L. Leroy no 6511 – jakten på de försvunna stenarna

Eric sa: – Jag har en klocka som behöver ny balansaxel. Kan du hjälpa mig?
Jag sa: – Ja det kan jag säkert.
Eric sa: – Det är något konstigt med den. Det står 22 stenar graverat på verket men hur jag än räknar får jag det till 19 stenar, det fattas tre stenar. Var är dom?

När jag fick klockan i min hand kunde jag också strax konstatera att det stämmer nog att det är 19 stenar i verket. Vad jag kunde se och tänka mig var det: fem vid balansen, fyra vid haken, fyra vid gånghjulet, två var på resten av hjulen = 6 stycken. 5+4+4+6=19.
Det var också ingraverat ”five (5) adjustments” – fem justeringar. Fem justeringar, på en observatoriekronometer – det stämmer ju inte. Den är ju justerad i så många positioner det krävs för att kunna bli godkänd som observatoriekronometer, dessutom i kyla, rumstemperatur och värme. Den testas ju i sex positioner. Det är något som är konstigt här!

Jag kunde också konstatera att verket var oerhört välgjort, hade Guillaumebalans (klicka här om du läsa mer om denna typ av balans), jag kunde inte se några märken (som så ofta) efter klantiga urmakare, allt verkade vara i toppklass och toppenskick.
Det skulle bli ett nöje att få svarva en balansaxel och få igång detta fina urverk!
Stenarna får bli ett senare problem.
Här följer de olika stegen i renoveringen.
Jag börjar med att ta ur verket ur boetten och undersöka om det fanns fler fel eller defekter än den avbrutna balansaxeln.
Nej, allt såg fint ut (de extra stenarna hittade jag inte dolda under tavlan) det var dags att förbereda balansen, ta bort den avbrutna axeln och svarva en ny.

Lösgjorde balansen från kloven. Lyfte av spiralen med mina hävarmar av mässing. Ibland på så här fina klockor är det två separata liverrullar – så var det på denna.
Den lilla – eller säkerhetsrullen – kunde jag ta bort på samma sätt som jag brukar.
När jag skulle ta bort den stora rullen insåg jag snabbt att det skulle bli problem.
Varför?
Alla vanliga liverrullsavtagare är gjorda för balanser med plan undersida, men de flesta (som jag sett) Guillaumebalanser är inte plana under. Själva balansringen sitter i mitten av skänkeln. Hur får jag bort rullen? Jo, det var bara att tillverka ett verktyg!
Jag tycker själv att jag har det mesta i verktygsväg – men en sådan här liverrullsavtagare det hade jag inte!
Hur många gånger ska detta hända?
Det saknas alltid ett verktyg!
Tror inte att detta är det sista verktyget jag behöver tillverka!
Det var nu jag började inse att detta inte skulle gå…
När rullen var borta började jag betrakta axeln: kan jag överhuvud taget tillverka en axel så här fint???
Att svarva en axel är en sak men att göra den så här perfekt…
Nej det skulle antagligen behövas flera försök och frågan för mig var om jag skulle kunna göra en taskig kopia.
Kanske, kanske kunde jag borra in en tapp?
Har gjort det förut, ja det var bara att försöka och göra så gott man kan.

Mäter först den hela tappen – 0,07 mm. Det är en riktigt tunn tapp!
Men så brukar det vara i dessa kronometrar. Det raka partiet på tappen brukar vara kortare än på ett vanligt fickur. Eftersom lufterna i balansen skall vara extremt små, behöver det raka partiet på tappen endast vara så långt som balanshålet är djupt plus en liten marginal för luft.
Mitt tunnaste borr är 0,15 mm, så jag valde att använda det.
Nu sätter jag balansen i svarven, jag kontrollerar så att balansen snurrar runt och inte kastar. Om man får problem med att det kastar när man sätter upp i svarven kan man använda lyktan i tappinborrningsverktyget för att styra axeln. Då går det lätt att centrera. Nu tar fram mina nyslipade sticklar, jag har en stickel med särskilt vasst slipad vinkel som jag gillar att använda för just centrering. Jag filar tappändan plan med en safirfil, är det större tappar och axlar man jobbar med brukar det gå fint att svarva ett plan.
Nu gäller det att svarva en försänkning som gör att borret styr rätt, det kan man bara göra med en supervass spets på sin stickel. Man får kontrollera spetsen med en stark lupp eller i mikroskopet. När du har gjort försänkningen måste du kontrollera så att du verkligen svarvat hela vägen in i botten, det får inte sticka upp något längst inne i botten på centreringen.
Jag har ett tillbehör till svarven som är gjort för tappinborrning. Det består av en lykta med hål av olika storlekar, en centrerspets och en borrhållare. Jag kontrollerar så att borret sitter perfekt centrerat i borrhållaren med hjälp av en indikatorklocka med
1/1000-dels mm noggrannhet. Sedan trycker jag borret försiktigt mot centreringsförsänkningen på axeln och kollar en extra gång att borret centrerar fint mot axeln. Tar lite olja på borret och kör!
Med hårdmetallborret brukar det skära galant i även den hårdaste axel, så även i detta fall. Inga problem. Brukar borra in ungefär dubbla tapplängden.
Sedan tar jag fram ett lämpligt blåstål och svarvar en tapp. Jag brukar göra tappen sådan att den går in hela vägen till botten av hålet och helt rak. Det är väldigt lätt att en så här hård balansaxel spricker om jag skulle valt att göra tappen något konisk (som man brukar göra på grövre dimensioner), jag brukar polera den sista tusendelen för att den ska gå in fint. När jag är nöjd med tappen svarvar jag en anvisning så att jag kan bryta av tappen när den sitter fast i balansaxeln. Tar på Loctite för cylindriska låsningar – viktigt att välja rätt produkt – och fäster tappen i balansaxeln. Sedan bryter jag av tappen vid min anvisning.
Skönt – en ny tapp på plats!
Då ska tappens diameter och längd anpassas. Detta gör jag i rullbänken.
Börjar med tjockleken, väljer 0,12 mm i rullbänken, polerar ner, kontrollmäter, kontrollerar formen på tappen, minskar till 0,10 mm i rullbänken, kontrollerar osv.
När jag närmar 0,07 mm provar jag flera gånger tills tappen går in i hålet.
Har tagit bort motstenen i balanskloven, provar med balansen. Nu kontrollerar jag hur mycket av tappen som sticker ut. Använder hålskivan i rullbänken och kortar av tappen med hjälp av en safirfil. När det börjar närma sig, provar jag med en nyslipad skruvmejsel hur mycket av tappen som sticker ut. Det allra sista håller jag mejseln över tappen och lyfter balansen för att se om jag har luft. När jag ser att det finns luft slutar jag, kronometrar skall ha luft men inte mer. Ett vanligt fickur skall ha mer luft.
Skruvar fast motstenen och provar så att balansen fungerar. Sedan monterar jag liverrulle och spiral – klockan fungerar igen!

Dags att plocka isär verket och göra rent. Efter rengöring: epilamisering, ihopsättning och oljning. Inga fler överraskningar, hittade heller inte de saknade stenarna eller någon rimlig förklaring på mysteriet. Kanske var det en förvirrad gravör som inte kunde räkna som gjorde denna, eller förväxling med en annan klocka?
Skulle denna klocka ha tillverkats idag skulle den med säkerhet kostat ett sexsiffrigt belopp, Eric köpte denna superklocka för några tusenlappar!

Eric nämner detta om Leroy 6511:
Den tävlade i första klassen på observatoriet Besançon år 1910. Reglaget utfördes av Maurice Quelos. Uret kom på plats 74 av 197 det året med 206,9 poäng som också innebar guldmedalj. Den kom också 6:a av 27 ur som klarade testningen i 1910-års tävling för torpedbåtskronometrar som hölls av Service Hydrographique, Paris  – Franska marinens hydrografiska tjänst. En tävling som ställdes som inköpskrav av franska marinen.
Urverket är samma som användes i observatoriekronometrar av Vacheron & Constantin, Paul Ditisheim (då under benämningen typ 2), Haas Neveux och Patek Philippe. Ingen vet exakt var råverket kom ifrån, men i Patek-museets dokument står det om en av Patekerna att de köpte verket från Wehrli freres, ”Wehrli Frères” som var reglörer verksamma i Geneve. Även Cortebert använde urverket.

Titta på detaljerna i bilderna och njut!

Balanskloven.


Klockan klar!


Kolla passningen och precisionen på visarväxelhjulet!
Det vilar på en tand på visarställhjulet, när jag med korntången rör hjulet glider det ner i sin position. Sånt som en nörd blir lycklig av att se!

Omega koaxial 2500 – problem vid oljning

När man satt ihop och lagat verket är det dags för oljning. I vanliga verk med ankargång brukar det inte vara några större problem, men på Omegas koaxialverk krävs det lite mer av dig som urmakare.
Omega har därför gjort flera olika verkhållare där man kan stega fram gången för att kunna olja tänder och stenar på korrekt sätt.
Verket som jag i alla fall kommer mest i kontakt med är kaliber 2500.
Jag har retat mig på att frammatningen sitter på höger sida av verkhållaren. Det innebär att du måste byta grepp varje gång du ska mata fram en tand. Jag håller oljegivaren i höger hand – oljar en tand – lägger ifrån mig oljegivaren – matar fram en tand – plockar upp oljegivaren igen – försöker sikta in den i rätt öppning – osv.

Jag vill mata fram med vänster hand och olja med höger utan att behöva byta arbetsställning varje gång. Det är tidskrävande att försöka pricka rätt efter varje greppbyte.

Så jag tillverkade helt enkelt en genomgående lättrad skruv!
Hur enkelt och bra som helst.
Några illustrationer på hur jag tänker samt en enkel skiss på skruven.
Retar du dig också på detta är det bara att tillverka en skruv eller ta kontakt med Verkmästarna så svarvar jag en till dig också!

H. L. Matile no 10790- en utmaning, del 3.

Del 3.

När själva verkdelen är klar är det dags för kronografen och uppdraget.
På slutet skriver Eric om Matiles intressanta historia och om testningen av detta verk med mera.

Alla delarna till visarställningen.

Alla delarna till kronografen.

Generellt när jag jobbar med kronografer brukar jag börja med att sätta pelarhjulet på plats. Därefter de delar som gör att pelarhjulet rör sig – spärr och start/stopparm t. ex. Erics kronograf är ju av en enkel sort men det krävs ändå att man sätter de olika delarna i rätt ordning annars blockerar de varandra och man får backa några steg. Allteftersom delarna hamnar på sina platser smörjer jag funktionsytorna som annars kan vara dolda. Höga tryck – fett, små rörelser utan större tryck får olja.
Bildserien nedan visar hur varje del hamnar på respektive plats.
Konstigt nog finns ingen svensk ordlista över urmakeritermer, delars namn etc, så en del namn har jag själv hittat på.

Alla kronografens samt uppdragets delar på plats!

Här testar jag så att allt fungerar som det ska. Start – stopp – nollställning.

Pelarhjulet är ”hjärnan” i en kronograf. Hjulet har 18 tänder i botten. Varje tryck på knappen matar fram en tand. Här ser man hur nollställararmen vilar på en av kammarna. Armen för blockering av sekundräknaren saknas här. Kronografen går.

Kronografen stoppad. Nollställarmen vilar fortfarande på en kam. Användaren kan läsa av den uppmätta tiden. Kronografen har tre lägen: start – stopp – nollställning. Varje kam motsvarar två tryck på knappen och mellanrummet ett tryck. Hjulet har 18 tänder = 6 kammar x 2 + 6 mellanrum x1 = 18 tryck för ett varv på hjulet.

Här har nollställararmen fallit ned i en av öppningarna. Nu är sekundräknaren nollställd. Nästa tryck på knappen kommer att starta kronografen och lyfta nollställararmen upp på nästa kam.

Timelapsefilm med de olika funktionerna.

Verket monterat i boetten.

Allt klart!

Här kommer Erics intressanta text om alla farbröder Matile och om detta ur specifikt:

 

Henri Louis Matile kronometerkronograf 10790

Henri-Louis Matile är ett namn som tycks ha gått i arv i minst fyra generationer. Henri-Louis Matile född år 1757, okänt dödsår, fick en son 1790 som han också döpte till Henri-Louis, tyvärr också med okänt dödsår. Henri-Louis född 1790 födde i sin tur en egen son år 1817 som också gavs samma namn och som dog 1893. Henri-Louis Matile född 1817 födde i sin tur en son år 1843 som traditionsenligt gavs samma namn och som dog 1925. Åtminstone de två senare var urmakare verksamma i schweiziska Le Locle under andra halvan av 1800-talet. När farfarn, som troligen inte var urmakare, fortfarande var vid liv tycks fadern ha kallat sin verksamhet ”H. L. Matile fils”. Efter farfarns död döptes verksamheten om till ”H. L. Matile” utan ”fils”, som alltså betyder son på franska. Exempel på detta går att se i resultaten från precisionstävlingarna på observatoriet i Neuchâtel från 1868 och 1869. År 1870 förekommer både namnen H.-L. Matile fils och H.-Louis Matile et fils i resultatlistan vilket tyder på att fadern och sonen arbetade ihop och att den yngsta Henri-Louis sannolikt gick i lärlingstjänst hos sin far. I observatoriets resultatlistor mellan 1877-1879 syns H.-L. Matile och H.-L. Matile fils (H.-L. Matile Son år 1877) som konkurrenter med olika serienummerserier, dock med viss överlappning. För ur gjorda runt 1870-1880 är det således mycket svårt, om inte omöjligt, att bedöma vilken H. L. Matile som var ansvarig och i vilken grad de då samarbetade. Som exempel hade de båda urverksamheter listade i Le Locle enligt adresslistan, Indicateur de La Chaux-de-Fonds et du Locle, från 1877-1878 (under kategorin fabricants et négociants). Sonens verksamhet med inriktning på komplicerade ur var listad på adressen ”de Couronne 316” och faderns verksamhet på ”Rue de France 287”. Troligen arbetade de mycket nära och det är möjligt att verksamheternas konsoliderades någon gång runt 1883. Efter 1882 finns nämligen endast faderns urverksamhet i adresslistan. Sonen sysslade också med politik och var prefekt i Boudry – som ligger sydväst om Neuchâtel vid Neuchâtelsjön – i adresslistan från 1883. Han tycks ha hållit denna position till minst 1902, då ytterligare en referens till honom som prefekt går att hitta.

Oavsett vilken eller vilka Henri-Louis Matile som låg bakom, var företaget H. L. Matile känt för sina komplicerade ur och kronometrar av mycket hög kvalitet. En stor del av produktionen gick på export till USA där importföretaget Mathey Brothers, Mathez & Co under en tid var generalagent.

Den amerikanska marknaden var onekligen mycket viktig för H. L. Matile och vid världens första officiella världsutställning i USA, Centennial International Exhibition 1876 i Philadelphia, valde företaget att storsatsa. Vid utställningen ställde företaget ut fem komplicerade ur och en fickkronometer, samtliga med gångcertifikat från det schweiziska observatoriet i Neuchâtel.

Värt att nämna är att även komplicerade ur från Charles Henry Meylan ställdes ut i samband med uren från H. L. Matile. C. H. Meylans komplicerade ur tillverkades nämligen av H. L. Matile då.
H. L. Matiles främsta och mest komplicerade utställningsur, troligen serienummer 10697, beskrivs i Joseph H. Wilsons bok ,”The masterpieces of the Centennial international exhibition”, som

a piece of workmanship that presents the most extraordinary handiwork in the best known instance of its representation, it being certainly the most intricate watch ever exhibited in this country” och

this watch may be ranked as one of the most remarkable exhibits in the Exhibition, combining within itself evidences of profound mechanical and mathematical knowledge, exact and experienced skill of hand and eye, and exceedingly great patience, industry and ingenuity.”

Uret i fråga tog två år att tillverka och hade minutrepeter, evighetskalender, 1/5-dels splitsekundkronograf, 1/5-dels hoppande sekund och månfasvisning. Trots alla komplikationer, var inte uret mycket större än ett vanligt fickur och som nämnts ovan hade det till och med ett gångcertifikat från observatoriet i Neuchâtel.
H. L. Matiles ur gjorde verkligen intryck i USA och det superkomplicerade uret beskrevs i den amerikanska dagstidningen Washington Times som ”perhaps the most wonderful watch in the world”. Den kände och humoristiske författaren Mark Twain (Samuel Langhorne Clemens) skriver i artikeln att uret, med alla sina funktioner, troligen vet mer än den genomsnittlige amerikanske väljaren och att uret är mer likt en människa än något ur han skådat tidigare. Twain spekulerar kring vad som skulle hända om kugghjul lades till eller togs bort från uret. Han konstaterar att om uret gavs ytterligare hjul så hade det nog lärt sig att både läsa och skriva och om hjul togs bort så hade det nog ändå varit mer intelligent än de som styr landet.

Utöver tillverkningen av komplicerade ur lades också en stor vikt vid precision och vid observatoriecertifiering av ur. I nästan 20 år tävlade företaget på observatoriet i Neuchâtel. Första gången var 1868 och sista gången var 1883 och under dessa år vann företaget H. L. Matile många priser. Ett bra exempel på detta är år 1881, när H. L. Matile vann observatoriets stora pris för tillverkare. Priset innefattade utöver den stora äran också en prissumma på 200 franc, vilket då var en ansenlig summa. Det delades ut baserat på en tillverkares kronometrars genomsnittliga precision i testningsklasserna A, B och C, förutsatt att denna ställde upp med minst 12 kronometrar det året. Priset delades inte ut alla år med anledning av de strikta gränsvärdena. Många kronometrar, även sådana som med god marginal klarade kronometertestningen på observatoriet i övrigt, presterade inte väl nog för priset, vilket alltså påverkade företagets genomsnitt negativt. Majoriteten av tillverkare hade heller inte kapaciteten eller var intresserade av att ställa upp med fler än 12 kronometrar ett år.
År 1881 deltog företaget H. L. Matile med hela 31 kronometrar, vilket var klart flest av alla deltagare. Troligen bar fadern Henri-Louis Matile ansvaret för tillverkningen. Tillsammans med Borel & Courvoisier, vilka deltog med 12 kronometrar, kvalificerade de sig alltså för att tävla om det stora priset. Företagets 31 kronometrar uppvisade generellt mycket god precision, men i en av parametrarna som bedömdes, skillnaden mellan den högsta och lägsta uppmätta gången, översteg kronometrarnas snitt det tillåtna gränsvärdet och företaget borde således ha diskvalificerats från priset. Intressant är att även konkurrenten Borel & Courvoisiers kronometrar föll på samma parameter och att H. L. Matiles kronometrar föregående år, 1880, också gjorde det. Detta ledde till att observatoriets chef, Dr. Adolph Hirsch, diskuterade parametern i observatoriets årliga rapport. Han konstaterade dock att gränsvärdet inte borde ändras.

Trots parametern beslutade sig den ansvariga styrelsen för att Henri-Louis Matile skulle tilldelas observatoriets stora pris. Det ovanliga undantaget motiverades av att 9 av företagets 31 kronometrar var kronografer och att 10 av kronometrarna testades i testningsklassen B, observatoriets svåraste för fickkronometrar. Kronografer uppvisade i regel sämre resultat i tävlingarna och testningen i klass B varade i 6 veckor och urverken testades i värmeugn, kylskåp och i 5 olika positioner, något som med all säkerhet ökade skillnaden mellan ett urverks högsta och lägsta uppmätta gång. Det fanns inte heller några tvivel om att de 12 bäst presterande av de 31 kronometrarna skulle ha uppfyllt de krav som ställdes för priset. Hade H. L. Matile valt att endast ställa upp med sina tolv bästa hade de alltså troligen vunnit priset. Styrelsen ville inte straffa H. L. Matile för andra året i rad för att ha ställt upp med ett stort antal kronometrar i tävlingen.

En av kronometrarna H. L. Matile ställde upp med i tävlingen 1881 var serienummer 10790, en kronometerkronograf av bästa sort med 1/5-dels sekund. Baserat på en delvis bortfilad stämpel kan råverket troligen attribueras till LeCoultre, Borgeaud & Cie, men det är som ofta svårt att säga med säkerhet. Totalt klarade 29 kronometrar den mycket strikta testningen i klass B, som alltså också var en tävling, och nummer 10790 var en av 6 kronografer att klara testningen. Inte nog med att den klarade testningen, kronometern kom dessutom på tredje plats och var den bästa kronografen att testas det året. Placeringen i de olika tävlingsklasserna baserades på urets genomsnittliga gångvariation, alltså skillnaden i gångavvikelse, och ju lägre värde desto bättre. Med en genomsnittlig gångvariation på 0,28s kom alltså 10790 på tredje plats i klass B. Den bästa kronometern i klassen det året uppvisade en genomsnittlig gångvariation på 0,25s och den sämsta på 0,97s.

Trots den höga placeringen vann inte kronometern något av de priser som gavs till enskilda kronometrar. Faktum är att samtliga i topp tre inte gavs pris av olika anledningar. Endast kronometrar från kantonen Neuchâtel gavs priser, så en uteslöts på grund av detta. Många kronometrar, exempelvis nummer 10790, fick ej pris på grund av att de inte uppfyllde något av villkoren gällande gränsvärden för pris. Vad gäller kronometer 10790, som alltså generellt uppvisade absolut topprecision, berodde det på ett av positionstesterna. Enligt artikel 9 i testningsreglerna får prisvinnande ur ej uppvisa en skillnad i gång på över 5s mellan positionen där uret står upprätt med kronan uppåt och positionerna där uret står upprätt med kronan till vänster eller till höger. H. L. Matile 10790 uppvisade en skillnad mellan positionen där uret står upprätt med kronan uppåt och positionen där uret står upprätt med kronan till höger på 6,41s.

Reglören som bar ansvaret för H. L. Matiles samtliga kronometrar 1881, och många av konkurrenternas, var Fritz Borgstedt, också var verksam i Le Locle. Fritz Borgstedt var en av de mest produktiva reglörerna i slutet av 1800-talet och vann många observatoriepriser.
Borgstedt var son till en mjölnare och föddes 1826 i den tyska staden Werther i Nordrhein-Westfalen. Han lärde sig urmakeriyrket i tidig ålder hos en urmakare i sin hemstad och arbetade därefter som assistent till en hovurmakare i Detmold. Som assistent fick han vidareutbildning som urmakare och konstruerade på så vis en fickkronometer från grunden. Borgstedt flyttade till Schweiz redan 1851 i hopp om ytterligare urmakeriutbildning. I La Chaux-de-Fonds arbetade han under många år med tillverkning av högkvalitativa gångpartier. När arbetet i staden tröt flyttade Borgstedt istället till den närliggande staden Le Locle, där han fick arbete som reglör. Under sitt arbete med finjustering av ur var han en av de första att praktiskt applicera Edouard Philips teorier om balansspiraler och ändkurvor. Balansspiralen i kronometer 10790 har tätare innervarv istället för en innerkurva. Kanske är just detta ett exempel på sådan teori i praktik. Fritz Borgstedt dog den 13 november 1892 och hyllades i tysk urmakarpress för sina stora framgångar utomlands.

Idag är det relativt svårt att hitta information om företaget Henri-Louis Matile, personerna bakom och de ur som tillverkades. Trots framgångar på den amerikanska marknaden och vid observatoriet i Neuchâtel tycks H. L. Matile ha upphört någon gång runt 1890. Sista gången företaget nämndes i adresslistan Indicateur de La Chaux-de-Fonds et du Locle var 1889. Det går idag endast att spekulera i vad som hände. Som nämnts tidigare tillverkade företaget komplicerade ur för C. H. Meylan och kanske växte denna del av verksamheten sig så stor att detta blev företagets fokus? Kanske valde sonen att fokusera på sin politiska karriär när fadern blev till åren?

Källförteckning:

Allgemeines Journal der Uhrmacherkunst, band 17 1892, tillgänglig:
https://digital.slub-dresden.de/werkansicht/dlf/104945/446/0/

Bulletin de la Société des Sciences Naturelles de Neuchâtel, band 8, 9, 10, 11, 12, 13 och 14, tillgängliga: https://www.e-periodica.ch/digbib/volumes?UID=bsn-001

Dictionnaire des Horlogers, De Mabelly à Muzi:

http://fr.worldtempus.com/article/industrie-news/economie/dictionnaire-des-horlogers-de-mabelly-a-muzi-15634.html

Favre-Perret: Report on Horology, Philadelphia Exhibition 1876, tillgänglig:

http://www.watkinsr.id.au/Favre.pdf

Francis A. Walker. International Exhibition, 1876: Reports and awards. Groups I-XXXVI and collective exhibits, sidor 122-123 och 158.

Henri-Louis Matiles släktträd, tillgängligt: www.familysearch.org/tree/pedigree/landscape/MJR7-MQW

Indicateur de La Chaux-de-Fonds et du Locle, år 1877-1878, 1880-1882, 1883, 1889, tillgängliga:

https://doc.rero.ch/record/323375

Joseph M. Wilson. The masterpieces of the Centennial international exhibition, volym 3, sidor 245-248, tillgänglig: https://archive.org/details/masterpiecesofc03shin

L’Impartial, 1902, No 6490, XXIIme Annee.

Scientific American, June 2 1877, sida 342.

The Jewelers’ Circular and Horological Review, volym 15, 1884, sida XIV.

The Dalles weekly chronicle., December 29, 1900, PART 2, Image 3, tillgänlig:
https://oregonnews.uoregon.edu/lccn/2003260222/1900-12-29/ed-1/seq-3/

The Jewelers’ Circular and Horological Review, 1882, volym XIII, sidor 348, 361-363, tillgänglig:

https://archive.org/details/PO60176Vol13/mode/2up

H. L. Matile no 10790- en utmaning, del 2.

Del 2

När allt var klart med att få verket att fungera i boetten var det dags ägna själva verket uppmärksamhet och få det att fungera.

När jag bestämde mig för att laga klockan hade jag upptäckt några smågrejer som jag tänkte kolla extra. Det var dels nollställningen av kronografen som inte fungerade till 100% och minutvisaren med sin konstiga tapp som jag tänkte börja med.

Jag valde att istället för att borra ett hål i centrumaxeln att svarva en tapp. Sedan tänkte jag mig ett rör med en tapp för visaren. Min tanke var att inte skada centrumaxeln mer. Om något skulle gå snett, hålet inte hamnade rätt eller att axeln skulle spricka (på samma sätt som hänt nu), var det bättre med ett rör som är lättare att göra nytt än en ny centrumaxel. Det går ju att laborera med hållfastheten på detta sätt. Om man sparar ännu mer av originalaxeln och gör röret tunnare, man kan ju till och med göra en brottanvisning för att den mer lättersatta delen ska gå sönder om en olycka är framme eller om det är en väldigt känslig och delikat del man repararerar. Så får man hoppas att framtidens användare är rädda om klockan.
Något som jag aldrig sett förut är att minutvisaren är överst, sedan kommer sekundräknaren och underst timvisaren.
En kommentar om den tidigare reparationen.
Man ser hur viktigt det är att vara noggrann när man borrar in en tapp. Om man inte centrerar borret blir hålet snett, om man dessutom inte gör tappen rätt som ska in i hålet t.ex. för konisk eller för stor spricker det lätt. Man får tänka efter så att man tar med så många parametrar som möjligt när man planerar sitt arbete. Om du till exempel borrar med ett hårdmetallborr i en glashård axel utan att anlöpa, då blir ju området vid hålet oerhört sprött och en presspassning skulle spräcka axeln.

Vidare med resten av renoveringen.

Efter rengöringen kontrollerar jag alltid delarna så att det verkligen är och ser rent ut. Kollar stenarnas funktionsytor efter oljerester  – använder en putspinne vid behov, kollar ställen där jag vet att det brukar vara svårt att rengöra och det ofta är smutsigt till exempel uppdrag, fjäderhus och liknande.  Därefter brukar jag epilamisera alla stenhål, gånghjul och hake och andra lagerställen samt vid uppdraget. Jag gör det för att vara säker på att olja och fett ligger kvar där jag vill att det ska vara.
Här följer en liten genomgång av alla vackra delar och sammansättningen av urverket. Kronografdelen tar jag sist.

I nästa del vänder jag på steken och koncentrerar mig på tavelsidan och kronografen.

H. L. Matile no 10790- en utmaning, del 1.

Eric bad mig att undersöka om jag kunde sätta in ett fint urverk i en boett. Han hade återigen kommit över ett fint urverk som slaktats på sin boett. Han hade med sig några visningsboetter som kanske kunde passa till verket.
Verket var ett observatorietestat kronometerverk dessutom utrustat med kronograf med 1/5-dels sekund. (Två begrepp som ofta förväxlas, kronometer och kronograf – här har vi båda.)
Passade på att ta några bilder av verket innan jag satte igång.
Klicka på småbilderna för att se större.

Börjar med att ta bort balansen så att ingen olycka sker med den. Kontrollerar om jag kan se något allvarligt fel. Verket fungerade när jag drog upp den lite, det enda jag fann var att nollställningen av kronografen gick lite trögt. Tippade på att det nog bara var smuts som gjorde att det gick trögt. Minutvisaren hade också en konstig och skev tapp. Min erfarenhet av så här gamla kronografer är minst sagt begränsad, jag visste helt enkelt inte hur det brukar se ut.
Men kvalitén på verket var ju någonting alldeles extra!
Sicken kvalité!

Mitt största bekymmer – hur var detta tänkt?

På bilden ovan ser man den avbrutna uppdragsaxeln samt under den en öppning med en arm med ett hål i. Här sker start – stopp – nollställning av kronografen.
Det krävs ganska stor kraft för att trycka fram kronografens funktioner. Jag visste inte hur kopplingen mellan denna öppning och tryckknappen hade sett ut från början. Tyckte att proportionerna inte stämde riktigt med vad jag var van vid från tidigare reparationer.
Skulle detta fungera även i den nya boetten?
Såg inga märken på verkets kant efter någon ytterligare konstruktion. Såg framför mig en krona med tryckknapp för kronografens funktioner, mellan verket och kronan ett rör som för över kraften från tryckknappen till kronografen, sedan någon form av tapp/axel som trycker mot start/stopparmen. Jag hade en oro för att den stora kraften som krävs för att mata fram kronografen skulle bli för ensidig belastning för kronan.
Framtiden får utvisa om min oro är berättigad.
Det var värt att försöka få detta att fungera – en utmaning som passade mig!

En av boetterna skulle fungera. Prov och kontroll.

Fastnade för en av boetterna. Den var tillräckligt tjock för att verket skulle passa i höjd, den var något för stor så att jag skulle bli tvungen att tillverka en verkring, då kunde jag kontrollera så att verket hamnade på rätt plats samt att jag fick lite extra utrymme mellan verk och boett om jag skulle behöva göra någon extra konstruktion för att få kronografen att fungera. Kronröret hade även det generösa mått för att få plats med extra rör etc,
Tog kontakt med Eric och berättade att jag trodde på projektet. Det borde gå att få det hela att fungera!

Nu var det dags att noggrant mäta upp boett och verk för att göra en ritning på verkringen och sedan tillverka ringen och få verket att fungera i boetten.

Ja det var många åtgärder och många delar som ska samverka för att det ska fungera.
Men nu är det mesta klart rörande boett, verkring och kronans funktioner.
I nästa del kommer jag beskriva reparationen av verket och hur det fungerar.

J E Kampe patent 1001278

En rundlöpcirkel med svenskt påbrå.

Efter att jag först publicerade detta har jag fått fram ytterligare uppgifter om John. Delvis genom ytterligare efterforskningar via en släktforskningssida på nätet. Genom den sidan fick jag kontakt med Johns barnbarn Bob. Bob bor i Massachusetts och skrev om sina minnen av John. Bobs första bil – en Mercury från 1949 – ärvde han när John gått bort.
Jag har kompletterat med Bobs uppgifter i texten nedan.

En Mercury från nätet.

John E Kämpe var en av 1,2 miljoner svenskar som emigrerade till USA. John Edvin föddes i Bjuv strax utanför Malmö den 4 september 1879 och dog i USA 8 januari 1978.
J E Kämpe var son till urmakaren Anders Kempe (född i Tibbarp, Bjuv) och Gustafva Johannesdotter. Vid år 1900 års folkräkning (21 år gammal) finns han som boende i Blekinge tillsammans med 35 personer på samma adress (samtliga urmakeriarbetare). Det tog en sekund innan polletten ramlade ner – Halda!
Adressen anges till S. Öijavad N:o 2 Halda 145.
Henning Hammarlund – grundare av Halda – uppförde ett arbetarehem med matsalar och sovrum.
John måste alltså varit en av de urmakeriarbetare som tillverkade Halda fickur.
Man kan spekulera om John lärde yrket av sin far eller via den utbildning man hade internt på Haldafabriken. Jag vet inte när John började på Haldafabriken, men på tidiga bilder från fabriken ser man att de flesta arbetarna var barn. Den yngste arbetaren enligt folkräkningen 1900 var 14 år.

Några kommentarer till utdraget ur folkräkningslängden. Förutom Henning Hammarlund med fru och pigor bodde även urmakarna Carl Borgström (startade AB Urfabriken – ABU 1920) och Johan Gustav Blomqvist här. De senare anställdes för att kunna producera de första fickuren omkring 1890. År 1901 hade Haldafabriken totalt 58 arbetare. Vid denna tid utvecklades flera nya produkter och tillverkningen av taxametrar och telemetrar tog fart vid 1903.
Jag har skrivit lite om Halda i ett tidigare inlägg.

Det finns en uppgift i en husförslängd från Reslöv (nära Eslöv) att han var boende på Ängslotten no 31 och att han var inflyttad dit 24/11 1902. Vad jag fått fram så emigrerade han den 23/9 1903 till USA. Under resan träffade han sin blivande hustru Ellen Wilhelmina (född Seehausen från Skåne). De slog sig ner i Waltham, Massachusetts. där han jobbade på den kända urfabriken Waltham Watch Company. En adress jag fått fram där de bodde år 1920 är Newton Street nr 350. Bob berättar att just denna gata på sydsidan av staden Waltham var befolkad av många svenskar.


Efter en tid startade han ett eget företag specialiserat på verktyg. Från 1914 till 1931 tillverkade han urrelaterade verktyg och utrustning. I slutet av sin karriär sysslade han med urreparationer och tillverkning av stenar.
John och Ellen fick fyra barn – Olga (gift Swanson) (John bodde en tid hos Olga), Jennie (gift Andersen, enligt Bob en av Walthams största släkter) (Olga och Jennie var aktiva i Swedenborgkyrkan, de försökte bevara sitt svenska arv genom seder och bruk.), Helen och Herbert (Bobs far). Förutom Walthams urfabrik jobbade även John på Howard Clock Company. John hjälpte även sin son Herbert i hans bilverkstad. 

J E Kampe fick patent på fyra verktyg, en speciell syftningslinjal för rundlöpcirkeln  (848,831 år 1907); rundlöp- avvägnings-cirkel (1,001,1278 år 1911), en förbättrad version på rundlöpcirkeln (2,039,226 år 1935) samt patent på en speciell urmakarskruvmejsel. (1,361,335 år 1920).

Man tillverkade även en svarv med 50 mm dubbhöjd för 9 mm patroner.

Mitt verktyg har jag ärvt av en urmakare som i sin tur fått det från en urmakare ”Per i Hagen” som hade urverkstad i stadsdelen Hagen i Göteborg. Per hade jobbat i USA och hade detta verktyg med sig hem därifrån.

God Jul!

Källor:
http://www.lathes.co.uk/kampe/
https://patents.google.com/?inventor=John+E+Kampe
Statistiska Centralbyrån (SCB) – samlingspost, Utdrag ur födelse-, vigsel- och dödböcker 1860-1949, SE/RA/420401/01/H 1 AA/659 (1879)
Riksarkivet, Folkräkningar (Sveriges befolkning) 1900
Google maps
Carrosantigos
Halda – en svensk fickurfabrik. Sandström, Carlsson och Sjunnesson 1987.

Muntligt av Erik Hultkrantz
E-post december 2020 av Bob Kampe, Williamstown, Massachusetts

 

L. Leroy 19964 – fick nytt liv i uppdrag

Vad har vi här?
Ett ganska enkelt armbandsur med fläckig, fyrkantig boett, där det satt ett äldre sladdrigt brunt läderarmband.
Det var något fel i visarställningen men det gick hjälpligt att dra upp fjädern.

Vid en närmare titt stod det L. Leroy & Cie på urtavlan. Lät bekant.

Lyfte av visarna och tog bort de två skruvarna som håller tavlan för att inspektera.

(Det jag först tyckte var ett gammalt tråkigt band visade sig vara originalbandet. Bandet är sytt direkt på klockan!)

Så här såg det ut under tavlan.
Det var inte så konstigt att det inte gick att ställa visarna!
Någon hade försökt att tillverka en ny visarställarm, men den såg mest ut som en prototyp. Dessutom blockerade en ny skruv rörelsen för armen.
Hur går man tillväga för att få till en fungerande visarställarm?
Det är ju inte direkt något vardagsarbete, man ser visarställarmar, man vet hur det ska fungera – när kronan dras ut skall muffhjulet skjutas fram mot visarställhjulet så att det går att ställa klockan, när kronan är intryckt ska armen kunna röra sig när kronan dras bakåt och ligga still när klockan dras. I detta verk ligger dessutom fjädringen i samma spår i muffhjulet – armen måste kunna röra sig fritt gentemot fjädern – i sina lägen.

Ett intressant problem som måste lösas!

Jag hade ingen hjälp av visarställarmen som satt i klockan.
Måste konstruera armen med hjälp av det som fanns kvar av originaldelar i verket.
Tog hjälp av CNC-fräsens koordinatsystem tillsammans med en USB-kamera. En kombination som jag aldrig jobbat med tidigare – modernt värre. Men väldigt smidigt.
Mäter upp med hjälp av datorn och CNC-maskinen. Tar en mängd olika viktiga mått.

I mitt ritningsprogram kunde jag sedan lägga in de måttuppgifter jag hade, jag kan även lägga in mina verkbilder som bakgrund. Det gjorde att jag kunde testa om ritningen på visarställarmen fungerade mot verklighetens verk.

Innan jag började med armen tillverkade jag skruven för visarställarmen. Med ritningen som förebild började jag fila!
(Letade efter bilder på hur en visarställarm från Leroy kunnat se ut, men det var för mig omöjligt att hitta bilder på tavelsidan…
Fick bli min tolkning av hur den eventuellt hade sett ut.)
I de flesta moderna klockor har regeln två eller tre lägen. För att få dessa lägen exakt sitter det ett stift på regeln, stiftet tar i tirettfjädern som har två eller tre försänkningar som skapar de rätta lägena. Det är också viktigt att fjädringen är så stark att det krävs ett visst tryck för att ändra mellan tex uppdrag och visarställning – kronan får ju inte hoppa in när du ställer klockan. I denna Leroy var konstruktionen en annan. Här var det visarställarmen som skulle hålla kronan i position. Det gjorde jobbet mycket svårare, fick ju inte fila bort för mycket material, då skulle det inte fungera som tänkt.

Nästa moment blir att tillverka en ny uppdragsaxel för att ersätta den gamla och rostiga. Hålet för uppdragsaxeln var väldigt slitet, så mycket att ingreppet mellan transmissionshjul och kronhjul blev för stort så att det kuggade över. Det brukar vara en ganska stor operation att fixa till. Har skrivit lite om detta förut bland annat här. Fick en idé om att göra ett foder. Problemet med foder är att det måste bli stabilt, det får inte lossna. Det är ganska stora krafter när klockan dras upp. Ofta använder man bara ett finger när man drar, det gör att det blir ensidigt tryck mot en sida av verkbottnen. Är då axeln sliten som i denna klocka, verkar axeln som en fil. Det är även känsligt med ingreppen. Det är ju ofta inte bara själva hålet som är slitet utan även de andra delarna i uppdraget brukar också vara mer eller mindre slitna.
Svarvade ett stålrör med en fläns som jag delvis filade bort. Gjorde sedan ett par spår i verkbottnen där jag kunde vrida in mitt foder. Det blev som en slags bajonettfattning, gjorde flänsarna svagt kilformade så att de skulle kilas fast när jag vred in röret. Det visade sig bli mycket bra och stabilt!
Även när jag fräst bort överflödigt material satt röret stabilt, det gick inte att rubba. Fjäderhusbryggan trycker dessutom emot fodret vilket skapar ytterligare stabilitet.

Efter allt arbete med att få ordning på uppdraget återstod nu bara att få igång själva urverket!
Efter rengöring och epilamisering satte jag ihop verket, fungerade det?
Naturligtvis inte! 🙂
Gången fungerade inte. Såg att det var bränd lack på en av hakstenarna, misstänkte att det var något fel här. Tog bort den brända schellacken, ställde in gången, satte dit ny fin schellack. Allt fungerade som det skulle!

Härligt att jobba med fina kvalitetsur av bästa sort!
Tyckte att detta inlägg blev lite långt så det kommer mer om företaget Leroy och minst en Leroyklocka till i framtida inlägg!