Omega koaxial 2500 – problem vid oljning

När man satt ihop och lagat verket är det dags för oljning. I vanliga verk med ankargång brukar det inte vara några större problem, men på Omegas koaxialverk krävs det lite mer av dig som urmakare.
Omega har därför gjort flera olika verkhållare där man kan stega fram gången för att kunna olja tänder och stenar på korrekt sätt.
Verket som jag i alla fall kommer mest i kontakt med är kaliber 2500.
Jag har retat mig på att frammatningen sitter på höger sida av verkhållaren. Det innebär att du måste byta grepp varje gång du ska mata fram en tand. Jag håller oljegivaren i höger hand – oljar en tand – lägger ifrån mig oljegivaren – matar fram en tand – plockar upp oljegivaren igen – försöker sikta in den i rätt öppning – osv.

Jag vill mata fram med vänster hand och olja med höger utan att behöva byta arbetsställning varje gång. Det är tidskrävande att försöka pricka rätt efter varje greppbyte.

Så jag tillverkade helt enkelt en genomgående lättrad skruv!
Hur enkelt och bra som helst.
Några illustrationer på hur jag tänker samt en enkel skiss på skruven.
Retar du dig också på detta är det bara att tillverka en skruv eller ta kontakt med Verkmästarna så svarvar jag en till dig också!

H. L. Matile no 10790- en utmaning, del 3.

Del 3.

När själva verkdelen är klar är det dags för kronografen och uppdraget.
På slutet skriver Eric om Matiles intressanta historia och om testningen av detta verk med mera.

Alla delarna till visarställningen.

Alla delarna till kronografen.

Generellt när jag jobbar med kronografer brukar jag börja med att sätta pelarhjulet på plats. Därefter de delar som gör att pelarhjulet rör sig – spärr och start/stopparm t. ex. Erics kronograf är ju av en enkel sort men det krävs ändå att man sätter de olika delarna i rätt ordning annars blockerar de varandra och man får backa några steg. Allteftersom delarna hamnar på sina platser smörjer jag funktionsytorna som annars kan vara dolda. Höga tryck – fett, små rörelser utan större tryck får olja.
Bildserien nedan visar hur varje del hamnar på respektive plats.
Konstigt nog finns ingen svensk ordlista över urmakeritermer, delars namn etc, så en del namn har jag själv hittat på.

Alla kronografens samt uppdragets delar på plats!

Här testar jag så att allt fungerar som det ska. Start – stopp – nollställning.

Pelarhjulet är ”hjärnan” i en kronograf. Hjulet har 18 tänder i botten. Varje tryck på knappen matar fram en tand. Här ser man hur nollställararmen vilar på en av kammarna. Armen för blockering av sekundräknaren saknas här. Kronografen går.

Kronografen stoppad. Nollställarmen vilar fortfarande på en kam. Användaren kan läsa av den uppmätta tiden. Kronografen har tre lägen: start – stopp – nollställning. Varje kam motsvarar två tryck på knappen och mellanrummet ett tryck. Hjulet har 18 tänder = 6 kammar x 2 + 6 mellanrum x1 = 18 tryck för ett varv på hjulet.

Här har nollställararmen fallit ned i en av öppningarna. Nu är sekundräknaren nollställd. Nästa tryck på knappen kommer att starta kronografen och lyfta nollställararmen upp på nästa kam.

Timelapsefilm med de olika funktionerna.

Verket monterat i boetten.

Allt klart!

Här kommer Erics intressanta text om alla farbröder Matile och om detta ur specifikt:

 

Henri Louis Matile kronometerkronograf 10790

Henri-Louis Matile är ett namn som tycks ha gått i arv i minst fyra generationer. Henri-Louis Matile född år 1757, okänt dödsår, fick en son 1790 som han också döpte till Henri-Louis, tyvärr också med okänt dödsår. Henri-Louis född 1790 födde i sin tur en egen son år 1817 som också gavs samma namn och som dog 1893. Henri-Louis Matile född 1817 födde i sin tur en son år 1843 som traditionsenligt gavs samma namn och som dog 1925. Åtminstone de två senare var urmakare verksamma i schweiziska Le Locle under andra halvan av 1800-talet. När farfarn, som troligen inte var urmakare, fortfarande var vid liv tycks fadern ha kallat sin verksamhet ”H. L. Matile fils”. Efter farfarns död döptes verksamheten om till ”H. L. Matile” utan ”fils”, som alltså betyder son på franska. Exempel på detta går att se i resultaten från precisionstävlingarna på observatoriet i Neuchâtel från 1868 och 1869. År 1870 förekommer både namnen H.-L. Matile fils och H.-Louis Matile et fils i resultatlistan vilket tyder på att fadern och sonen arbetade ihop och att den yngsta Henri-Louis sannolikt gick i lärlingstjänst hos sin far. I observatoriets resultatlistor mellan 1877-1879 syns H.-L. Matile och H.-L. Matile fils (H.-L. Matile Son år 1877) som konkurrenter med olika serienummerserier, dock med viss överlappning. För ur gjorda runt 1870-1880 är det således mycket svårt, om inte omöjligt, att bedöma vilken H. L. Matile som var ansvarig och i vilken grad de då samarbetade. Som exempel hade de båda urverksamheter listade i Le Locle enligt adresslistan, Indicateur de La Chaux-de-Fonds et du Locle, från 1877-1878 (under kategorin fabricants et négociants). Sonens verksamhet med inriktning på komplicerade ur var listad på adressen ”de Couronne 316” och faderns verksamhet på ”Rue de France 287”. Troligen arbetade de mycket nära och det är möjligt att verksamheternas konsoliderades någon gång runt 1883. Efter 1882 finns nämligen endast faderns urverksamhet i adresslistan. Sonen sysslade också med politik och var prefekt i Boudry – som ligger sydväst om Neuchâtel vid Neuchâtelsjön – i adresslistan från 1883. Han tycks ha hållit denna position till minst 1902, då ytterligare en referens till honom som prefekt går att hitta.

Oavsett vilken eller vilka Henri-Louis Matile som låg bakom, var företaget H. L. Matile känt för sina komplicerade ur och kronometrar av mycket hög kvalitet. En stor del av produktionen gick på export till USA där importföretaget Mathey Brothers, Mathez & Co under en tid var generalagent.

Den amerikanska marknaden var onekligen mycket viktig för H. L. Matile och vid världens första officiella världsutställning i USA, Centennial International Exhibition 1876 i Philadelphia, valde företaget att storsatsa. Vid utställningen ställde företaget ut fem komplicerade ur och en fickkronometer, samtliga med gångcertifikat från det schweiziska observatoriet i Neuchâtel.

Värt att nämna är att även komplicerade ur från Charles Henry Meylan ställdes ut i samband med uren från H. L. Matile. C. H. Meylans komplicerade ur tillverkades nämligen av H. L. Matile då.
H. L. Matiles främsta och mest komplicerade utställningsur, troligen serienummer 10697, beskrivs i Joseph H. Wilsons bok ,”The masterpieces of the Centennial international exhibition”, som

a piece of workmanship that presents the most extraordinary handiwork in the best known instance of its representation, it being certainly the most intricate watch ever exhibited in this country” och

this watch may be ranked as one of the most remarkable exhibits in the Exhibition, combining within itself evidences of profound mechanical and mathematical knowledge, exact and experienced skill of hand and eye, and exceedingly great patience, industry and ingenuity.”

Uret i fråga tog två år att tillverka och hade minutrepeter, evighetskalender, 1/5-dels splitsekundkronograf, 1/5-dels hoppande sekund och månfasvisning. Trots alla komplikationer, var inte uret mycket större än ett vanligt fickur och som nämnts ovan hade det till och med ett gångcertifikat från observatoriet i Neuchâtel.
H. L. Matiles ur gjorde verkligen intryck i USA och det superkomplicerade uret beskrevs i den amerikanska dagstidningen Washington Times som ”perhaps the most wonderful watch in the world”. Den kände och humoristiske författaren Mark Twain (Samuel Langhorne Clemens) skriver i artikeln att uret, med alla sina funktioner, troligen vet mer än den genomsnittlige amerikanske väljaren och att uret är mer likt en människa än något ur han skådat tidigare. Twain spekulerar kring vad som skulle hända om kugghjul lades till eller togs bort från uret. Han konstaterar att om uret gavs ytterligare hjul så hade det nog lärt sig att både läsa och skriva och om hjul togs bort så hade det nog ändå varit mer intelligent än de som styr landet.

Utöver tillverkningen av komplicerade ur lades också en stor vikt vid precision och vid observatoriecertifiering av ur. I nästan 20 år tävlade företaget på observatoriet i Neuchâtel. Första gången var 1868 och sista gången var 1883 och under dessa år vann företaget H. L. Matile många priser. Ett bra exempel på detta är år 1881, när H. L. Matile vann observatoriets stora pris för tillverkare. Priset innefattade utöver den stora äran också en prissumma på 200 franc, vilket då var en ansenlig summa. Det delades ut baserat på en tillverkares kronometrars genomsnittliga precision i testningsklasserna A, B och C, förutsatt att denna ställde upp med minst 12 kronometrar det året. Priset delades inte ut alla år med anledning av de strikta gränsvärdena. Många kronometrar, även sådana som med god marginal klarade kronometertestningen på observatoriet i övrigt, presterade inte väl nog för priset, vilket alltså påverkade företagets genomsnitt negativt. Majoriteten av tillverkare hade heller inte kapaciteten eller var intresserade av att ställa upp med fler än 12 kronometrar ett år.
År 1881 deltog företaget H. L. Matile med hela 31 kronometrar, vilket var klart flest av alla deltagare. Troligen bar fadern Henri-Louis Matile ansvaret för tillverkningen. Tillsammans med Borel & Courvoisier, vilka deltog med 12 kronometrar, kvalificerade de sig alltså för att tävla om det stora priset. Företagets 31 kronometrar uppvisade generellt mycket god precision, men i en av parametrarna som bedömdes, skillnaden mellan den högsta och lägsta uppmätta gången, översteg kronometrarnas snitt det tillåtna gränsvärdet och företaget borde således ha diskvalificerats från priset. Intressant är att även konkurrenten Borel & Courvoisiers kronometrar föll på samma parameter och att H. L. Matiles kronometrar föregående år, 1880, också gjorde det. Detta ledde till att observatoriets chef, Dr. Adolph Hirsch, diskuterade parametern i observatoriets årliga rapport. Han konstaterade dock att gränsvärdet inte borde ändras.

Trots parametern beslutade sig den ansvariga styrelsen för att Henri-Louis Matile skulle tilldelas observatoriets stora pris. Det ovanliga undantaget motiverades av att 9 av företagets 31 kronometrar var kronografer och att 10 av kronometrarna testades i testningsklassen B, observatoriets svåraste för fickkronometrar. Kronografer uppvisade i regel sämre resultat i tävlingarna och testningen i klass B varade i 6 veckor och urverken testades i värmeugn, kylskåp och i 5 olika positioner, något som med all säkerhet ökade skillnaden mellan ett urverks högsta och lägsta uppmätta gång. Det fanns inte heller några tvivel om att de 12 bäst presterande av de 31 kronometrarna skulle ha uppfyllt de krav som ställdes för priset. Hade H. L. Matile valt att endast ställa upp med sina tolv bästa hade de alltså troligen vunnit priset. Styrelsen ville inte straffa H. L. Matile för andra året i rad för att ha ställt upp med ett stort antal kronometrar i tävlingen.

En av kronometrarna H. L. Matile ställde upp med i tävlingen 1881 var serienummer 10790, en kronometerkronograf av bästa sort med 1/5-dels sekund. Baserat på en delvis bortfilad stämpel kan råverket troligen attribueras till LeCoultre, Borgeaud & Cie, men det är som ofta svårt att säga med säkerhet. Totalt klarade 29 kronometrar den mycket strikta testningen i klass B, som alltså också var en tävling, och nummer 10790 var en av 6 kronografer att klara testningen. Inte nog med att den klarade testningen, kronometern kom dessutom på tredje plats och var den bästa kronografen att testas det året. Placeringen i de olika tävlingsklasserna baserades på urets genomsnittliga gångvariation, alltså skillnaden i gångavvikelse, och ju lägre värde desto bättre. Med en genomsnittlig gångvariation på 0,28s kom alltså 10790 på tredje plats i klass B. Den bästa kronometern i klassen det året uppvisade en genomsnittlig gångvariation på 0,25s och den sämsta på 0,97s.

Trots den höga placeringen vann inte kronometern något av de priser som gavs till enskilda kronometrar. Faktum är att samtliga i topp tre inte gavs pris av olika anledningar. Endast kronometrar från kantonen Neuchâtel gavs priser, så en uteslöts på grund av detta. Många kronometrar, exempelvis nummer 10790, fick ej pris på grund av att de inte uppfyllde något av villkoren gällande gränsvärden för pris. Vad gäller kronometer 10790, som alltså generellt uppvisade absolut topprecision, berodde det på ett av positionstesterna. Enligt artikel 9 i testningsreglerna får prisvinnande ur ej uppvisa en skillnad i gång på över 5s mellan positionen där uret står upprätt med kronan uppåt och positionerna där uret står upprätt med kronan till vänster eller till höger. H. L. Matile 10790 uppvisade en skillnad mellan positionen där uret står upprätt med kronan uppåt och positionen där uret står upprätt med kronan till höger på 6,41s.

Reglören som bar ansvaret för H. L. Matiles samtliga kronometrar 1881, och många av konkurrenternas, var Fritz Borgstedt, också var verksam i Le Locle. Fritz Borgstedt var en av de mest produktiva reglörerna i slutet av 1800-talet och vann många observatoriepriser.
Borgstedt var son till en mjölnare och föddes 1826 i den tyska staden Werther i Nordrhein-Westfalen. Han lärde sig urmakeriyrket i tidig ålder hos en urmakare i sin hemstad och arbetade därefter som assistent till en hovurmakare i Detmold. Som assistent fick han vidareutbildning som urmakare och konstruerade på så vis en fickkronometer från grunden. Borgstedt flyttade till Schweiz redan 1851 i hopp om ytterligare urmakeriutbildning. I La Chaux-de-Fonds arbetade han under många år med tillverkning av högkvalitativa gångpartier. När arbetet i staden tröt flyttade Borgstedt istället till den närliggande staden Le Locle, där han fick arbete som reglör. Under sitt arbete med finjustering av ur var han en av de första att praktiskt applicera Edouard Philips teorier om balansspiraler och ändkurvor. Balansspiralen i kronometer 10790 har tätare innervarv istället för en innerkurva. Kanske är just detta ett exempel på sådan teori i praktik. Fritz Borgstedt dog den 13 november 1892 och hyllades i tysk urmakarpress för sina stora framgångar utomlands.

Idag är det relativt svårt att hitta information om företaget Henri-Louis Matile, personerna bakom och de ur som tillverkades. Trots framgångar på den amerikanska marknaden och vid observatoriet i Neuchâtel tycks H. L. Matile ha upphört någon gång runt 1890. Sista gången företaget nämndes i adresslistan Indicateur de La Chaux-de-Fonds et du Locle var 1889. Det går idag endast att spekulera i vad som hände. Som nämnts tidigare tillverkade företaget komplicerade ur för C. H. Meylan och kanske växte denna del av verksamheten sig så stor att detta blev företagets fokus? Kanske valde sonen att fokusera på sin politiska karriär när fadern blev till åren?

Källförteckning:

Allgemeines Journal der Uhrmacherkunst, band 17 1892, tillgänglig:
https://digital.slub-dresden.de/werkansicht/dlf/104945/446/0/

Bulletin de la Société des Sciences Naturelles de Neuchâtel, band 8, 9, 10, 11, 12, 13 och 14, tillgängliga: https://www.e-periodica.ch/digbib/volumes?UID=bsn-001

Dictionnaire des Horlogers, De Mabelly à Muzi:

http://fr.worldtempus.com/article/industrie-news/economie/dictionnaire-des-horlogers-de-mabelly-a-muzi-15634.html

Favre-Perret: Report on Horology, Philadelphia Exhibition 1876, tillgänglig:

http://www.watkinsr.id.au/Favre.pdf

Francis A. Walker. International Exhibition, 1876: Reports and awards. Groups I-XXXVI and collective exhibits, sidor 122-123 och 158.

Henri-Louis Matiles släktträd, tillgängligt: www.familysearch.org/tree/pedigree/landscape/MJR7-MQW

Indicateur de La Chaux-de-Fonds et du Locle, år 1877-1878, 1880-1882, 1883, 1889, tillgängliga:

https://doc.rero.ch/record/323375

Joseph M. Wilson. The masterpieces of the Centennial international exhibition, volym 3, sidor 245-248, tillgänglig: https://archive.org/details/masterpiecesofc03shin

L’Impartial, 1902, No 6490, XXIIme Annee.

Scientific American, June 2 1877, sida 342.

The Jewelers’ Circular and Horological Review, volym 15, 1884, sida XIV.

The Dalles weekly chronicle., December 29, 1900, PART 2, Image 3, tillgänlig:
https://oregonnews.uoregon.edu/lccn/2003260222/1900-12-29/ed-1/seq-3/

The Jewelers’ Circular and Horological Review, 1882, volym XIII, sidor 348, 361-363, tillgänglig:

https://archive.org/details/PO60176Vol13/mode/2up

H. L. Matile no 10790- en utmaning, del 2.

Del 2

När allt var klart med att få verket att fungera i boetten var det dags ägna själva verket uppmärksamhet och få det att fungera.

När jag bestämde mig för att laga klockan hade jag upptäckt några smågrejer som jag tänkte kolla extra. Det var dels nollställningen av kronografen som inte fungerade till 100% och minutvisaren med sin konstiga tapp som jag tänkte börja med.

Jag valde att istället för att borra ett hål i centrumaxeln att svarva en tapp. Sedan tänkte jag mig ett rör med en tapp för visaren. Min tanke var att inte skada centrumaxeln mer. Om något skulle gå snett, hålet inte hamnade rätt eller att axeln skulle spricka (på samma sätt som hänt nu), var det bättre med ett rör som är lättare att göra nytt än en ny centrumaxel. Det går ju att laborera med hållfastheten på detta sätt. Om man sparar ännu mer av originalaxeln och gör röret tunnare, man kan ju till och med göra en brottanvisning för att den mer lättersatta delen ska gå sönder om en olycka är framme eller om det är en väldigt känslig och delikat del man repararerar. Så får man hoppas att framtidens användare är rädda om klockan.
Något som jag aldrig sett förut är att minutvisaren är överst, sedan kommer sekundräknaren och underst timvisaren.
En kommentar om den tidigare reparationen.
Man ser hur viktigt det är att vara noggrann när man borrar in en tapp. Om man inte centrerar borret blir hålet snett, om man dessutom inte gör tappen rätt som ska in i hålet t.ex. för konisk eller för stor spricker det lätt. Man får tänka efter så att man tar med så många parametrar som möjligt när man planerar sitt arbete. Om du till exempel borrar med ett hårdmetallborr i en glashård axel utan att anlöpa, då blir ju området vid hålet oerhört sprött och en presspassning skulle spräcka axeln.

Vidare med resten av renoveringen.

Efter rengöringen kontrollerar jag alltid delarna så att det verkligen är och ser rent ut. Kollar stenarnas funktionsytor efter oljerester  – använder en putspinne vid behov, kollar ställen där jag vet att det brukar vara svårt att rengöra och det ofta är smutsigt till exempel uppdrag, fjäderhus och liknande.  Därefter brukar jag epilamisera alla stenhål, gånghjul och hake och andra lagerställen samt vid uppdraget. Jag gör det för att vara säker på att olja och fett ligger kvar där jag vill att det ska vara.
Här följer en liten genomgång av alla vackra delar och sammansättningen av urverket. Kronografdelen tar jag sist.

I nästa del vänder jag på steken och koncentrerar mig på tavelsidan och kronografen.

H. L. Matile no 10790- en utmaning, del 1.

Eric bad mig att undersöka om jag kunde sätta in ett fint urverk i en boett. Han hade återigen kommit över ett fint urverk som slaktats på sin boett. Han hade med sig några visningsboetter som kanske kunde passa till verket.
Verket var ett observatorietestat kronometerverk dessutom utrustat med kronograf med 1/5-dels sekund. (Två begrepp som ofta förväxlas, kronometer och kronograf – här har vi båda.)
Passade på att ta några bilder av verket innan jag satte igång.
Klicka på småbilderna för att se större.

Börjar med att ta bort balansen så att ingen olycka sker med den. Kontrollerar om jag kan se något allvarligt fel. Verket fungerade när jag drog upp den lite, det enda jag fann var att nollställningen av kronografen gick lite trögt. Tippade på att det nog bara var smuts som gjorde att det gick trögt. Minutvisaren hade också en konstig och skev tapp. Min erfarenhet av så här gamla kronografer är minst sagt begränsad, jag visste helt enkelt inte hur det brukar se ut.
Men kvalitén på verket var ju någonting alldeles extra!
Sicken kvalité!

Mitt största bekymmer – hur var detta tänkt?

På bilden ovan ser man den avbrutna uppdragsaxeln samt under den en öppning med en arm med ett hål i. Här sker start – stopp – nollställning av kronografen.
Det krävs ganska stor kraft för att trycka fram kronografens funktioner. Jag visste inte hur kopplingen mellan denna öppning och tryckknappen hade sett ut från början. Tyckte att proportionerna inte stämde riktigt med vad jag var van vid från tidigare reparationer.
Skulle detta fungera även i den nya boetten?
Såg inga märken på verkets kant efter någon ytterligare konstruktion. Såg framför mig en krona med tryckknapp för kronografens funktioner, mellan verket och kronan ett rör som för över kraften från tryckknappen till kronografen, sedan någon form av tapp/axel som trycker mot start/stopparmen. Jag hade en oro för att den stora kraften som krävs för att mata fram kronografen skulle bli för ensidig belastning för kronan.
Framtiden får utvisa om min oro är berättigad.
Det var värt att försöka få detta att fungera – en utmaning som passade mig!

En av boetterna skulle fungera. Prov och kontroll.

Fastnade för en av boetterna. Den var tillräckligt tjock för att verket skulle passa i höjd, den var något för stor så att jag skulle bli tvungen att tillverka en verkring, då kunde jag kontrollera så att verket hamnade på rätt plats samt att jag fick lite extra utrymme mellan verk och boett om jag skulle behöva göra någon extra konstruktion för att få kronografen att fungera. Kronröret hade även det generösa mått för att få plats med extra rör etc,
Tog kontakt med Eric och berättade att jag trodde på projektet. Det borde gå att få det hela att fungera!

Nu var det dags att noggrant mäta upp boett och verk för att göra en ritning på verkringen och sedan tillverka ringen och få verket att fungera i boetten.

Ja det var många åtgärder och många delar som ska samverka för att det ska fungera.
Men nu är det mesta klart rörande boett, verkring och kronans funktioner.
I nästa del kommer jag beskriva reparationen av verket och hur det fungerar.

J E Kampe patent 1001278

En rundlöpcirkel med svenskt påbrå.

Efter att jag först publicerade detta har jag fått fram ytterligare uppgifter om John. Delvis genom ytterligare efterforskningar via en släktforskningssida på nätet. Genom den sidan fick jag kontakt med Johns barnbarn Bob. Bob bor i Massachusetts och skrev om sina minnen av John. Bobs första bil – en Mercury från 1949 – ärvde han när John gått bort.
Jag har kompletterat med Bobs uppgifter i texten nedan.

En Mercury från nätet.

John E Kämpe var en av 1,2 miljoner svenskar som emigrerade till USA. John Edvin föddes i Bjuv strax utanför Malmö den 4 september 1879 och dog i USA 8 januari 1978.
J E Kämpe var son till urmakaren Anders Kempe (född i Tibbarp, Bjuv) och Gustafva Johannesdotter. Vid år 1900 års folkräkning (21 år gammal) finns han som boende i Blekinge tillsammans med 35 personer på samma adress (samtliga urmakeriarbetare). Det tog en sekund innan polletten ramlade ner – Halda!
Adressen anges till S. Öijavad N:o 2 Halda 145.
Henning Hammarlund – grundare av Halda – uppförde ett arbetarehem med matsalar och sovrum.
John måste alltså varit en av de urmakeriarbetare som tillverkade Halda fickur.
Man kan spekulera om John lärde yrket av sin far eller via den utbildning man hade internt på Haldafabriken. Jag vet inte när John började på Haldafabriken, men på tidiga bilder från fabriken ser man att de flesta arbetarna var barn. Den yngste arbetaren enligt folkräkningen 1900 var 14 år.

Några kommentarer till utdraget ur folkräkningslängden. Förutom Henning Hammarlund med fru och pigor bodde även urmakarna Carl Borgström (startade AB Urfabriken – ABU 1920) och Johan Gustav Blomqvist här. De senare anställdes för att kunna producera de första fickuren omkring 1890. År 1901 hade Haldafabriken totalt 58 arbetare. Vid denna tid utvecklades flera nya produkter och tillverkningen av taxametrar och telemetrar tog fart vid 1903.
Jag har skrivit lite om Halda i ett tidigare inlägg.

Det finns en uppgift i en husförslängd från Reslöv (nära Eslöv) att han var boende på Ängslotten no 31 och att han var inflyttad dit 24/11 1902. Vad jag fått fram så emigrerade han den 23/9 1903 till USA. Under resan träffade han sin blivande hustru Ellen Wilhelmina (född Seehausen från Skåne). De slog sig ner i Waltham, Massachusetts. där han jobbade på den kända urfabriken Waltham Watch Company. En adress jag fått fram där de bodde år 1920 är Newton Street nr 350. Bob berättar att just denna gata på sydsidan av staden Waltham var befolkad av många svenskar.


Efter en tid startade han ett eget företag specialiserat på verktyg. Från 1914 till 1931 tillverkade han urrelaterade verktyg och utrustning. I slutet av sin karriär sysslade han med urreparationer och tillverkning av stenar.
John och Ellen fick fyra barn – Olga (gift Swanson) (John bodde en tid hos Olga), Jennie (gift Andersen, enligt Bob en av Walthams största släkter) (Olga och Jennie var aktiva i Swedenborgkyrkan, de försökte bevara sitt svenska arv genom seder och bruk.), Helen och Herbert (Bobs far). Förutom Walthams urfabrik jobbade även John på Howard Clock Company. John hjälpte även sin son Herbert i hans bilverkstad. 

J E Kampe fick patent på fyra verktyg, en speciell syftningslinjal för rundlöpcirkeln  (848,831 år 1907); rundlöp- avvägnings-cirkel (1,001,1278 år 1911), en förbättrad version på rundlöpcirkeln (2,039,226 år 1935) samt patent på en speciell urmakarskruvmejsel. (1,361,335 år 1920).

Man tillverkade även en svarv med 50 mm dubbhöjd för 9 mm patroner.

Mitt verktyg har jag ärvt av en urmakare som i sin tur fått det från en urmakare ”Per i Hagen” som hade urverkstad i stadsdelen Hagen i Göteborg. Per hade jobbat i USA och hade detta verktyg med sig hem därifrån.

God Jul!

Källor:
http://www.lathes.co.uk/kampe/
https://patents.google.com/?inventor=John+E+Kampe
Statistiska Centralbyrån (SCB) – samlingspost, Utdrag ur födelse-, vigsel- och dödböcker 1860-1949, SE/RA/420401/01/H 1 AA/659 (1879)
Riksarkivet, Folkräkningar (Sveriges befolkning) 1900
Google maps
Carrosantigos
Halda – en svensk fickurfabrik. Sandström, Carlsson och Sjunnesson 1987.

Muntligt av Erik Hultkrantz
E-post december 2020 av Bob Kampe, Williamstown, Massachusetts

 

L. Leroy 19964 – fick nytt liv i uppdrag

Vad har vi här?
Ett ganska enkelt armbandsur med fläckig, fyrkantig boett, där det satt ett äldre sladdrigt brunt läderarmband.
Det var något fel i visarställningen men det gick hjälpligt att dra upp fjädern.

Vid en närmare titt stod det L. Leroy & Cie på urtavlan. Lät bekant.

Lyfte av visarna och tog bort de två skruvarna som håller tavlan för att inspektera.

(Det jag först tyckte var ett gammalt tråkigt band visade sig vara originalbandet. Bandet är sytt direkt på klockan!)

Så här såg det ut under tavlan.
Det var inte så konstigt att det inte gick att ställa visarna!
Någon hade försökt att tillverka en ny visarställarm, men den såg mest ut som en prototyp. Dessutom blockerade en ny skruv rörelsen för armen.
Hur går man tillväga för att få till en fungerande visarställarm?
Det är ju inte direkt något vardagsarbete, man ser visarställarmar, man vet hur det ska fungera – när kronan dras ut skall muffhjulet skjutas fram mot visarställhjulet så att det går att ställa klockan, när kronan är intryckt ska armen kunna röra sig när kronan dras bakåt och ligga still när klockan dras. I detta verk ligger dessutom fjädringen i samma spår i muffhjulet – armen måste kunna röra sig fritt gentemot fjädern – i sina lägen.

Ett intressant problem som måste lösas!

Jag hade ingen hjälp av visarställarmen som satt i klockan.
Måste konstruera armen med hjälp av det som fanns kvar av originaldelar i verket.
Tog hjälp av CNC-fräsens koordinatsystem tillsammans med en USB-kamera. En kombination som jag aldrig jobbat med tidigare – modernt värre. Men väldigt smidigt.
Mäter upp med hjälp av datorn och CNC-maskinen. Tar en mängd olika viktiga mått.

I mitt ritningsprogram kunde jag sedan lägga in de måttuppgifter jag hade, jag kan även lägga in mina verkbilder som bakgrund. Det gjorde att jag kunde testa om ritningen på visarställarmen fungerade mot verklighetens verk.

Innan jag började med armen tillverkade jag skruven för visarställarmen. Med ritningen som förebild började jag fila!
(Letade efter bilder på hur en visarställarm från Leroy kunnat se ut, men det var för mig omöjligt att hitta bilder på tavelsidan…
Fick bli min tolkning av hur den eventuellt hade sett ut.)
I de flesta moderna klockor har regeln två eller tre lägen. För att få dessa lägen exakt sitter det ett stift på regeln, stiftet tar i tirettfjädern som har två eller tre försänkningar som skapar de rätta lägena. Det är också viktigt att fjädringen är så stark att det krävs ett visst tryck för att ändra mellan tex uppdrag och visarställning – kronan får ju inte hoppa in när du ställer klockan. I denna Leroy var konstruktionen en annan. Här var det visarställarmen som skulle hålla kronan i position. Det gjorde jobbet mycket svårare, fick ju inte fila bort för mycket material, då skulle det inte fungera som tänkt.

Nästa moment blir att tillverka en ny uppdragsaxel för att ersätta den gamla och rostiga. Hålet för uppdragsaxeln var väldigt slitet, så mycket att ingreppet mellan transmissionshjul och kronhjul blev för stort så att det kuggade över. Det brukar vara en ganska stor operation att fixa till. Har skrivit lite om detta förut bland annat här. Fick en idé om att göra ett foder. Problemet med foder är att det måste bli stabilt, det får inte lossna. Det är ganska stora krafter när klockan dras upp. Ofta använder man bara ett finger när man drar, det gör att det blir ensidigt tryck mot en sida av verkbottnen. Är då axeln sliten som i denna klocka, verkar axeln som en fil. Det är även känsligt med ingreppen. Det är ju ofta inte bara själva hålet som är slitet utan även de andra delarna i uppdraget brukar också vara mer eller mindre slitna.
Svarvade ett stålrör med en fläns som jag delvis filade bort. Gjorde sedan ett par spår i verkbottnen där jag kunde vrida in mitt foder. Det blev som en slags bajonettfattning, gjorde flänsarna svagt kilformade så att de skulle kilas fast när jag vred in röret. Det visade sig bli mycket bra och stabilt!
Även när jag fräst bort överflödigt material satt röret stabilt, det gick inte att rubba. Fjäderhusbryggan trycker dessutom emot fodret vilket skapar ytterligare stabilitet.

Efter allt arbete med att få ordning på uppdraget återstod nu bara att få igång själva urverket!
Efter rengöring och epilamisering satte jag ihop verket, fungerade det?
Naturligtvis inte! 🙂
Gången fungerade inte. Såg att det var bränd lack på en av hakstenarna, misstänkte att det var något fel här. Tog bort den brända schellacken, ställde in gången, satte dit ny fin schellack. Allt fungerade som det skulle!

Härligt att jobba med fina kvalitetsur av bästa sort!
Tyckte att detta inlägg blev lite långt så det kommer mer om företaget Leroy och minst en Leroyklocka till i framtida inlägg!

Spirograf – en apparat att räkna med

En gång i tiden var jag på kurs i Schweiz. En ledig dag begav jag mig till Bienne/Biel där jag visste att det det fanns en affär som sålde begagnade verktyg och reservdelar. Butiken finns fortfarande kvar – Horlogerie Herrli, Freiestrasse 24, Bienne.
Jag hittade en hel del smått och gott, bland annat en Spirograf. Var det var hade jag ingen aning om, men maskinen såg spännande ut – en ”bra ha sak” eller kanske måste ha sak. Jag hade mer eller mindre glömt bort den tills jag en dag öppnade en gammal låda där den låg. Jag blev nyfiken och försökte ta reda på lite mer om min apparat. Efter en hel del letande fann jag mycket mer information och några spännande sidospår – det mesta har med ur eller urmakeri att göra.

Det första man hittar när man söker på Spirograf är en geometrisk ritningsanordning som producerar matematiska rullningskurvor av sorten som är tekniskt känd som hypotrochoids och epitrochoids. Vi inom urmakeriet känner dem som tandformskurvor – hypocykloid och epicykloid. Den välkända leksaksversionen utvecklades av den brittiska ingenjören Denys Fisher och såldes först 1965.
Till slut hittade jag mer om just min apparat. Jag hittade en annons från Reno med deras Vibrograf och en artikel om Lepautes Vibrograf och Spirograf som ledde fram till denna artikel.

Jag börjar med ett första sidospår: Lepaute och Henry-Lepaute – en släkt av urmakare och ingenjörer.
Jean-André (1720-1789) och hans lillebror Jean-Baptiste (1727-1802) grundade en urmakardynasti. Lepaute var hovurmakare under den senare delen av 1700-talet. Lepaute tillverkade flera större ur, bland annat ett fasadur på École Militaire i Paris (vilket fortfarande fungerar).

Lepaute förfinade och utvecklade stiftgången som används i bland annat tornur. Han utvecklade urverk där alla hjulen sitter i det horisontella planet. Lepaute publicerade flera böcker bland annat tre upplagor av Traité d’Horlogerie och Description de plusieurs ouvrages d’horlogerie.

Nu hoppar jag vidare i Lepautefamiljen till Augustin Michel Adam Henry-Lepaute () han var förutom urmakare även specialist på fyrar!

Augustin Michel Adam Henry-Lepaute var urmakare och uppfinnare. Han grundade företaget som bar hans efternamn – Henry-Lepaute. Förutom urtillverkning var firman ledande inom tillverkning av fyrlinser. 1834 gifte sig Augustin Michel Adam Henry med sin kusin Anaïs Lepaute. Efter giftermålet tog han efternamnet Henry-Lepaute. Ibland försvinner bindestrecket, det kan vara förvirrande när man söker information.

Henry-Lepaute var hovurmakare hos de franska kungarna Louis-Philippe och
Napoleon III.

1825 startade Henry-Lepaute ett samarbete med Augustine Jean Fresnel (1788-1827).
Fresnel uppfann 1820 en genialisk fyrlins där han tagit bort onödigt material. Det gjorde att linsen blev tunnare och därmed lättare. Man kunde tillverka linsen i flera delar som sedan sattes samman till en lins. I centrum hade man en ”normal” lins – runtom satt ringformade prismaliknande linsringar. Denna linskonstruktion används än idag i fyrar, lanternor, trafikljus, dator- och tv-skärmar, platta förstoringsglas med mera.
Henry-Lepaute tillverkade loddrivna urverk för att rotera dessa fyrlinser.
1838 startades den första urfabriken för tillverkning av tornursverk och verk till fyrar. 1854 började även produktion av fyrlinser. Efter Augustins död 1885 drevs företaget vidare av sönerna Léon och Paul Henry-Lepaute. 1965 tillverkades den sista linsen vid Henry-Lepautes fabrik, då hade mer 1300 fyrar utrustats med Henry-Lepautes fyrljus.

Augustin Michel Adam Henry-Lepaute var elev hos Gustave Eiffel. Också de hade ett samarbete. Eiffel konstruerade flera av de fyrar som Henry-Lepaute tillverkade och byggde. Mer kända byggnader som Henry-Lepaute tillverkat och byggt är Eiffeltornet och Frihetsgudinnan.

Företaget finns fortfarande kvar!
Nu i mindre skala men de är fortfarande urmakare nu också med andra ben att stå på. Drivs av Michel Henry-Lepaute.

Idag när jag får en klocka för gångkontroll, tar det bara några sekunder så vet jag gångavvikelsen i klockans alla positioner, dessutom får jag reda på balansens amplitud, jag kan få en grafisk bild över ljuden i balans/hake/gånghjul.

Så har det naturligtvis inte alltid varit. Genom tiderna har det alltid varit komplicerat och framför allt mycket tidskrävande att reglera balans och spiral.
Tänkte skriva lite om hur man förr gick tillväga för att rucka en klocka och hur man räknade in spiralen.

Om man har en balans med spiral och håller fast spiralen med en tång på ett ställe där man tror att här ska den svänga rätt. Man sätter fart på balansen och räknar antal helsvängningar under en viss tid till exempel tio sekunder. På 10 sekunder skall en balans som har svängningstalet 18000, svänga 25 gånger. På detta sätt kan grovrucka en klocka eller snabbt grovt räkna in en spiral. Enkelt eller hur?
I praktiken inte helt lätt!
Ett annat sätt: du har ett fickur som du vet går rätt. Du placerar rättidsuret i ett rör på ett stadigt underlag nära ditt vänsteröra. Genom röret förstärks ljudet så att du hör klockans tick väl. Sedan håller du klockan som skall ruckas vid ditt högeröra och lyssnar på ticken. När klockornas tick överensstämmer med varandra startar du ett tidtagarur och väntar tills ticken åter överensstämmer. Om klockan som skall testas går nästan rätt får du nu vänta ganska lång tid. Genom en tabell får du reda på hur ticken överensstämmer. Till exempel om klockan går 42 sekunder fel per dygn tar det 6 minuter och 50 sekunder innan ticken överensstämmer. Då är det dags att rucka, lyssna, räkna och vänta. Har du tur tar det nu ännu längre tid innan ticken överensstämmer och då vet du åtminstone att du ruckat åt rätt håll!
Man kunde också jämföra mot ett rättidsur under en bestämd tid till exempel en timma, avvek testklockan till exempel 7 sekunder på en timma går klockan 2 minuter och 48 sekunder fel per dygn.
Att göra en dynamisk avvägning på den tiden måste ha varit oerhört tidskrävande!

En tidig maskin använde sig av principen med överensstämmande tick som startade ett stoppur. En annan maskin använde sig av ett stroboskop med en blinkande lampa bakom en roterande skiva med ett hål längst ut mot skivans kant. När klockan gick exakt rätt tändes lampan precis när hålet var precis mitt för lampan, om klockan gick fel såg man hålet förskjutet åt ena eller andra hållet. Nästa typ av maskin är den som har använts ända fram till våra dagar med utskrift på en pappersremsa. Den använder också samma princip med överensstämmelse.
Då är det en vals som roterar med exakt hastighet, på valsen sitter en förhöjning som vid varje varje varv dyker upp på samma ställe. Klockans tick förstärks och omvandlas i apparaten till en mekanisk rörelse, om klockan går rätt hamnar varje prick i en rät linje, går klockan fel kommer linjen att luta.
Om valsen ska rotera med rätt hastighet krävs det någon form av styrning, de tidigaste apparaterna hade en stämgaffel som tidsreferens, men redan på 40-talet började man använda quartz för att styra testappareten.
Det är nu Spirografen uppfinns. (Omkring 1950)

Spirografen är en apparat för räkna in spiralen, det vill säga att anpassa spiralens längd till ett bestämt svängningstal exempelvis 18000 svängningar per dygn.
Man kunde helt enkelt räkna hur många svängningar balansen gjorde som i det första exemplet här ovan. Men det blev betydligt enklare med den speciella inräkningsapparaten där man hänger balansen med spiral ovanför en referensbalans som man jämför mot. Man flyttar då spiralen i en tång tills balansen svänger lika med referensbalansen, sedan klipper man av spiralen till exempel exakt ett eller ett halvt varv efter den så kallade inräkningspunkten. I en lite modernare inräkningsapparat använder man två rullar istället för en tång. Då räcker det att vrida på rullen så matas automatiskt spiralen inåt. Processen går lite snabbare.
Att göra detta jobb är ju en ganska tidskrävande process, så på en fabrik med massproduktion kan man förstå att det behövdes en snabbare metod.
För att Spirografen skulle fungera behövdes dels en testapparat – i detta fall, Henry-Lepautes Vibrograf samt en drivanordning för Spirografen.

Med hjälp av Spirografen kunde en snabb spiralinräknerska nu räkna in 60 spiraler i timman!
En normalsnabb kvinna kunde räkna in 45-50 per timma. Detta var ett kvinnligt yrke.
På franska ”Regleuse”, på svenska reglös.

Arbetsgång.
Spirografen kan både ge och ta emot impulser. Den håller balansen i rörelse under inräkningen, när operatören trycker på en knapp registrerar vibrografen hur balansen svänger i sekunder per dygn. När balansen svänger rätt stiftas ytterfästet, ruckkurvan böjs, spiralen och stiftet klipps av i ett handgrepp!
Noggrannheten på inräkningen hamnar på max 10 sekunders avvikelse på alla spiraler.
Man kunde spara Vibrografremsan för att kontrollera noggrannheten hos arbetarna.

Schematisk bild över impulssystemet.

Sista sidospåret:

Som jag förstår det hela så fortsatte företaget Reno att tillverka Henry-Lepautes Vibrograf och Spirograf.

Den ”nya” Renofabriken från 1958.

Interiör från Renofabriken 1958.

Reno utvecklades sedermera till Portescap Reno SA.

Incabloc känner ju de flesta till, utvecklades av Portescap. Man tillverkade även precisionsmotorer. En sådan motor använder Patek Philippe i sin ”Pendulette”. En solcell laddar upp ett batteri som i sin tur driver Portescapmotorn som drar upp fjädern i klockan.
Vibrograf och Spirograf tillverkas numera i modernare versioner av Greiner-Vibrograf som tog över Portescap 1987.

Den moderna versionen av Spirograf.

Så lite bilder:

Först den klassiska inräkningsapparaten, nästan alltid från Edouard Luthy, Bienne.
Min apparat köpte jag av Berta Hönig, hon arbetade i sin ungdom som reglös i Tyskland. Men hennes intresse för urmakeri var stort, så hon utbildade sig till urmakare. Detta var mycket ovanligt på den tiden. Efter kriget kom hon till Sverige och arbetade som urmakare hos bland annat Magnussons Ur i Göteborg.


Båda balanserna svänger i takt.

Båda balanserna svänger i takt.

Systemet med rullar.

Äntligen kommer jag till skott!
Här kommer bilderna på min Spirograf anpassad för Certina eller KF kaliber 23-35.
Du som har läst texten förstår säkert vad bilderna föreställer:


Övre stenhålet för balansen samt det rörliga spiralfästet.

Med en ratt på sidan vrider man så att gaffeln hamnar i rätt position för att hålla balansen igång.

Spiralhyllans olika rörliga delar.

Nu gäller det att hitta Henry-Lapaute vibrografen samt ”extraburken” så kan jag börja räkna in spiraler ”en masse”.

Spirografen måste nog placeras i facket för mina mindre bra verktygsinvesteringar!
Men helt klart en milstolpe i urindustrins utveckling!

Det finns mycket mer att läsa, detta som jag har skrivit är bara lite skum på ytan. Genom dessa källor kan du som är mer intresserad söka dig vidare.

Källor:
Olika sidor på internet:
https://www.michelhenrylepaute.com/horlogerie-edifice/
https://www.aupresdenosracines.com/les-phares-des-horlogers-lepaute
https://www.ebay.com/itm/Rarissime-Chronocomparateur-vibrograf-1947-Lepaute-musee-collection-horlogerie-/283377592737
https://www.ecrater.com.au/p/28537950/vintage-1954-vibrograf-switzerland-1950s-swiss
https://www.hautehorlogerie.org/en/encyclopaedia/famous-watchmakers/s/augustin-michel-henry-lepaute/
https://en.wikipedia.org/wiki/Jean-Andr%C3%A9_Lepaute
https://peoplepill.com/people/henry-lepaute/https://fyr.org/wiki/index.php/Henry_Lepaute
https://fyr.org/wiki/index.php/Henry_Lepaute
https://mnm.webmuseo.com/ws/musee-national-marine/app/collection/expo/13
http://doc.rero.ch/record/323602/files/DAVOINE_1977-1.pdf
http://patrimoine.bourgognefranchecomte.fr/connaitre-le-patrimoine/les-ressources-documentaires/acces-aux-dossiers-dinventaire/etude/0ca0a931-fb1d-4121-94cb-4a03f0c686e1.html
https://peoplepill.com/people/henry-lepaute/
https://fr.wikipedia.org/wiki/Henry_Lepaute
https://www.urmakaren.se/wp-content/uploads/2015/09/UrNyheterna_1958_Nr4.pdf
https://www.google.se/url?sa=t&rct=j&q=&esrc=s&source=web&cd=&ved=2ahUKEwi38vS2yfDsAhXtk4sKHUSEAsg4ChAWMAN6BAgKEAI&url=https%3A%2F%2Fjournals.lib.unb.ca%2Findex.php%2Fihr%2Farticle%2Fdownload%2F26818%2F1882519577&usg=AOvVaw10tnXC2SfJSoQTMoPcvQmP
https://fr.wiktionary.org/wiki/r%C3%A9gleuse
Tryckta källor:
Watch Adjustment, H. Jendritzki
En ny tidskrönika från Göteborg, Magnussons Ur flera författare.

 

Breitling ref 175

En kund hade lämnat in en Breitlingkronograf för reparation. Verket var Venus 170, vilket jag skrivit om tidigare (klicka här). Spiralen på detta verk hade många småfel som jag tänkte gå igenom mer noggrant.

Bilderna nedan är inscannade utdrag ur katalog 46 från Breitling.

Lite om Breitlings historia.

Breitling startades 1884 i Saint-Imier, Schweiz av Léon Breitling för tillverkning av ur med komplikationer, kronografer och mätinstrument.
1892 flyttades tillverkningen till La Chaux-de-Fonds och tar namnet G. Léon Breitling S.A., Manufacture de Montres Montbrillant. Man har nu 60 anställda.
1905 fick man patent på ett stoppur med tachymeterskala. Gaston Breitling tog över efter sin far 1914. Tillverkningen fokuseras mer mot kronografer, fortfarande fickur.
Samma år 1914 får man patent på ett läderfodral som gör att du kan bära stoppuret på armen. Det verkar som om man redan nu sätter namn på en del av sina modeller.
Kronografen ”Vitesse” tillverkas nu, den är populär bland polisen som använder den för att klocka fortkörare (vitesse = fart). Den har en urtavla med 30 sekunders skala.
Breitling tillverkar också en kronograf för bruk i kyrkan med namnet ”Unedue” – undrar när vi får se den i Breitlings nuvarande sortiment, kanske inte riktigt passar in.
På 1920-talet börjar man använda namnet Breitling på urtavlorna. I en katalog från 1923 har man 33 olika stoppur och fickurskronografer, varav en med kompass och två modeller av armband.
1927 avlider Gaston Breitling och tillverkningen fortsätter utan en officiell ledare. 1932 tar Gastons son Willy över ledningen. Tillverkningen inriktas mer mot flyget.
Man överger namnet ”Manufacture” (tillverkning) 1935, vilket innebär att man inte längre tillverkar alla delarna till klockan själv.
Man köper in billigare urverk genom Ebauches S.A., Venus, Valjoux, ETA, Fontainemelon, Le Landeron, Fleurier och Baumgartner.
1937 tar man fram en speciell klocka åt Lockheed som nu utvecklat tryckkabinen. 1940 börjar man utvecklingen av Chronomat som kommer i butik 1942.
1952 presenteras Navitimer, där man kan räkna ut sin position, bränsleförbrukning, färdriktning med mera.
1969 kommer modellen Chronomat-Chronomatic, en kronograf med automatuppdrag. Urverket utvecklades genom ett samarbete med Hamilton-Buren, själva kronografdelen utvecklades av Dubois & Dépraz och Heuer-Leonidas.
Är du intresserad av Breitlings modernare historia är det bara skriva Breitling på Google.
Breitling har tillverkat klockor med namnen: Aerotel, Chronomat, Montbrillant, Navitimer, Unedue och Vitesse.

Intressant att skalringen på ref 175 är här satt på två över tolv, det betyder att man kan använda skalan som GMT-ring. Det krävs dock en urmakare för att flytta ringen som inte är vridbar på detta ur som är vattentätt till 2 bar.

(Lite ny information som tillkommit efter att jag skrev detta inlägg. Efter att jag lagat denna klocka, såldes den på nätet. Personen som köpte den visade sig vara den kände Breitlingsamlaren – WatchFred – som ropade in klockan. Det var tydligen den sista klockan som saknades för att han skulle få en komplett samling! Modellen är mycket ovanlig. Klockan har vridbar ring! Något som jag inte vågade testa, jag visste helt enkelt inte att den skulle vara vridbar. Inte så konstigt kanske, man kan omöjligt veta allt! Men nu vet jag! Det är väl det som är så kul med klockor, man lär sig alltid något nytt.)

Här framgår vilka olika tavlor som är möjliga att beställa.

Det verkar som klockans urtavla är en blandning mellan 2 och 5.

Det verkar som klockans urtavla är en blandning mellan 2 och 5.

Förklaring till tavlans skalor.

Reservdelslista över Breitling kaliber 103 – Venus 170.

Om själva reparationen.

Lite om spiralriktning.

Så här såg det ut innan jag började greja med spiralen.

Man ser tydligt att något inne vid centrum är fel. Man kan ana att hela spiralen hänger ner – som ett paraply.  De yttersta varven ligger konstigt.
Jag bedömer dessa fel som mindre som ska vara fullt möjliga att åtgärda.
När man riktar spiraler ska man gå metodiskt tillväga och fundera noga innan man böjer eller gör något med spiralen.

 

När man ska rikta inne vid rullen får man endast jobba inom den röda cirkeln, kurvan ”k”. INGET ANNAT STÄLLE. Utseendet på detta innerfäste är ovanligt bra, ofta ser man att det inre varvet ligger närmare spiralrullen.

Det händer saker 180° mot det ställe där du riktar planet. På en perfekt stiftad spiral har du en liten rak bit innan böjen kommer och själva spiralen börjar, i detta fall är den raka biten i stort sett obefintlig. Då brukar jag trycka med en korntång inom den röda cirkeln, då böjs spiralen alldeles inne vid stiftningen. Just precis så var felet på denna spiral.

Att rikta rundlöpningen på en sådan här spiral kan ibland vara väldigt svårt. Då händer det mest saker 90° mot där du riktar. Det kan vara bra att ha bilden nedan i tankarna när du ska börja att rikta inne vid fästet.

Det är sällan man ser en perfekt stiftad spiral. En mjuk böj in mot fästpunkten, avståndet mellan rullen och området där spiralen börjar efter stiftningens kurva (k) skall vara ungefär ett spiralavstånd.

.

Man riktar tills spiralen löper runt och är plan. Kontrollera de innersta varven.

Klockan klar.

Källor:
La montre de poche suisse à travers les vallées horlogères av Réal Bossé 2015.
Spiraler och balanser, Sandström 1963.
Watch adjustment, Jendritzki 1963.

Det finns hopp!

En kollega bad mig om hjälp med ett verk till ett Certina rättidsur med hoppande sekund. Klockan fungerade men den hoppade flera sekunder i taget.
Verket var snyggt tillverkat med en stor balans och breguetspiral. Har försökt att hitta någon information om verket men inte hittat något, inte ens vem som tillverkat det.
Har aldrig sett denna konstruktion tidigare på hoppande sekund.

Först tänkte jag göra det enkelt för mig och ”smida” ut det gamla, för korta fingret. Men det fungerade fortfarande inte. Det var bara att göra ett nytt finger.

Med det nya fingret på plats, anpassat till rätt längd fungerade klockan som tänkt. Sekundvisaren hoppade en gång per sekund.

Längst ned finns några videoklipp på hur det ser ut när klockan går.

Före reparationen:

Så här ska det fungera:

 

 

Jaccard-det är aldrig försent att ge upp! Eller?

Efter allt arbete med att svarva axlar och fixa till en haksten så fungerade äntligen klockan. Jag provade verket löst några dagar och den såg ut att gå både fint och hyfsat rätt. Det var dags att byta det skadade stenhålet i balanskloven.

Med stenen på plats var det åter dags att prova så att allt var som det skulle. I med balansen igen och klockan startade, men den stannade nästan med en gång!
Nej, inte mer fel nu…
Nu hade liverstenen hamnat på fel sida om gaffeln. Vad var fel?
Knivluften.
När balansstenen var bytt fanns inte längre det stora spelet i balansen som förmodligen ”förlät” gångfelet.

Vad är knivluft? Om du inte vet kommer här en liten förklaring.
Vi tittar på den översta skissen först – fig. 1.
De viktigaste punkterna är nr 4 som är själva kniven, nr 2 är säkerhetsrullen och nr 7 som är anslagsstiften.
För att kontrollera knivluften – luft eller spel – vrider du balansen så att liverstenen nr 5 kommer ur hakgaffeln så som bilden visar. Du försöker att flytta haken i sidled, då ska du känna/se en luft mellan anslagsstiftet nr 7 och säkerhetsrullen nr 2.
I fig. 2 syns detta tydligt – det är bara det att i detta fall och i Jaccards fall är lite för mycket luft. Dessutom var det ju problem med att ställa in gången som jag nämnde i förra inlägget, vilan var fel. Vilan med sin dragning gör att haken dras emot anslagsstiftet om gången är rätt inställd. Om vilan är liten eller om gånghjulstanden kanske till och med faller på hävytan då trycker kniven emot säkerhetsrullen. Då kommer kniven att hamna i den lilla urfräsningen nr 3 vilket gör att liverstenen nr 5 hamnar på fel sida om gaffeln – det vill säga på hornets utsida. Balansen blir helt blockerad – stopp.
Jag försökte att lösa problemet genom att sträcka kniven – fig. 3.