Ett uppdrag som gått snett

Ibland ser man att uppdragsaxeln genom slitage ätit sig in i verkbottnen och eller fjäderhusbryggan. Hålet är då oftast slitet mer på en sida om uppdragsaxeln. Slitaget påverkar ingreppet mellan transmissionshjul och kronhjul som går isär så att uppdraget knäpper och kuggar över. Felet förekommer oftast i klockor där man har en dålig styrning av kronan, förhållandevis liten krondiameter och utan boetthals. Man har dragit upp klockan med bara ett finger vilket efter många års uppdragningar orsakat en snedbelastning. Dåligt utformad eller skadad uppdragsaxel kan också skapa problem.
Tyvärr upptäcker man detta fel oftast när reparationen är klar och du ska dra upp verket när det redan sitter i boetten för första gången – så kontrollera noga när du gör kostnadsförslaget hur krona och axel fungerar.

Man kan lösa eller förbättra uppdraget på flera sätt – jag har skrivit förut om detta – titta här.
Innan man sätter igång bör man fundera på om det är slitet på en sida eller runtom, är axeln dålig? Hur stort är slitaget? Hur är luften på kronhjulet?
Några exempel på åtgärder.
– Använda en uppdragsaxel med större diameter vid regeln, svarva en ny eller se efter i DCN-sortimentet efter något passande.
– Gänga på ett rör på uppdragsaxeln som ger stöd.
– Göra om det slitna området antingen genom ett foder eller med passbit.
– Om det är slitet på bara en sida kan man slå ihop hålet med en kullrig stans.
– Du kan slipa kronhjulets undersida samt kronhjulskärnan för att få mindre luft och nya ytor på hjulet.

Denna gång tänkte jag beskriva hur jag gjorde en passbit för att få ett fungerande uppdrag. I verket hade man antagligen försökt att slå ihop hålet vid en tidigare reparation, tagit i lite för mycket så att området istället hade blivit försvagat och sedan hade en ”flisa” gått ur så uppdraget helt slutat att fungera.
Av tidigare erfarenheter vet jag att det inte går att tennlöda fast en sådan flisa – ytan är alldeles för liten och den skulle lossa igen efter kort tids användning. Slaglödning är heller inget bra alternativ eftersom man måste värma så att mässingen blir glödgad – hårdheten försvinner samt att verkets förgyllning sannolikt skulle skadas.
Man måste tillverka en ganska stor passbit, där du får mycket yta att löda/fästa i verket, i mitt fall tillverkade jag även stift av mässing som gick igenom både verk och passbit för att ytterligare förstärka konstruktionen. Tänk också på att du har två sidor på verkbottnen så att du inte försvagar eller förstör något på andra sidan. Kanske måste du göra nya hål för skruvar eller styrstift.
Det svåraste när du väl fått fast en passbit är att få tillbaka hålet på rätt ställe. Du måste tänka dig för och planera ditt jobb så att du har möjlighet att borra, fräsa eller fila upp hålet på rätt ställe och centrerat igen. Ett tips är att kontrollera hålet för styrtappen innan du sätter igång, är det runt eller slitet? Anpassa hålet och tillverka eller hitta en passande bit som du kan använda för centrering – i detta fall använde jag ett passande blåstål för hela centreringen.
Bäst resultat får du om du använder en fräsmaskin eller pelarborrmaskin. Använder du borr och fräsar i hårdmetall böjer sig inte dessa nämnvärt. Det gör det hela lättare om du måste fräsa bara på en sida av passbiten – hålet blir rakt.
Lycka till!

Jag har blivit visare

På nästan alla moderna kronografer sitter särskilt centrumsekundräknarvisaren rejält fast. Varför man sätter dessa visare så hårt begriper jag inte. Jag har aldrig varit med om att kronografvisare lossar på grund av de sitter löst, man sätter ju fast dem hårt men inte så hårt som på fabriken. Däremot har jag varit med om att försöka ta bort visarna med den vanliga visaravtagaren med följd att visarputsen sitter kvar på axeln och visaren lossnar. Det kan fungera om visarna har varit borttagna förut men sällan annars.

Min lösning på detta problem.
Jag använder en korntång som heter 14a. Den har en skjutlåsning som gör att du kan hålla små saker med den, det finns några hål som du till exempel kan hålla en visare i. (Om en visare sitter för löst, välj ett lämpligt hål, lägg tången på högkant mot ett stålplan, knacka försiktigt med en hammare för att krympa hålet.) Längst ute i spetsen finns en fin käft formad som en avbitartång. Det är den delen jag använder för att ta bort visarna med.

Det gäller att få ett bra grepp om visarputsen så att inte tången kan glida upp och ta med sig visaren. Du kan med hjälp av käftarna skära in ett djupare spår i putsen genom att föra tången ut och in. Se till att tångens undersida är polerad så att du inte gör märken i minutvisaren. Du kan kontrollera med en lupp så att du verkligen fått märken som kan fungera. Jag brukar sätta verket i en verkhållare, sedan lägger jag ett skydd över tavlan. Nu gäller det att palla upp ett stöd för tången så att den blir parallell med tavlan eller något högre. Jag använder oftast de aluminiumringar som sitter runt nya fjädrar, de kommer i olika tjocklekar, du klippa och forma dem efter behov. Ibland har tavlan en nitad skalring som är hög runt tavlan, då använder jag halvor av dessa ringar.
För småvisarna räcket det oftast med tavelskyddet som uppallning – det går att lägga ett extra ibland. Sedan använder jag hävstångsprincipen och lyfter av visarna. Jag har faktiskt aldrig förstört en visare sedan jag började göra på detta sätt för kanske 30 år sedan!
Så det fungerar alldeles utmärkt, man får träna lite i början bara.

Lycka till!

 

Lösa ett brott

Fick in ett fint armbandsur för reparation. Gjorde en snabb undersökning och konstaterade att fjädern var av. Efter ytterligare inspektion konstaterade jag att även fjäderhuset blivit skadat när fjädern gick av. Hur löser man detta?
Det brukar gå fint att rikta böjda tänder men man vet ju aldrig.
Läs mer vid bilderna.

Fräsa ett hjul till svarven

Mitt senaste tillskott i maskinparken en Hobbymat. En mindre svarv med hyfsad precision med möjlighet till längdmatning och därmed också möjlighet att skära gängor.
Matningen fungerade dock dåligt, efter lite undersökning visade det sig att ett av hjulen i drivningen hade spruckit. Splinsen inuti hjulet hade dessutom försvunnit. Letade efter hjulet som reservdel, kunde inte hitta något. Återstod att tillverkarka ett nytt. Som tur är har jag tillgång till maskiner för att skära hjul. Det gamla hjulet var tillverkat i någon form av plast/nylon. Jag hade ett lämpligt ämne delrinplast i lager – det borde fungera. Svarvade till en bit samt även en i aluminium för säkerhets skull.

Hade ingen passande fräs – snabbast och enklast var att tillverka en stickelfräs. Tog en gammal förstörd stans från stansstället och svarvade till en passande form, slipade bort halva och finslipade ytorna med en arkansassten.

Därefter tillverkade jag en hållare till fräsmaskinen där jag kunde sätta upp fräsen, sedan var det bara att fräsa fram de 20 tänderna. I delrinplasten gick det lätt – på två fräsningar var hjulet klart. I aluminium gick det lite trögare, men också det gick fint efter några varv med mindre tag.

Nästa steg var att göra splines. 34 spår skulle skäras på insidan av hjulet. Hade ingen lämplig delningsskiva för 34 tänder. Gjorde på enklast möjliga sätt ett passande papper med 34 punkter som jag fäste på baksidan av en av mina delningsskivor. Sedan höll jag bara fast spindeln på en av punkterna på pappret. Använde ett nytt sparstål – svarvstål som jag slipade till lämplig form. Sparstålet fäste jag i svarvstålshållaren i supporten, sedan skar jag spår med support/svarvstål. Det fungerade väldigt bra!
Bara att sticka av hjulet och prova matningen.

Nu har jag en fungerande längdmatning. Återkommer till gängskärningen!

Snabblagat – en krona

För längesedan hade Stjärnurmakarna en slogan:
”Det är skillnad på klocksäljare och urmakare”
Så sant, så sant.
För att uttrycka det milt – det säljs en hel del klockor där kvalitén inte är den bästa – både av klocksäljare och urmakare.
Vi som jobbar som urmakare får brottas med problem såsom, hitta alla index och prickar som har ramlat bort, blåsa bort/upp glaset för att visarna är lösa eller index lossat (vem kom på den geniala konstruktionen…), vattentäta klockor som knappast är täta ens när de är nya, sedan gäller det att försöka hitta vem som har reservdelar till klockan jag har min hand, en uppsjö av märken med lång- eller kortvariga leverantörer.
Ibland ser man samma märke/fabrikat på klockan där alla index lossat, på dyra kläder och man undrar om sömmarna är lika välgjorda som indexlimningen…

Ja, ja nu över till dagens blogg. En vanlig situation på verkstaden.
En ”fin” klocka, ganska ny, kommer in med avbruten ställaxel – kunden fick kronan i handen när klockan skulle ställas.
Jag kollar om kronan ser ok ut, tar en skårfil och filar upp ett spår i ställaxeln, värmer, skruvar ur den avbrutna biten ur kronan, sätter en ny ställaxel – klart på fem minuter!
Slipper beställa, leta upp leverantören, leta efter klockan när/om delen kommer, man undviker en massa dyr/tidsödande hantering.

Några bilder:

Jag tillverkar en visaravtagare

Hade funderat ett tag på att tillverka en visaravtagare speciellt anpassad för att inte vidröra urtavlan. Det blir allt vanligare med urtavlor med en känslig yta främst då pärlemor. Om man tar stöd med vanliga visaravtagare direkt mot tavlan sker nästan alltid en olycka och materialet spricker. Minutvisaren brukar oftast gå att få loss utan större problem, men timvisaren är svårare.
För att få ett bra stativ och stöd anpassade jag verktyget så att den passar till visarpåsättaren. Jag tar helt enkelt bort en utav pressarna och ersätter den med avtagaren. Jag kan då använda visarpåsättarens möjlighet att kunna justera höjdinställningen steglöst.
Inga större svårigheter att tillverka om man har en svarv och lite andra verktyg. Materialet köper jag hos Ironbill i Partille, de har den metall och delrinplast jag behövde till detta projekt.
Mer beskrivningar vid bilderna.

Borel & Courvoisier 53629

Ytterligare en observatorietestad fickurskronometer – denna gång en Borel & Courvoisier. Åter ett slaktat löst verk utan boett, en ny boett skulle tillpassas och verket renoveras.

En kort historik.
Företaget Borel & Courvoisier startades 1859 av svågrarna Jules Borel och Paul Courvoisier. Man startade sin produktion med tre verk – ett herr, ett dam och ett 14 linjers cylinderur. Man beställde råverk från franska Japy Frères samt från de schweiziska Robert & Cie, Mauler & Ducommun och Frotte Cholet. Finisheringen utfördes av verkstäder i La Sagne. Gångpartiet tillverkades av Bayards. Spiralen kom från Le Locle, balansen från Placemont, drivarna tillverkades i Mont-Saxonnex i Frankrike. Boetten tillverkades i La Neuveille och dekorerades i Fleurier, Le Locle och Genéve. Visarna kom från Le Locle och tavlan från Genève.

Ett exempelutdrag från Jules Jurgensen där man ser alla olika leverantörer av delar och arbetsmoment.

Ihopsättningen och reglaget utfördes i Borel & Courvoisier’s ateljé i Neuchâtel. Denna mix av delar och olika tillverkare var typisk för den tiden (Så även i våra dagar). B & C använde också verk från bland annat Girard-Perregaux, Dubois & Leroy, Aubert Frères och Roskopf.

Man startade tillverkningen i en liten ateljé i Neuchâtel, men företaget växte snabbt och en ny modern fabrik byggdes. De inriktade sig på att tillverka observatoriestestade klockor med hög precision för den Amerikanska marknaden. B & C vann första pris vid observatoriet i Neuchâtel1866.
Klockorna spreds över världen och fanns bland annat representerade i New York, London, La Plata, Hamburg, och Odessa. B & C fortsatte att kamma hem förstapriser vid observatoriet i Neuchâtel, 1870, 1875, 1876 och 1880.
Paul Courvoisier blev sjuk och Jules Borels son Ernest tar vid i styrelsen 1894. Jules Borel avlider 1898, då ändras namnet till Ernest Borel & Cie successeur de Borel-Courvoisier. 1910 registrerade man märket Union Watch. 1936 efter 67 år lämnade Ernest över till sin son Jean-Louis Borel. 1955 tillverkade man urverk för A. Schild, Fontainemelon och ETA. Man tillverkade flera armbandsur bland annat kultklockan Cocktail med en slags kalejdoskoptavla.

Så här skriver Eric om klockan och om testningen vid observatoriet i Neuchâtel:

Testningen av kronometerar påbörjades år 1860 på observatoriet i Neuchâtel. Den 20:e juni år 1866 introducerades ett nytt regelverk som tog bort begränsningen vad gäller gångtyp. Tidigare hade ankarverk testats separat från urverk med kronometergång (med vippa och detantfjäder) och under kortare period och mindre strikta gränsvärden. I regelverket bestämdes också att tre testkategorier skulle införas, nämligen:
Kategorin för marinkronometrar
– Kategorin för fickkronometrar vilka testats i 30 dagar i två positioner och i värmeugn
– Kategorin för fickkronometrar vilka testats i 15 dagar i en position och vid rumstemperatur

För fickkronometrar i 30-dagarskategorin betyder det att följande 5 parametrar testades:
1. Den genomsnittliga dagliga gångavvikelsen
2. Den genomsnittliga dagliga gångvariationen
3. Skillnaden i gång mellan urverket liggandes och ståendes
4. Skillnaden i gång för varje grad Celcius i temperaturförändring
5. Skillnaden mellan den högsta och lägsta uppmätta gången

Testningen av fickkronometrar i 15-dagarskategorin innefattade ej parameter 3 och 4.

De första två kategorierna räknades som tävlingar där de bästa urverken tilldelades priser. I kategorin för marinkronometrar gavs den bästa ett pris och i 30-dagarskategorin för fickkronometrar gavs de fyra bästa priser.

Utöver ovannämnda kategorisering indelades också fickkronometrar i fyra (senare endast tre) klasser beroende på genomsnittlig gångvariation (oavsett kategori). Urverk som uppvisade en genomsnittling gångvariation på:
under 0,5s benämndes första klassens kronometrar
mellan 0,5s och 1s benämndes andra klassens kronometrar
mellan 1s och 2s benämndes tredje klassens kronometrar
över 2s benämndes fjärde klassens kronometrar

1866 års regelverk kom att nyttjas 1867 till 1872. Den 27:e december år 1872 kom regelverket att göras om igen (det nya togs i bruk år 1873). Nu introducerades en tredje klass för fickkronometrar, vilken innebar en testningsperiod på 44 dagar. Det är också denna längre testningskategori för fickkronometrar som starkast har kommit att förknippas med observatorietestning och observatorietävlingar, men då under benämningen första klassens kronometrar. Kategorisystemet som beskrevs ovan med kategorier som bestämde testningslängd och med indelning i olika klasser beroende på resultat kom med tiden att göras om till ett system där kategorierna istället benämndes klasser. Prissystemet kom dessutom att utökas från att endast premiera ett fåtal av de bästa urverken. I det senare klassystemet, som introducerades tidigt 1900-tal, definierade klasserna testningslängd och tillåtna gränsvärden, likt de tidigare kategorierna, och de deltagande bättre urverken kom att tilldelas exempelvis första-, andra- och tredjepriser beroende på resultat (guld, silver och brons på vissa observatorier – alla urverk tilldelades inte pris). I någon mening kan det väl sammanfattas med att de tidigare kategorierna blev klasser och de tidigare klasserna blev priser.

Borel & Courvoisier nummer 53629 är troligen byggt på ett råverk från Piguet Frères (L’Orient-de-l’Orbe) eller  Aubert Frères (Derrière-la-Côte). Urverkstypen benämns ofta Jürgensen-kaliber efter tillverkaren Jules Jürgensens omfattande användning av liknande urverk.

Nummer 53629 testades år 1872 enligt 1866 års regelverk. Urverket testades i 30-dagarskategorin för fickkronometrar och uppvisade under testningen en genomsnittlig gångvariation på 0,39s, vilket alltså innebar att den räknades till den första klassen.

Totalt testades 160 fickkronometrar år 1872, 108 i 30-dagarskategorin och 52 i 15-dagarskategorin. Av de 108 urverk som testades i 30-dagarskategorin kategorin kom Borel & Courvoisier 53629 på plats 36.

Urverken testade i 30 dagars-kategorin år 1872 för fickkronometrar klassificerades enligt följande:
Platserna 1 till 56 som första klassens kronometrar
Platserna 57 till 104 som andra klassens kronometrar
Platserna 105 till 108 som tredje klassens kronometrar

Av de totalt 160 fickkronometrar i båda kategorierna var 113 ankarverk, 31 hade kronometergång med vippa, 11 hade kronometergång med detantfjäder och 5 var tourbilloner. Bredden vad gäller gångtyper bland de 160 testade urverken ger en intressant insyn i eventuella prestandaskillnaden. I dokumentationen från 1872 års testning ges den genomsnittliga gångvariationen för alla gångtyper:
Kronometergång med vippa: 0,46s
Kronometergång med detantfjäder: 0,54s
Ankargång: 0,53s
Tourbilloner (alla gångtyper): 0,58s

Nu över till klockan och kortfattat om reparationen.
Jag hade fått ett urverk med tavla samt en visningsboett – jag skulle försöka få ihop detta till en fungerande klocka. Börjar med att noggrant mäta upp boett och verk för att se om verket skulle passa i boetten. Det såg ut som om det skulle fungera, fräste och filade bort en del material från boetten – verket passade.
Eftersom verket saknade uppdragsaxel blev det nästa steg – att anpassa en axel. Hittade en lämplig kandidat som jag svarvade till. Efter det svarvade jag ett rör som sattes in i boetten så att det skulle gå att ställa visarna. Efter det rengjordes verket och sattes igång. Man slås av det enorma arbete som lagts ner på alla detaljer och hur väl utformat allt är. Mer förklaringar vid bilderna. Varsågod och njut!

En liten videosnutt om hur stoppverket fungerar:

Selza en kronograf med Venus 170-verk

Seppo lämnade in en kronograf för renovering. Plockade ur verket ur den slitna förnicklade mässingsboetten som lämnades in för omförnickling.
Verket var rejält smutsigt. Började att ta isär och leta fel.

Först lite om Vénus.
År 1924 startade J.-B. Berret och O. Schmitz – Venus S.A. Vénusfabriken låg i Schweiziska Tavannesdalen i den lilla staden Moutier.
Man hade då 25 anställda och producerade 38000 verk. 1927 tillverkades 146000 verk av 44 anställda i 6 olika kalibrar. Redan 1928 ansluter man till Ébauches S.A. under namnet Venus S.A. 1983, under en omstrukturering av Ébauches S.A., upphörde produktionen av urverk på denna plats.

Verket Vénus 170 tillverkades mellan 1940-1952. 12 1/2″ eller 28,2 mm.

Så till Seppos klocka.
Urtavlan var märkt med märket Selza (tillverkare av klockor och urdelar i Selzach och Biel, Schweiz, startat 1923). Överst syns pulsskala med bas 20 (räkna 20 pulsslag och du får antalet pulsslag per minut), under den finns Telemetreskala, den skalan mäter ljudets hastighet i luft (340 meter/sekund). Man använder den för att beräkna avstånd mellan tex en skytt och din position eller åskblixt och knall. Man startar tidtagningen när man observerar mynningsflamman och stoppar tidtagningen när man hör knallen – du läser av avståndet i kilometer på skalan. Därunder finns sekundräknaren med 5-dels sekunds noggrannhet. Minuträknaren räknar 45 minuter (Venus 170 fanns även med 30-minuters skala).

Urverket hade använts flitigt och bar tydliga spår av slitage. Som tur var gick det att köpa en del nya delar, jag hade även ett skrotverk där jag kunde ta några delar ifrån, annat fick justeras och poleras. Se bilderna med förklaringar.
Längst ner förklarar jag lite hur kronografen fungerar, där finns även en PDF-fil med en verkbeskrivning.

20180828-iPhone-0269 (2)
1. Start/stoppknapp. När du trycker in knappen matas pelarhjulet (2) fram en tand.
2. Pelarhjul. 16 tänder i botten för frammatning. 8 kammar lyfter och sänker kopplingsarmen (3) – tidtagning av/på. En kam på nollställararmen (8) förhindrar att nollställning sker under tidtagning.
3. Kopplingsarm. Armen styr vippan för kronografdriven (4), den kopplar in kronografdriven i ingrepp med centrumsekundhjulet (tidtagning startar) den lyfter även bort Blockeringsarmen (5) från centrumsekundhjulet så att det kan röra sig fritt.
4. Vippa för kronografdriv. När tidtagning startas vilar vippan mot en excenterskruv som begränsar ingreppet mot centrumsekundhjulet.
5. Blockeringsarm för centrumsekundhjul. Blockerar hjulet när tidtagningen stoppas så att det inte kan röra sig.
6. Nollställarknapp. Om pelarhjulet (2) står i position för stopp av tidtagning kan tryckknappen tryckas in, regeln för nollställarmen (8) släpper taget om nollställararmen – tidtagningen nollställs.
7. Nollställararm. Armen är fjäderbelastad, så när regeln för nollställararmen (8) släpper  taget om armen, faller den automatiskt ner mot centrumsekundhjulets och minuträknarhjulets hjärthjul. Armen trycker emot hjärthjulens högre delar och pressar dem mot sina lägsta delar och räknarna nollställs.
8. Regel för nollställararm. Ett litet stift häktar upp nollställararmen (7) när tidtagning pågår. Vid nollställning släpper stiftet greppet om nollställararmen (7).
9. Minuträknarhjul. Räknar 45 minuter per varv. På vänstersidan av hjulet ser man den pyramidformade minuträknarspärren. Man justerar spärrens position med en excenterskruv så att minuträknarhjulet inte rör sig när man startar tidtagningen från nollställd position.
10. Centrumsekundhjul eller sekundräknarhjul. På centrumsekundhjulet sitter ett finger som går i ingrepp med ett mellanhjul som matar fram minuträknarhjulet en gång per minut. Man startar tidtagningen och låter den gå, vid exakt en minut skall minuträknarhjulet flyttas fram en minut – inte före eller efter – man justerar detta genom att flytta fingret till rätt position. Mellanhjulet har en begränsning som går att justera med en excenterskruv – fingret får endast röra vid växelhjulet när växling skall ske. Inte före. (se ill. i bilderna)

PDF-fil med verkbeskrivning:
Venus 170

Chronomètre Officiel LIP 202438

Eric hade lyckats komma över ett löst LIP kronometerurverk. (Boetten hade förmodligen smälts ned av någon skändare för några futtiga kronor…) Han ville dels ha hjälp att sätta in verket i en boett samt försöka få igång urverket.

Erics LIP-verk

För jämförelse. Erics kronometerverk allra överst, under två verk med samma grundverk. Den ena klockan slaktades för att använda boetten till Erics kronometer. Notera att det står ”Chronomètre” på båda dessa urtavlor, dessa ur har dock aldrig testats som kronometrar. Kanske var det ändå klockor med en kvalité lite utöver det vanliga och som gick bättre än vardagsmodellerna från LIP. Bägge har i alla fall breguetspiral, den ena till och med i palladium.

Tänkte denna gång skriva om hur en kronometer definieras, lite om LIP samt förklara hur spiral och balans är konstruerade i just denna kronometer. Eric kompletterar med lite om hur testningen gick till. Till sist kommer en liten beskrivning om arbetet med verk och boett.

I det dagliga arbetet på verkstaden råkar man ibland på begreppet kronometer, kanske främst då en Rolex som behöver ses över. Att få in ett ur som är en officiellt certifierad kronometer som testats vid ett observatorium, dessutom en första klassens kronometer av det franska märket LIP hör definitivt inte till vanligheterna!

Lite om LIP.
Emmanuel Lipmann startade tillverkning av klockor 1867 i Besançon i Frankrike. Runt 1900 började man tillverka egenkonstruerade verk och 1908 registrerades namnet LIP. Fram till att det egentliga märket LIP lades ner 1976 (märket finns fortfarande) räknar man med att otroliga 10 miljoner klockor producerats vid fabriken. De flesta uren tillverkades för den franska marknaden. Man gjorde tidigt framgångsrika marknadsföringskampanjer.
Namnen Chronometre Lip och Chronometre de France registrerades i en period då gångnoggrannhet var ett viktigt säljargument. Ibland trycktes dessa namn på urtavlan för lura folk att tro att det var en kronometer man köpte. Men man tillverkade också många riktiga kronometrar som testades vid observatoriet i Besançon och som stämplades med huggormsstämpeln eller viperestämpeln (mer om den senare). Man vann flera priser för sina kronometrar. Nämnas bör också att en del kronometrar inte bär stämpeln
”Chronomètre ” på tavlan – leta efter huuggormsstämplen på verket.

För att sätta in LIP i ett sammanhang när det gäller testning, tävling och utdelande av medaljer för kronometrar vid observatoriet i Besançon kan man säga att sett till vunna guldmedaljer var de näst störst med 181 av totalt 598 utdelade guldmedaljer under perioden 1885-1913.

Hur förklarar man på ett enkelt sätt vad som är en kronometer?
Det går inte!
Ju mer man sätter sig in i ämnet desto mer förvirrad blir man.
Som du säkert kommer att märka när du läst detta inlägg är det ett virrvarr av observatorier, testprocedurer, siffror och formler, olika konstruktioner, reglörer, länder, tävlingar, medaljer med mera med mera…
Så det finns mycket att grotta ner sig i för den som är intresserad!
Här kommer jag bara att skriva om en bråkdel, annars blir det en hel roman.

I dagligt tal är en kronometer en klocka som går väldigt bra, håller tiden i stort sett perfekt. I England får en klocka endast kallas kronometer om den har kronometergång, i Tyskland, Frankrike, Schweiz och Italien har man kommit överens om att en klocka får kallas kronometer om den blivit godkänd i tester som utförts på ett officiellt sätt oavsett gångtyp.
Enkelt beskrivet finns det skeppskronometrar, fickur och armbandsur, men dessa kan i sin tur delas in i ytterligare kategorier.
I huvudsak kan man säga att det finns två typer av officiella tester dels vid ett observatorie dels vid en byrå. De viktigaste observatorierna är Besançon i Frankrike, Geneve och Neuchatel i Schweiz, Hamburg i Tyskland, Greenwich och National Physical Laboratory (Kew) i England och Milano i Italien. Av byråer kan nämnas det moderna och kanske mest kända i våra dagar – COSC, men även Poincon de Besançon kan nämnas. Det fanns byråer på flera ställen i Schweiz och Tyskland i de övriga länderna gjordes testerna vid de ovannämnda observatorierna (för att skapa ytterligare förvirring?).
Vad är det då som skiljer mellan de testerna vid ett observatorie och de gjorda vid en byrå?
Ett test vid ett observatorie är ett vetenskapligt test (med vetenskapliga metoder) som sker under en lång tidsperiod (tiden varierar, men kan vara upp till 60 dagar). Urverket prövas då i olika positioner samt i tre temperaturer. I ett protokoll införs sedan de olika mätvärdena och man räknar ut flera viktiga värden (till exempel om verket varit nedkylt till 4C i några dagar mäts skillnaden före och efter – hur väl den går tillbaka till värdet före mätningen samt det sekundära felet räknas fram).
Ett test vid en byrå är mycket enklare, det sker under en kort tidsperiod, man räknar fram enklare medelvärden. Testet är konstruerat så att de flesta uren skall klara testningen och är väl egentligen mest ett marknadsföringstricks, men det visar ju ändå att klockan har en hög gångnoggrannhet. Bland annat Rolex hade stor inverkan vid framtagandet av dessa test. Redan 1959 godkändes fler än 100000 klockor i Schweiz, hur många som godkänns idag kan man bara spekulera om. Så det är stor skillnad på kronometer och kronometer!
Ett vetenskapligt instrument eller ett någorlunda rättgående armbandsur.

Av ovanstående vet vi att det är noga att man skiljer på begreppet kronometer. Man kanske ska indela dem i observatoriekronometrar – som genomgått tester och godkänts vid ett observatorie och främst används till vetenskapliga studier och noggranna observationer främst vid positonsbestämning och officiellt certifierade kronometrar som godkänts av en byrå eller testinstitut efter ett enkelt test, främst avsedda för vanliga konsumenter med intresse för en mekanisk klocka som håller tiden bra.

Så till kronometern!
Balansen är en så kallad Guillaumebalans. Vid en första anblick ser den ut som en vanlig kompensationsbalans, man får titta efter extra noga. Skruvarna är större, tillverkade i guld, fyra av dem är i platina. Balansen är uppskuren en bit ut räknat från skänkeln – i detta fall två ”skruvbredder”. Men det som är det viktigaste, som man inte kan se med vanliga metoder är den speciella stållegeringen som ståldelen av balansen består av – den speciella Aniballegeringen som Guillaume uppfann. En kompensationsbalans kompenserar för temperaturförändringar. Den är tillverkad av bimetall – stål och mässing. Stål och mässing har olika temperturkoefficienter.
I värme expanderar stål mindre än mässing, det gör att den fria änden av balansen rör sig inåt, balansens verksamma diameter minskar vilket gör att klockan fortar, detta kompenserar för den minskade elasticiteten i spiralen vid en värmeökning. En vanlig, rätt justerad kompensationsbalans kompenserar för värmeskillnader på ett mycket effektivt sätt. Men en Guillaumebalans gör det i det närmaste helt perfekt! Den kompenserar nämligen även för det så kallade sekundära felet. Att kunna kompensera för det sekundära felet är nyckeln till att få en kronometer att gå exakt. Vad är då det sekundära felet?
När man testar en kronometers gång gör man det i kyla, rumstemperatur och värme, det brukar vara vid +4C, +20C och +35C. En vanlig kompensationsbalans kompenserar inte linjärt, det blir en topp någonstans. Då måste man ha någon form av hjälpkompensation som tar bort den toppen = det sekundära felet. Innan Guillaume kom på aniballegeringen (anibal är en förkortning av Acier au NIckel pour BALanciers) gjordes många snillrika konstruktioner av balanser, där den svenske urmakaren Victor Kullberg särskilt utmärkte sig.
Guillaume fick 1920 års nobelpris i fysik för sin forskning om legeringar mellan nickel och stål. Han upptäckte bland annat den märkliga legeringen invar som fått stor betydelse inom urmakeriet för den speciella egenskapen att den har ytterst liten värmeutvidgning.

För att en balans ska få kallas Guillaumebalans krävs kombinationen av en bimetallbalans med mässing och den speciella stållegeringen anibal tillsammans med en stålspiral. Så en Guillaumebalans är ett system som består av både spiral och balans tillsammans.

Något om spiralen.
Spiralen har något så ovanligt som två breguetkurvor!
En traditionell övre/yttre samt en inre kurva.
Idealiskt vore att spiralens inre fästpunkt skulle sitta exakt i centrum av balansaxeln. Men man är ju tvungen att klippa av det innersta av spiralen och fästa den i en spiralrulle, enkelt uttryckt kan man säga att den inre kurvan kompenserar för detta. Om man har både en inre kurva och en ytterkurva tar man helt bort det som kallas ”Caspari-effekten”, dvs ett fel som uppstår i förhållandet mellan spiralens inre och yttre fästpunkter – spiralrulle och ytterfäste. Man kan säga att man genom dessa två kurvor tar bort alla fel/nackdelar som spiralen har. Nackdelar? Den inre kurvan är på grund av sin ringa storlek mycket svår att böja till korrekt form – är formen fel blir istället gångfelet större. Så det krävs en mycket skicklig reglör för att få spiralen att fungera så bra som möjligt.
Fördelen med den vanliga breguetkurvan jämfört mot en planspiral är att breguetkurvan gör så att den plana/undre delen av spiralen rör sig koncentriskt när den arbetar. En planspiral rör sig excentriskt. En breguetspiral får därför inga tyngdpunkter eftersom spiralvarven alltid har förhållandevis samma avstånd sinsemellan. (Det gör det enkelt att kontrollera om kurvan har korrekt form, man vrider balansen så att spiralen drar ihop/utvidgar sig, sedan jämför man avstånden mellan varven, har spiralen rört sig excentriskt åt något håll är kurvformen fel och man får justera. Finns flera exempel på det här i min blogg.) Den plana spiralen är endast koncentrisk i vila, när balansen rör sig utvidgar den sig mer på ena sidan än den andra. Således väger spiralen mer på den sida som är mer utvidgad än den andra ihopdragna sidan. Det påverkar gången väldigt mycket. Man hittar bara dubbla kurvor i riktiga precionsur där man lägger ner mycket arbete och kostnader för att få klockan att gå så rätt som möjligt.
För att kunna böja en breguetkurva krävs att spiralen har två plan. Genom att göra två knän på spiralen får man fram dessa två plan. För att göra dessa knän är det enklaste och allra vanligaste sättet att man med ett verktyg trycker spiralen mot ett mjukt underlag. Man böjer då spiralen i höjdled. Det är lätt förstå att materialpåfrestningen blir stor vid dessa knän – sammanpressning och sträckning. Det gör att området vid knät blir oelastisk = negativ påverkan av spiralen. Om man (som på denna spiral) böjer spiralen sidledes blir övergången mjuk och fin, påfrestningarna blir inte lika stora och elasticiteten påverkas knappast. Man kan ibland se dessa kurvknän på finare ur, till exempel Patek Philippe.

Här syns tydligt skillnaden mellan planspiral och spiral med breguetkurva. Excentrisk resp koncencentrisk sammandragning/utvidgning.
De två undre raderna visar inre kurvor – kurva vid spiralrullen. De tre övre raderna visar ”vanliga” breguetkurvor där kurvan är uppböjd över den övriga spiralen – spiral i två plan.

Så här skriver Eric om sitt urverk och testningen i Besançon:
”Serienummerserien på ungefär 150 identiska urverk som innehåller nummer 202438, ~202385 till ~202535, testades som första klassens kronometrar på observatoriet i Besançon mellan 1910 och 1913. Av dessa vann 52 stycken guldmedalj. Nummer 202525 vann år 1912 ”Coupe Chronometrique” och kom då alltså på första plats av 232 testade urverk det året (med 259,4 Besançon-poäng av totalt 300 möjliga). Totalt testades 816 urverk från alla olika tillverkare mellan 1910 och 1913 på observatoriet i första klassen.

Testningen i första klassen, som alltså också var en tävling dit tillverkarna skickade sina bästa urverk, var 44 dagar lång över 8 perioder på 5-6 dagar vardera. Perioderna användes för att testa urverket i olika positioner och i olika temperaturer. Nedan detaljeras de olika perioderna:

och nedan de olika gränsvärdena för första klassen:

De testade urverken rangordnades efter resultat och ett poängsystem där ett urverk maximalt kunde få 300 poäng nyttjades (300 motsvarade en felfri gång och uppnåddes aldrig, men flera urverk nådde över 260).

Tillverkarna tilldelades också medaljer och priser efter urverkens poängresultat i den första klassen. Dessa utgjorde sedan en central del i tillverkarnas marknadsföring, då observatoriepriser var de bästa utmärkelserna urverk kunde få:

Det ur som vann, förutsatt att det också nådde över 250 poäng, gavs ”Coupe Chronometrique”.
Urverk med över 200 poäng gavs guldmedalj, urverk med över 175 poäng gavs silvermedalj och de över 150 poäng gavs bronsmedalj. Minst 100 poäng krävdes för ett certifikat utan pris.

Utöver den första klassen fanns också två andra klasser för fickur i Besançon, nämligen den andra och den tredje klassen. Klasserna var anpassade efter mer alldagliga fickur och testningslängden för den andra klassen var 31 dagar och för den tredje klassen 18 dagar. Den tredje klassen togs dock bort efter år 1913 och kom i någon mening att ersättas år 1931 av vad som kallades ”Poincon de Besançon”, men detta kommer inte att behandlas här.

Urverk som testades i någon av klasserna stämplades med en huggorms-stämpel, le poinçon à tête de vipère, som var ett bevis på observatoriets testning:

Huggormsstämpeln anger att det är en fransk kronometer.

Beroende på klassen som urverkets testats i placerades stämpeln olika:

Huggormsstämpelns placering anger kronometerns klass.

Värt att nämna är att testningssystemet på observatoriet i Besançon var skapat efter det som användes på det schweiziska observatoriet i Geneve och att systemen i stort var identiska (specifika skillnader kommer inte att behandlas här). I resultatlistor från Besançon finns urverkens poäng uträknade med tre metoder, nämligen Besançon-metoden (maximalt 300 poäng), den äldre Geneve-metoden (också maximalt 300 poäng, men med små skillnader i uträkningen av poäng) samt den nya Geneve-metoden (maximalt 1000 poäng). Att urverkens poäng fanns uträknade med de tre metoderna gjorde att det direkt gick att jämföra urverk testade i Besançon med de testade i Geneve. Gemensamma rekordlistor publicerades också, bland annat år 1910 där ett urverk från franska Leroy, nummer 7075, med 270,8 gamla Geneve-poäng, höll världsrekordet. Schweiziska Golay fils et Stahls nummer 30605 låg på andra plats med 270,1 poäng.

Vad gäller urverk 202438 från Lip, så vann det troligen silver- eller bronsmedalj år 1912. Dessa publicerades dock inte i den offentliga publikationen ”Bulletin Chronometrique” från observatoriet (endast guldmedaljörerna publicerades) och därför har inte urverkets exakta resultat kunnat hittas än.”

Man använde samma grundverk/konstruktion till många olika urverk av varierande kvalitet (se de översta bilderna). I detta fall har man förmodligen använt många standarddelar men utrustat verket med den speciella Guillaumebalansen. Det märks bland annat på att finishen på hjul, drivar och gångparti är av ordinär kvalité, olika typer av stenhål i verkbotten resp verksida. Man märker även att ytfinish och färg på mässingen skiljer på tavel- och verksida.
Därför köpte Eric in några vanliga LIP-fickur, tanken var att kronometerverket kunde passa i någon av boetterna eftersom grundverken var desamma.
Med lite modifikation passade verket i en av boetterna. Eftersom kronometerverket saknade uppdragsaxel och axeln från den slaktade klockan inte passade så bra var jag tvungen att fixa till en ny axel.

Hur går klockan nu efter reparationen?
Den går bra, men knappast som en första klassens observatoriekronometer!
Det är mycket som hänt med verket sedan den godkändes…

Vid bilderna finns mer förklaringar till reparationen. Klicka för att se större bilder.

I detta ämne finns mycket skrivet och det finns hur mycket som helst att läsa på nätet för den som söker. Dock finns inte så mycket på svenska.
Några tryckta källor:
Jendritski: Watch Adjustment, 1963
Leskininen: artiklar i Tid-Skrift Årgång 8 – 2016 och Årgång 10 – 2018.
Lundin & Borgelin: G.W.Linderoths Urfabrik, 2008
Sandström: Spiraler Balanser, 1963

Källor på nätet:
http://hans-weil.faszination-uhrwerk.de/comptoir_lipmann.pdf
http://people.timezone.com/msandler/Articles/DownesLip/Lip.html

Movadofickur med lagerproblem

Lars hade bett mig se över ett Movadofickur. Vid en första snabbtitt verkade det ganska bra, förutom kronan som var sliten.
Efter lite närmare inspektion på verkstaden upptäckte jag att en lagersten var sprucken och spiralen såg konstig ut. Inga större problem så det var bara att sätta igång.

Letade först reda på en ny passande krona. Därefter tittade jag närmare på spiral och balans. Spiralen hade varvfel, breguetkurvan var inte plan samt formen var fel. Riktade först varvfelen – dvs avstånden mellan spiralvarven som inte var lika. Sedan gjorde jag kurvan plan, sist riktades kurvformen. Även ruckstiften justerades och riktades. Balanstapparna var lite slitna, de fick poleras i rullbänken.
Gaffeln på gånghaken hade märken av slitage, den fick poleras. Först fick jag dock ordna till min polerfil som är välanvänd och hade blivit sliten.
Sedan var det löpverkets tur, alla hjulen kontrollerades och tapparna inspekterades – centrumhjulet var rejält slitet. Det gick fint att polera bort alla märken men nu glappade hjulet lite väl mycket i hålet. Beslöt mig därför att sätta in en sten istället för det slitna mässingshålet.
En av stenarna i löpverket var sprucken. Tryckte sönder den med ett verktyg – öppnade fattningen – med det speciella verktyget – och satte in en ny sten av syntetisk rubin. Innan det fanns syntetiska lagerstenar använde man äkta rubin. Dessa stenar var mycket sköra och gick inte att pressa in, utan de sattes fast i en fattning. Med hjälp av svarv eller ett speciellt skärande verktyg gjordes fattningen. Man vek sedan över en kant – med hjälp av ett speciellt verktyg – över stenen. Jag brukar – om det finns möjlighet – att fatta in även den moderna stenen. Det ser snyggare ut och man förstör inte fattningen. Då mäter jag först öppningen och ser om det går att använda en standardiserad sten. Sedan pressar jag ner stenen med steninpressaren om det behövs annars viker jag bara över kanten med mitt verktyg.
En sten till balansen var lös, så den fattade jag om när jag ändå var i farten. Kronhjulet skars rent från grader så att det inte skulle skära in i verkbotten.
Allt klart för rengöring!

Verket sattes ihop och oljades – men verket gick väldigt dåligt…
Vad var fel?
Balansen svängde fint men helt plötsligt stannade den, jag kunde se att balansen stannade mot hakens horn. Felet låg någonstans i gångpartiet. Hur kontrollerar man gången?
Först tar jag bort balansen. Sedan kontrollerar jag gången. Tittar på hur gånghjulstanden faller mot vilytan på hakstenen – vila 1 – den skall vara ungefär en grad. Detta skall vara lika på båda stenarna. Sedan skall haken ha en liten fri väg innan den vilar mot anslagsstiftet – vila 2. Detta skall också vara lika på bägge sidor. Om det ser riktigt ut är gången OK.
Sedan sätts balansen tillbaka och hornluften kontrolleras. Man vrider då balansen så att liverstenen står mitt för hornet – då skall haken gå att röra litegrann. Också detta skall kontrolleras och vara lika på bägge sidor.
Sist kontrollerar jag knivluften. Då vrider jag balansen så att luften mellan den lilla rullen- säkerhetsrullen – på liverrullen och hakens säkerhetskniv kan kontrolleras. Den skall vara liten och samma på båda sidor. Här var felet! Alldeles för stor luft! Då är kniven för kort.
I detta fall bestod kniven av ett inpressat mässingsstift i haken. (Som det brukar.) Jag kunde med hjälp av en stans trycka kniven utåt mot hakgaffeln så att jag fick korrekt knivluft. Ibland går det att platta/sträcka kniven något, ibland får den bytas, ibland får hela haken bytas. Ett ovanligt fel som man undrar hur det uppstått? Hur har klockan gått innan? Detta justeras på fabriken, normalt behöver man som urmakare inte justera detta.

Nu gick klockan! Men hur? Bra men fel!
Plus 256 sekunder – över 4 minuter per dygn – lite väl mycket!
Fick ta fram mina reglagebrickor och tynga ner balansen något.
Några brickor senare gick klockan som den skulle – håller tiden fortfarande!

Som alltid när man lagar gamla klockor – överraskningar väntar!