Snabblagat – en krona

För längesedan hade Stjärnurmakarna en slogan:
”Det är skillnad på klocksäljare och urmakare”
Så sant, så sant.
För att uttrycka det milt – det säljs en hel del klockor där kvalitén inte är den bästa – både av klocksäljare och urmakare.
Vi som jobbar som urmakare får brottas med problem såsom, hitta alla index och prickar som har ramlat bort, blåsa bort/upp glaset för att visarna är lösa eller index lossat (vem kom på den geniala konstruktionen…), vattentäta klockor som knappast är täta ens när de är nya, sedan gäller det att försöka hitta vem som har reservdelar till klockan jag har min hand, en uppsjö av märken med lång- eller kortvariga leverantörer.
Ibland ser man samma märke/fabrikat på klockan där alla index lossat, på dyra kläder och man undrar om sömmarna är lika välgjorda som indexlimningen…

Ja, ja nu över till dagens blogg. En vanlig situation på verkstaden.
En ”fin” klocka, ganska ny, kommer in med avbruten ställaxel – kunden fick kronan i handen när klockan skulle ställas.
Jag kollar om kronan ser ok ut, tar en skårfil och filar upp ett spår i ställaxeln, värmer, skruvar ur den avbrutna biten ur kronan, sätter en ny ställaxel – klart på fem minuter!
Slipper beställa, leta upp leverantören, leta efter klockan när/om delen kommer, man undviker en massa dyr/tidsödande hantering.

Några bilder:

Annonser

Jag tillverkar en visaravtagare

Hade funderat ett tag på att tillverka en visaravtagare speciellt anpassad för att inte vidröra urtavlan. Det blir allt vanligare med urtavlor med en känslig yta främst då pärlemor. Om man tar stöd med vanliga visaravtagare direkt mot tavlan sker nästan alltid en olycka och materialet spricker. Minutvisaren brukar oftast gå att få loss utan större problem, men timvisaren är svårare.
För att få ett bra stativ och stöd anpassade jag verktyget så att den passar till visarpåsättaren. Jag tar helt enkelt bort en utav pressarna och ersätter den med avtagaren. Jag kan då använda visarpåsättarens möjlighet att kunna justera höjdinställningen steglöst.
Inga större svårigheter att tillverka om man har en svarv och lite andra verktyg. Materialet köper jag hos Ironbill i Partille, de har den metall och delrinplast jag behövde till detta projekt.
Mer beskrivningar vid bilderna.

Borel & Courvoisier 53629

Ytterligare en observatorietestad fickurskronometer – denna gång en Borel & Courvoisier. Åter ett slaktat löst verk utan boett, en ny boett skulle tillpassas och verket renoveras.

En kort historik.
Företaget Borel & Courvoisier startades 1859 av svågrarna Jules Borel och Paul Courvoisier. Man startade sin produktion med tre verk – ett herr, ett dam och ett 14 linjers cylinderur. Man beställde råverk från franska Japy Frères samt från de schweiziska Robert & Cie, Mauler & Ducommun och Frotte Cholet. Finisheringen utfördes av verkstäder i La Sagne. Gångpartiet tillverkades av Bayards. Spiralen kom från Le Locle, balansen från Placemont, drivarna tillverkades i Mont-Saxonnex i Frankrike. Boetten tillverkades i La Neuveille och dekorerades i Fleurier, Le Locle och Genéve. Visarna kom från Le Locle och tavlan från Genève.

Ett exempelutdrag från Jules Jurgensen där man ser alla olika leverantörer av delar och arbetsmoment.

Ihopsättningen och reglaget utfördes i Borel & Courvoisier’s ateljé i Neuchâtel. Denna mix av delar och olika tillverkare var typisk för den tiden (Så även i våra dagar). B & C använde också verk från bland annat Girard-Perregaux, Dubois & Leroy, Aubert Frères och Roskopf.

Man startade tillverkningen i en liten ateljé i Neuchâtel, men företaget växte snabbt och en ny modern fabrik byggdes. De inriktade sig på att tillverka observatoriestestade klockor med hög precision för den Amerikanska marknaden. B & C vann första pris vid observatoriet i Neuchâtel1866.
Klockorna spreds över världen och fanns bland annat representerade i New York, London, La Plata, Hamburg, och Odessa. B & C fortsatte att kamma hem förstapriser vid observatoriet i Neuchâtel, 1870, 1875, 1876 och 1880.
Paul Courvoisier blev sjuk och Jules Borels son Ernest tar vid i styrelsen 1894. Jules Borel avlider 1898, då ändras namnet till Ernest Borel & Cie successeur de Borel-Courvoisier. 1910 registrerade man märket Union Watch. 1936 efter 67 år lämnade Ernest över till sin son Jean-Louis Borel. 1955 tillverkade man urverk för A. Schild, Fontainemelon och ETA. Man tillverkade flera armbandsur bland annat kultklockan Cocktail med en slags kalejdoskoptavla.

Så här skriver Eric om klockan och om testningen vid observatoriet i Neuchâtel:

Testningen av kronometerar påbörjades år 1860 på observatoriet i Neuchâtel. Den 20:e juni år 1866 introducerades ett nytt regelverk som tog bort begränsningen vad gäller gångtyp. Tidigare hade ankarverk testats separat från urverk med kronometergång (med vippa och detantfjäder) och under kortare period och mindre strikta gränsvärden. I regelverket bestämdes också att tre testkategorier skulle införas, nämligen:
Kategorin för marinkronometrar
– Kategorin för fickkronometrar vilka testats i 30 dagar i två positioner och i värmeugn
– Kategorin för fickkronometrar vilka testats i 15 dagar i en position och vid rumstemperatur

För fickkronometrar i 30-dagarskategorin betyder det att följande 5 parametrar testades:
1. Den genomsnittliga dagliga gångavvikelsen
2. Den genomsnittliga dagliga gångvariationen
3. Skillnaden i gång mellan urverket liggandes och ståendes
4. Skillnaden i gång för varje grad Celcius i temperaturförändring
5. Skillnaden mellan den högsta och lägsta uppmätta gången

Testningen av fickkronometrar i 15-dagarskategorin innefattade ej parameter 3 och 4.

De första två kategorierna räknades som tävlingar där de bästa urverken tilldelades priser. I kategorin för marinkronometrar gavs den bästa ett pris och i 30-dagarskategorin för fickkronometrar gavs de fyra bästa priser.

Utöver ovannämnda kategorisering indelades också fickkronometrar i fyra (senare endast tre) klasser beroende på genomsnittlig gångvariation (oavsett kategori). Urverk som uppvisade en genomsnittling gångvariation på:
under 0,5s benämndes första klassens kronometrar
mellan 0,5s och 1s benämndes andra klassens kronometrar
mellan 1s och 2s benämndes tredje klassens kronometrar
över 2s benämndes fjärde klassens kronometrar

1866 års regelverk kom att nyttjas 1867 till 1872. Den 27:e december år 1872 kom regelverket att göras om igen (det nya togs i bruk år 1873). Nu introducerades en tredje klass för fickkronometrar, vilken innebar en testningsperiod på 44 dagar. Det är också denna längre testningskategori för fickkronometrar som starkast har kommit att förknippas med observatorietestning och observatorietävlingar, men då under benämningen första klassens kronometrar. Kategorisystemet som beskrevs ovan med kategorier som bestämde testningslängd och med indelning i olika klasser beroende på resultat kom med tiden att göras om till ett system där kategorierna istället benämndes klasser. Prissystemet kom dessutom att utökas från att endast premiera ett fåtal av de bästa urverken. I det senare klassystemet, som introducerades tidigt 1900-tal, definierade klasserna testningslängd och tillåtna gränsvärden, likt de tidigare kategorierna, och de deltagande bättre urverken kom att tilldelas exempelvis första-, andra- och tredjepriser beroende på resultat (guld, silver och brons på vissa observatorier – alla urverk tilldelades inte pris). I någon mening kan det väl sammanfattas med att de tidigare kategorierna blev klasser och de tidigare klasserna blev priser.

Borel & Courvoisier nummer 53629 är troligen byggt på ett råverk från Piguet Frères (L’Orient-de-l’Orbe) eller  Aubert Frères (Derrière-la-Côte). Urverkstypen benämns ofta Jürgensen-kaliber efter tillverkaren Jules Jürgensens omfattande användning av liknande urverk.

Nummer 53629 testades år 1872 enligt 1866 års regelverk. Urverket testades i 30-dagarskategorin för fickkronometrar och uppvisade under testningen en genomsnittlig gångvariation på 0,39s, vilket alltså innebar att den räknades till den första klassen.

Totalt testades 160 fickkronometrar år 1872, 108 i 30-dagarskategorin och 52 i 15-dagarskategorin. Av de 108 urverk som testades i 30-dagarskategorin kategorin kom Borel & Courvoisier 53629 på plats 36.

Urverken testade i 30 dagars-kategorin år 1872 för fickkronometrar klassificerades enligt följande:
Platserna 1 till 56 som första klassens kronometrar
Platserna 57 till 104 som andra klassens kronometrar
Platserna 105 till 108 som tredje klassens kronometrar

Av de totalt 160 fickkronometrar i båda kategorierna var 113 ankarverk, 31 hade kronometergång med vippa, 11 hade kronometergång med detantfjäder och 5 var tourbilloner. Bredden vad gäller gångtyper bland de 160 testade urverken ger en intressant insyn i eventuella prestandaskillnaden. I dokumentationen från 1872 års testning ges den genomsnittliga gångvariationen för alla gångtyper:
Kronometergång med vippa: 0,46s
Kronometergång med detantfjäder: 0,54s
Ankargång: 0,53s
Tourbilloner (alla gångtyper): 0,58s

Nu över till klockan och kortfattat om reparationen.
Jag hade fått ett urverk med tavla samt en visningsboett – jag skulle försöka få ihop detta till en fungerande klocka. Börjar med att noggrant mäta upp boett och verk för att se om verket skulle passa i boetten. Det såg ut som om det skulle fungera, fräste och filade bort en del material från boetten – verket passade.
Eftersom verket saknade uppdragsaxel blev det nästa steg – att anpassa en axel. Hittade en lämplig kandidat som jag svarvade till. Efter det svarvade jag ett rör som sattes in i boetten så att det skulle gå att ställa visarna. Efter det rengjordes verket och sattes igång. Man slås av det enorma arbete som lagts ner på alla detaljer och hur väl utformat allt är. Mer förklaringar vid bilderna. Varsågod och njut!

En liten videosnutt om hur stoppverket fungerar:

Selza en kronograf med Venus 170-verk

Seppo lämnade in en kronograf för renovering. Plockade ur verket ur den slitna förnicklade mässingsboetten som lämnades in för omförnickling.
Verket var rejält smutsigt. Började att ta isär och leta fel.

Först lite om Vénus.
År 1924 startade J.-B. Berret och O. Schmitz – Venus S.A. Vénusfabriken låg i Schweiziska Tavannesdalen i den lilla staden Moutier.
Man hade då 25 anställda och producerade 38000 verk. 1927 tillverkades 146000 verk av 44 anställda i 6 olika kalibrar. Redan 1928 ansluter man till Ébauches S.A. under namnet Venus S.A. 1983, under en omstrukturering av Ébauches S.A., upphörde produktionen av urverk på denna plats.

Verket Vénus 170 tillverkades mellan 1940-1952. 12 1/2″ eller 28,2 mm.

Så till Seppos klocka.
Urtavlan var märkt med märket Selza (tillverkare av klockor och urdelar i Selzach och Biel, Schweiz, startat 1923). Överst syns pulsskala med bas 20 (räkna 20 pulsslag och du får antalet pulsslag per minut), under den finns Telemetreskala, den skalan mäter ljudets hastighet i luft (340 meter/sekund). Man använder den för att beräkna avstånd mellan tex en skytt och din position eller åskblixt och knall. Man startar tidtagningen när man observerar mynningsflamman och stoppar tidtagningen när man hör knallen – du läser av avståndet i kilometer på skalan. Därunder finns sekundräknaren med 5-dels sekunds noggrannhet. Minuträknaren räknar 45 minuter (Venus 170 fanns även med 30-minuters skala).

Urverket hade använts flitigt och bar tydliga spår av slitage. Som tur var gick det att köpa en del nya delar, jag hade även ett skrotverk där jag kunde ta några delar ifrån, annat fick justeras och poleras. Se bilderna med förklaringar.
Längst ner förklarar jag lite hur kronografen fungerar, där finns även en PDF-fil med en verkbeskrivning.

20180828-iPhone-0269 (2)
1. Start/stoppknapp. När du trycker in knappen matas pelarhjulet (2) fram en tand.
2. Pelarhjul. 16 tänder i botten för frammatning. 8 kammar lyfter och sänker kopplingsarmen (3) – tidtagning av/på. En kam på nollställararmen (8) förhindrar att nollställning sker under tidtagning.
3. Kopplingsarm. Armen styr vippan för kronografdriven (4), den kopplar in kronografdriven i ingrepp med centrumsekundhjulet (tidtagning startar) den lyfter även bort Blockeringsarmen (5) från centrumsekundhjulet så att det kan röra sig fritt.
4. Vippa för kronografdriv. När tidtagning startas vilar vippan mot en excenterskruv som begränsar ingreppet mot centrumsekundhjulet.
5. Blockeringsarm för centrumsekundhjul. Blockerar hjulet när tidtagningen stoppas så att det inte kan röra sig.
6. Nollställarknapp. Om pelarhjulet (2) står i position för stopp av tidtagning kan tryckknappen tryckas in, regeln för nollställarmen (8) släpper taget om nollställararmen – tidtagningen nollställs.
7. Nollställararm. Armen är fjäderbelastad, så när regeln för nollställararmen (8) släpper  taget om armen, faller den automatiskt ner mot centrumsekundhjulets och minuträknarhjulets hjärthjul. Armen trycker emot hjärthjulens högre delar och pressar dem mot sina lägsta delar och räknarna nollställs.
8. Regel för nollställararm. Ett litet stift häktar upp nollställararmen (7) när tidtagning pågår. Vid nollställning släpper stiftet greppet om nollställararmen (7).
9. Minuträknarhjul. Räknar 45 minuter per varv. På vänstersidan av hjulet ser man den pyramidformade minuträknarspärren. Man justerar spärrens position med en excenterskruv så att minuträknarhjulet inte rör sig när man startar tidtagningen från nollställd position.
10. Centrumsekundhjul eller sekundräknarhjul. På centrumsekundhjulet sitter ett finger som går i ingrepp med ett mellanhjul som matar fram minuträknarhjulet en gång per minut. Man startar tidtagningen och låter den gå, vid exakt en minut skall minuträknarhjulet flyttas fram en minut – inte före eller efter – man justerar detta genom att flytta fingret till rätt position. Mellanhjulet har en begränsning som går att justera med en excenterskruv – fingret får endast röra vid växelhjulet när växling skall ske. Inte före. (se ill. i bilderna)

PDF-fil med verkbeskrivning:
Venus 170

Chronomètre Officiel LIP 202438

Eric hade lyckats komma över ett löst LIP kronometerurverk. (Boetten hade förmodligen smälts ned av någon skändare för några futtiga kronor…) Han ville dels ha hjälp att sätta in verket i en boett samt försöka få igång urverket.

Erics LIP-verk

För jämförelse. Erics kronometerverk allra överst, under två verk med samma grundverk. Den ena klockan slaktades för att använda boetten till Erics kronometer. Notera att det står ”Chronomètre” på båda dessa urtavlor, dessa ur har dock aldrig testats som kronometrar. Kanske var det ändå klockor med en kvalité lite utöver det vanliga och som gick bättre än vardagsmodellerna från LIP. Bägge har i alla fall breguetspiral, den ena till och med i palladium.

Tänkte denna gång skriva om hur en kronometer definieras, lite om LIP samt förklara hur spiral och balans är konstruerade i just denna kronometer. Eric kompletterar med lite om hur testningen gick till. Till sist kommer en liten beskrivning om arbetet med verk och boett.

I det dagliga arbetet på verkstaden råkar man ibland på begreppet kronometer, kanske främst då en Rolex som behöver ses över. Att få in ett ur som är en officiellt certifierad kronometer som testats vid ett observatorium, dessutom en första klassens kronometer av det franska märket LIP hör definitivt inte till vanligheterna!

Lite om LIP.
Emmanuel Lipmann startade tillverkning av klockor 1867 i Besançon i Frankrike. Runt 1900 började man tillverka egenkonstruerade verk och 1908 registrerades namnet LIP. Fram till att det egentliga märket LIP lades ner 1976 (märket finns fortfarande) räknar man med att otroliga 10 miljoner klockor producerats vid fabriken. De flesta uren tillverkades för den franska marknaden. Man gjorde tidigt framgångsrika marknadsföringskampanjer.
Namnen Chronometre Lip och Chronometre de France registrerades i en period då gångnoggrannhet var ett viktigt säljargument. Ibland trycktes dessa namn på urtavlan för lura folk att tro att det var en kronometer man köpte. Men man tillverkade också många riktiga kronometrar som testades vid observatoriet i Besançon och som stämplades med huggormsstämpeln eller viperestämpeln (mer om den senare). Man vann flera priser för sina kronometrar. Nämnas bör också att en del kronometrar inte bär stämpeln
”Chronomètre ” på tavlan – leta efter huuggormsstämplen på verket.

För att sätta in LIP i ett sammanhang när det gäller testning, tävling och utdelande av medaljer för kronometrar vid observatoriet i Besançon kan man säga att sett till vunna guldmedaljer var de näst störst med 181 av totalt 598 utdelade guldmedaljer under perioden 1885-1913.

Hur förklarar man på ett enkelt sätt vad som är en kronometer?
Det går inte!
Ju mer man sätter sig in i ämnet desto mer förvirrad blir man.
Som du säkert kommer att märka när du läst detta inlägg är det ett virrvarr av observatorier, testprocedurer, siffror och formler, olika konstruktioner, reglörer, länder, tävlingar, medaljer med mera med mera…
Så det finns mycket att grotta ner sig i för den som är intresserad!
Här kommer jag bara att skriva om en bråkdel, annars blir det en hel roman.

I dagligt tal är en kronometer en klocka som går väldigt bra, håller tiden i stort sett perfekt. I England får en klocka endast kallas kronometer om den har kronometergång, i Tyskland, Frankrike, Schweiz och Italien har man kommit överens om att en klocka får kallas kronometer om den blivit godkänd i tester som utförts på ett officiellt sätt oavsett gångtyp.
Enkelt beskrivet finns det skeppskronometrar, fickur och armbandsur, men dessa kan i sin tur delas in i ytterligare kategorier.
I huvudsak kan man säga att det finns två typer av officiella tester dels vid ett observatorie dels vid en byrå. De viktigaste observatorierna är Besançon i Frankrike, Geneve och Neuchatel i Schweiz, Hamburg i Tyskland, Greenwich och National Physical Laboratory (Kew) i England och Milano i Italien. Av byråer kan nämnas det moderna och kanske mest kända i våra dagar – COSC, men även Poincon de Besançon kan nämnas. Det fanns byråer på flera ställen i Schweiz och Tyskland i de övriga länderna gjordes testerna vid de ovannämnda observatorierna (för att skapa ytterligare förvirring?).
Vad är det då som skiljer mellan de testerna vid ett observatorie och de gjorda vid en byrå?
Ett test vid ett observatorie är ett vetenskapligt test (med vetenskapliga metoder) som sker under en lång tidsperiod (tiden varierar, men kan vara upp till 60 dagar). Urverket prövas då i olika positioner samt i tre temperaturer. I ett protokoll införs sedan de olika mätvärdena och man räknar ut flera viktiga värden (till exempel om verket varit nedkylt till 4C i några dagar mäts skillnaden före och efter – hur väl den går tillbaka till värdet före mätningen samt det sekundära felet räknas fram).
Ett test vid en byrå är mycket enklare, det sker under en kort tidsperiod, man räknar fram enklare medelvärden. Testet är konstruerat så att de flesta uren skall klara testningen och är väl egentligen mest ett marknadsföringstricks, men det visar ju ändå att klockan har en hög gångnoggrannhet. Bland annat Rolex hade stor inverkan vid framtagandet av dessa test. Redan 1959 godkändes fler än 100000 klockor i Schweiz, hur många som godkänns idag kan man bara spekulera om. Så det är stor skillnad på kronometer och kronometer!
Ett vetenskapligt instrument eller ett någorlunda rättgående armbandsur.

Av ovanstående vet vi att det är noga att man skiljer på begreppet kronometer. Man kanske ska indela dem i observatoriekronometrar – som genomgått tester och godkänts vid ett observatorie och främst används till vetenskapliga studier och noggranna observationer främst vid positonsbestämning och officiellt certifierade kronometrar som godkänts av en byrå eller testinstitut efter ett enkelt test, främst avsedda för vanliga konsumenter med intresse för en mekanisk klocka som håller tiden bra.

Så till kronometern!
Balansen är en så kallad Guillaumebalans. Vid en första anblick ser den ut som en vanlig kompensationsbalans, man får titta efter extra noga. Skruvarna är större, tillverkade i guld, fyra av dem är i platina. Balansen är uppskuren en bit ut räknat från skänkeln – i detta fall två ”skruvbredder”. Men det som är det viktigaste, som man inte kan se med vanliga metoder är den speciella stållegeringen som ståldelen av balansen består av – den speciella Aniballegeringen som Guillaume uppfann. En kompensationsbalans kompenserar för temperaturförändringar. Den är tillverkad av bimetall – stål och mässing. Stål och mässing har olika temperturkoefficienter.
I värme expanderar stål mindre än mässing, det gör att den fria änden av balansen rör sig inåt, balansens verksamma diameter minskar vilket gör att klockan fortar, detta kompenserar för den minskade elasticiteten i spiralen vid en värmeökning. En vanlig, rätt justerad kompensationsbalans kompenserar för värmeskillnader på ett mycket effektivt sätt. Men en Guillaumebalans gör det i det närmaste helt perfekt! Den kompenserar nämligen även för det så kallade sekundära felet. Att kunna kompensera för det sekundära felet är nyckeln till att få en kronometer att gå exakt. Vad är då det sekundära felet?
När man testar en kronometers gång gör man det i kyla, rumstemperatur och värme, det brukar vara vid +4C, +20C och +35C. En vanlig kompensationsbalans kompenserar inte linjärt, det blir en topp någonstans. Då måste man ha någon form av hjälpkompensation som tar bort den toppen = det sekundära felet. Innan Guillaume kom på aniballegeringen (anibal är en förkortning av Acier au NIckel pour BALanciers) gjordes många snillrika konstruktioner av balanser, där den svenske urmakaren Victor Kullberg särskilt utmärkte sig.
Guillaume fick 1920 års nobelpris i fysik för sin forskning om legeringar mellan nickel och stål. Han upptäckte bland annat den märkliga legeringen invar som fått stor betydelse inom urmakeriet för den speciella egenskapen att den har ytterst liten värmeutvidgning.

För att en balans ska få kallas Guillaumebalans krävs kombinationen av en bimetallbalans med mässing och den speciella stållegeringen anibal tillsammans med en stålspiral. Så en Guillaumebalans är ett system som består av både spiral och balans tillsammans.

Något om spiralen.
Spiralen har något så ovanligt som två breguetkurvor!
En traditionell övre/yttre samt en inre kurva.
Idealiskt vore att spiralens inre fästpunkt skulle sitta exakt i centrum av balansaxeln. Men man är ju tvungen att klippa av det innersta av spiralen och fästa den i en spiralrulle, enkelt uttryckt kan man säga att den inre kurvan kompenserar för detta. Om man har både en inre kurva och en ytterkurva tar man helt bort det som kallas ”Caspari-effekten”, dvs ett fel som uppstår i förhållandet mellan spiralens inre och yttre fästpunkter – spiralrulle och ytterfäste. Man kan säga att man genom dessa två kurvor tar bort alla fel/nackdelar som spiralen har. Nackdelar? Den inre kurvan är på grund av sin ringa storlek mycket svår att böja till korrekt form – är formen fel blir istället gångfelet större. Så det krävs en mycket skicklig reglör för att få spiralen att fungera så bra som möjligt.
Fördelen med den vanliga breguetkurvan jämfört mot en planspiral är att breguetkurvan gör så att den plana/undre delen av spiralen rör sig koncentriskt när den arbetar. En planspiral rör sig excentriskt. En breguetspiral får därför inga tyngdpunkter eftersom spiralvarven alltid har förhållandevis samma avstånd sinsemellan. (Det gör det enkelt att kontrollera om kurvan har korrekt form, man vrider balansen så att spiralen drar ihop/utvidgar sig, sedan jämför man avstånden mellan varven, har spiralen rört sig excentriskt åt något håll är kurvformen fel och man får justera. Finns flera exempel på det här i min blogg.) Den plana spiralen är endast koncentrisk i vila, när balansen rör sig utvidgar den sig mer på ena sidan än den andra. Således väger spiralen mer på den sida som är mer utvidgad än den andra ihopdragna sidan. Det påverkar gången väldigt mycket. Man hittar bara dubbla kurvor i riktiga precionsur där man lägger ner mycket arbete och kostnader för att få klockan att gå så rätt som möjligt.
För att kunna böja en breguetkurva krävs att spiralen har två plan. Genom att göra två knän på spiralen får man fram dessa två plan. För att göra dessa knän är det enklaste och allra vanligaste sättet att man med ett verktyg trycker spiralen mot ett mjukt underlag. Man böjer då spiralen i höjdled. Det är lätt förstå att materialpåfrestningen blir stor vid dessa knän – sammanpressning och sträckning. Det gör att området vid knät blir oelastisk = negativ påverkan av spiralen. Om man (som på denna spiral) böjer spiralen sidledes blir övergången mjuk och fin, påfrestningarna blir inte lika stora och elasticiteten påverkas knappast. Man kan ibland se dessa kurvknän på finare ur, till exempel Patek Philippe.

Här syns tydligt skillnaden mellan planspiral och spiral med breguetkurva. Excentrisk resp koncencentrisk sammandragning/utvidgning.
De två undre raderna visar inre kurvor – kurva vid spiralrullen. De tre övre raderna visar ”vanliga” breguetkurvor där kurvan är uppböjd över den övriga spiralen – spiral i två plan.

Så här skriver Eric om sitt urverk och testningen i Besançon:
”Serienummerserien på ungefär 150 identiska urverk som innehåller nummer 202438, ~202385 till ~202535, testades som första klassens kronometrar på observatoriet i Besançon mellan 1910 och 1913. Av dessa vann 52 stycken guldmedalj. Nummer 202525 vann år 1912 ”Coupe Chronometrique” och kom då alltså på första plats av 232 testade urverk det året (med 259,4 Besançon-poäng av totalt 300 möjliga). Totalt testades 816 urverk från alla olika tillverkare mellan 1910 och 1913 på observatoriet i första klassen.

Testningen i första klassen, som alltså också var en tävling dit tillverkarna skickade sina bästa urverk, var 44 dagar lång över 8 perioder på 5-6 dagar vardera. Perioderna användes för att testa urverket i olika positioner och i olika temperaturer. Nedan detaljeras de olika perioderna:

och nedan de olika gränsvärdena för första klassen:

De testade urverken rangordnades efter resultat och ett poängsystem där ett urverk maximalt kunde få 300 poäng nyttjades (300 motsvarade en felfri gång och uppnåddes aldrig, men flera urverk nådde över 260).

Tillverkarna tilldelades också medaljer och priser efter urverkens poängresultat i den första klassen. Dessa utgjorde sedan en central del i tillverkarnas marknadsföring, då observatoriepriser var de bästa utmärkelserna urverk kunde få:

Det ur som vann, förutsatt att det också nådde över 250 poäng, gavs ”Coupe Chronometrique”.
Urverk med över 200 poäng gavs guldmedalj, urverk med över 175 poäng gavs silvermedalj och de över 150 poäng gavs bronsmedalj. Minst 100 poäng krävdes för ett certifikat utan pris.

Utöver den första klassen fanns också två andra klasser för fickur i Besançon, nämligen den andra och den tredje klassen. Klasserna var anpassade efter mer alldagliga fickur och testningslängden för den andra klassen var 31 dagar och för den tredje klassen 18 dagar. Den tredje klassen togs dock bort efter år 1913 och kom i någon mening att ersättas år 1931 av vad som kallades ”Poincon de Besançon”, men detta kommer inte att behandlas här.

Urverk som testades i någon av klasserna stämplades med en huggorms-stämpel, le poinçon à tête de vipère, som var ett bevis på observatoriets testning:

Huggormsstämpeln anger att det är en fransk kronometer.

Beroende på klassen som urverkets testats i placerades stämpeln olika:

Huggormsstämpelns placering anger kronometerns klass.

Värt att nämna är att testningssystemet på observatoriet i Besançon var skapat efter det som användes på det schweiziska observatoriet i Geneve och att systemen i stort var identiska (specifika skillnader kommer inte att behandlas här). I resultatlistor från Besançon finns urverkens poäng uträknade med tre metoder, nämligen Besançon-metoden (maximalt 300 poäng), den äldre Geneve-metoden (också maximalt 300 poäng, men med små skillnader i uträkningen av poäng) samt den nya Geneve-metoden (maximalt 1000 poäng). Att urverkens poäng fanns uträknade med de tre metoderna gjorde att det direkt gick att jämföra urverk testade i Besançon med de testade i Geneve. Gemensamma rekordlistor publicerades också, bland annat år 1910 där ett urverk från franska Leroy, nummer 7075, med 270,8 gamla Geneve-poäng, höll världsrekordet. Schweiziska Golay fils et Stahls nummer 30605 låg på andra plats med 270,1 poäng.

Vad gäller urverk 202438 från Lip, så vann det troligen silver- eller bronsmedalj år 1912. Dessa publicerades dock inte i den offentliga publikationen ”Bulletin Chronometrique” från observatoriet (endast guldmedaljörerna publicerades) och därför har inte urverkets exakta resultat kunnat hittas än.”

Man använde samma grundverk/konstruktion till många olika urverk av varierande kvalitet (se de översta bilderna). I detta fall har man förmodligen använt många standarddelar men utrustat verket med den speciella Guillaumebalansen. Det märks bland annat på att finishen på hjul, drivar och gångparti är av ordinär kvalité, olika typer av stenhål i verkbotten resp verksida. Man märker även att ytfinish och färg på mässingen skiljer på tavel- och verksida.
Därför köpte Eric in några vanliga LIP-fickur, tanken var att kronometerverket kunde passa i någon av boetterna eftersom grundverken var desamma.
Med lite modifikation passade verket i en av boetterna. Eftersom kronometerverket saknade uppdragsaxel och axeln från den slaktade klockan inte passade så bra var jag tvungen att fixa till en ny axel.

Hur går klockan nu efter reparationen?
Den går bra, men knappast som en första klassens observatoriekronometer!
Det är mycket som hänt med verket sedan den godkändes…

Vid bilderna finns mer förklaringar till reparationen. Klicka för att se större bilder.

I detta ämne finns mycket skrivet och det finns hur mycket som helst att läsa på nätet för den som söker. Dock finns inte så mycket på svenska.
Några tryckta källor:
Jendritski: Watch Adjustment, 1963
Leskininen: artiklar i Tid-Skrift Årgång 8 – 2016 och Årgång 10 – 2018.
Lundin & Borgelin: G.W.Linderoths Urfabrik, 2008
Sandström: Spiraler Balanser, 1963

Källor på nätet:
http://hans-weil.faszination-uhrwerk.de/comptoir_lipmann.pdf
http://people.timezone.com/msandler/Articles/DownesLip/Lip.html

Movadofickur med lagerproblem

Lars hade bett mig se över ett Movadofickur. Vid en första snabbtitt verkade det ganska bra, förutom kronan som var sliten.
Efter lite närmare inspektion på verkstaden upptäckte jag att en lagersten var sprucken och spiralen såg konstig ut. Inga större problem så det var bara att sätta igång.

Letade först reda på en ny passande krona. Därefter tittade jag närmare på spiral och balans. Spiralen hade varvfel, breguetkurvan var inte plan samt formen var fel. Riktade först varvfelen – dvs avstånden mellan spiralvarven som inte var lika. Sedan gjorde jag kurvan plan, sist riktades kurvformen. Även ruckstiften justerades och riktades. Balanstapparna var lite slitna, de fick poleras i rullbänken.
Gaffeln på gånghaken hade märken av slitage, den fick poleras. Först fick jag dock ordna till min polerfil som är välanvänd och hade blivit sliten.
Sedan var det löpverkets tur, alla hjulen kontrollerades och tapparna inspekterades – centrumhjulet var rejält slitet. Det gick fint att polera bort alla märken men nu glappade hjulet lite väl mycket i hålet. Beslöt mig därför att sätta in en sten istället för det slitna mässingshålet.
En av stenarna i löpverket var sprucken. Tryckte sönder den med ett verktyg – öppnade fattningen – med det speciella verktyget – och satte in en ny sten av syntetisk rubin. Innan det fanns syntetiska lagerstenar använde man äkta rubin. Dessa stenar var mycket sköra och gick inte att pressa in, utan de sattes fast i en fattning. Med hjälp av svarv eller ett speciellt skärande verktyg gjordes fattningen. Man vek sedan över en kant – med hjälp av ett speciellt verktyg – över stenen. Jag brukar – om det finns möjlighet – att fatta in även den moderna stenen. Det ser snyggare ut och man förstör inte fattningen. Då mäter jag först öppningen och ser om det går att använda en standardiserad sten. Sedan pressar jag ner stenen med steninpressaren om det behövs annars viker jag bara över kanten med mitt verktyg.
En sten till balansen var lös, så den fattade jag om när jag ändå var i farten. Kronhjulet skars rent från grader så att det inte skulle skära in i verkbotten.
Allt klart för rengöring!

Verket sattes ihop och oljades – men verket gick väldigt dåligt…
Vad var fel?
Balansen svängde fint men helt plötsligt stannade den, jag kunde se att balansen stannade mot hakens horn. Felet låg någonstans i gångpartiet. Hur kontrollerar man gången?
Först tar jag bort balansen. Sedan kontrollerar jag gången. Tittar på hur gånghjulstanden faller mot vilytan på hakstenen – vila 1 – den skall vara ungefär en grad. Detta skall vara lika på båda stenarna. Sedan skall haken ha en liten fri väg innan den vilar mot anslagsstiftet – vila 2. Detta skall också vara lika på bägge sidor. Om det ser riktigt ut är gången OK.
Sedan sätts balansen tillbaka och hornluften kontrolleras. Man vrider då balansen så att liverstenen står mitt för hornet – då skall haken gå att röra litegrann. Också detta skall kontrolleras och vara lika på bägge sidor.
Sist kontrollerar jag knivluften. Då vrider jag balansen så att luften mellan den lilla rullen- säkerhetsrullen – på liverrullen och hakens säkerhetskniv kan kontrolleras. Den skall vara liten och samma på båda sidor. Här var felet! Alldeles för stor luft! Då är kniven för kort.
I detta fall bestod kniven av ett inpressat mässingsstift i haken. (Som det brukar.) Jag kunde med hjälp av en stans trycka kniven utåt mot hakgaffeln så att jag fick korrekt knivluft. Ibland går det att platta/sträcka kniven något, ibland får den bytas, ibland får hela haken bytas. Ett ovanligt fel som man undrar hur det uppstått? Hur har klockan gått innan? Detta justeras på fabriken, normalt behöver man som urmakare inte justera detta.

Nu gick klockan! Men hur? Bra men fel!
Plus 256 sekunder – över 4 minuter per dygn – lite väl mycket!
Fick ta fram mina reglagebrickor och tynga ner balansen något.
Några brickor senare gick klockan som den skulle – håller tiden fortfarande!

Som alltid när man lagar gamla klockor – överraskningar väntar!

 

Zenith kronometer 20 1/2”’ N.V.I.

Lars hade lämnat in ett fint Zenith rättidsur där gångreservsvisaren inte fungerade som den skulle. Enligt fabrikens egna uppgifter lämnade uret fabriken den 3 april 1933.

När klockan drogs upp stannade inte visaren på noll utan den fortsatte en liten bit. Efter några dagar hade visaren flyttats en rejäl bit.
Det visade sig att det var en skruv som var felaktig!
Det behövdes en skruv med hög skalle, den begränsar rörelsen för hjulet där upp -/nervisaren sitter. Även friktionen i det hjulet var felaktig. Efter en hel del test och kluring lyckades jag få det hela att fungera som det var tänkt. Fjädern var lite för lång, lyckaders få tag på en ny med korrekt längd.
Rättidsuret gjorde verkligen skäl för namnet – efter noggrann inruckning gick klockan i stort sett +/- 0 sek/dygn.


Förklaring till hur upp -/ nervisaren fungerar.
När klockans fjäder är helt nedgången står visaren på 40.
Man drar upp och ställer klockan med knappen på högersidan.
När knappen vrids börjar man dra upp fjädern, kron- och spärrhjul börjar röra på sig även spärren rör på sig. I spärren är en genomgående axel fäst – på den axeln är ett finger fäst 1. Fingret vrider sig åt höger och trycker mot armen 6. som gör att hjulet 3. kommer i ingrepp med hjulet 5. där upp- / nervisaren är fäst. Hjulet 2. sitter fast på fjäderhuskärnan, så när fjädern dras upp roterar hjulet 2. – eftersom fingret 1. aktiverat ingreppet mellan 3. och 5. kommer hjulet 5. att vridas. Vid 4. sitter en skruv (lite dold)som begränsar hjulet 5.:s rörelse mot ett finger. Fingret som sitter på undersidan av hjulet är fastnitat i röret som visaren sitter på. Eftersom röret är rörligt genom friktionen mot hjulet kommer alltid visaren att hamna i rätt position om  ingreppet vid 3. och 6. någon gång skulle falera.
När klockan går roterar timhjulet som vrider hjulen 6. och 5 tills klockan stannar eller dras upp igen. När visarna ställs lyfter stiftet 7. armen 5. så att inte upp- / nervisaren kan röra sig eftersom hjulet 3. då kommer i ingrepp med 5.

Några korta klipp på funktionen:

Longines 341 – lite om ett klinkhjul

Jag visste – när jag tog emot denna Longines för reparation – att det var svårt att få tag på reservdelar. I mitt lager fanns det några hjul som brukar bli slitna som jag lyckats få tag på, så jag bestämde mig för att laga klockan.

Det första problemet som dök upp var att klinkhjulet bara spärrade åt ett håll. Klinkhjulet ser till att kraften från rotorn fördelas så att klockan dras upp när rotorn vrids. När klinkhjulet vrids spärrar det åt ett håll och drar upp åt ett håll. Det sitter två spärrar som spärrar mot två spärrhjul inuti hjulet. I detta hjul sitter det två små spärrfjädrar som trycker emot spärrklinkorna. Dessa fjädrar är limmade i hjulet, på en av dessa fjädrar hade limningen släppt. Jag limmade fast spärrfjädern med snabblim – då kom en kund in på verkstaden som jag var tvungen att ta hand om – när jag återvände till bänken var den ena av spärrklinkorna borta!
Katastrof! Jag letade, sopade, kröp på knä, men jag kunde inte hitta den lilla spärrklinkan (ca 2,5 mm lång). Jag tittade bland mina reservdelar men jag hittade inget nytt hjul, i skroten fanns inget heller. Letade på nätet, bland mina leverantörer, på facebook – inget napp. Vad gör man?
Jo, tillverkar en ny spärrklinka.

Jag limmade upp den kvarvarande klinkan på en plåtbit för att kopiera den. Jag började att fila men strax lossade den lilla klinkan. Vågade inte fortsätta och riskera att jag tappade bort min mall, så jag tänkte om lite. Om jag tar isär några klinkhjul, kanske kan jag hitta något som liknar min klinka. Till slut hittade jag ett gammalt klinkhjul till Rolex där klinkan påminde om min. Jag formade om den tills den passade och fungerade i hjulet. Jag kunde andas ut…

Resten av reparationen gick bra, jag bytte ut några slitna lager i automatverket mot stenhål. Nu fungerar klockan igen.

Rolex cal 1030, problem med tänderna. Del 2.

Fortsatte att fixa till ytterligare småfel. Nästan varje del i urverket bar spår av slitage.
De viktigaste jag gjorde nu var att dels svarva en ny visarväxelhjulstapp samt att lätta på visarfriktionen. Det var enkelt att svarva en ny tapp och pressa in den i verket. Visarfriktionen är en trögning på minutröret, som gör att du kan ställa visarna. Den måste vara lagom trög, går det för lätt då går klockan utan att visarna rör sig eller så slirar det vid t. ex. datumväxling och klockan blir efter. Går det för trögt kan det som har hänt med denna klocka inträffa. Det är också viktigt att den är riktigt smord.
Det kan vara svårt att lätta på visarfriktionen. Jag brukar trä på minutröret på en lämplig rivare. Sedan rullar jag den fram och tillbaka över filnageln. Meningen är att rivaren skall skära bort lite av inklämningen på minutröret som ger friktionen. Sedan provar jag om något hänt tills visarfriktionen är tillräckligt lätt.

Alla dessa småfel adderade ger ökad friktion vilket i sin tur påverkar både gång och uppdrag. Det var därför viktigt att ta bort så många som möjligt. Det ger förutsättningar för att klockan ska fungera bra även om man inte kan fixa till alla slitage t. ex. i slitna hjul och drivar. Men man bör ju ändå vara försiktig med sin klocka och använda den sparsamt.

Längst ner finns en liten filmsnutt på hur jag lättar visarfriktionen.

Klicka på småbilderna för att se större!

Rolex cal 1030, problem med tänderna. Del 1.

Claes hade lämnat in en gammal fin Rolex GMT för reparation. Klockan gick men det gick inte att ställa visarna, det var helt stumt. Serienumret N693774 avslöjade att klockan tillverkats någon gång mellan 1961-62.

Jag plockade ur verket ur boetten och tog bort tavla och visare för att kontrollera vad som orsakade att klockan inte gick att ställa. Kunde snart konstatera att en av visarväxelhjulets tänder var avbruten, visarväxelhjulstappen också avbruten samt styrtappen på uppdragsaxeln också den av. Det som gjort att alla dessa delar gått sönder var att visarfriktionen var alldeles för trög.
Hur löser man detta?
Frågade runt hos kollegor om någon hade ett nytt visarväxelhjul – inget resultat. Fortsatte att söka på nätet, det gick inte heller. Återstår att reparera hjulet och fälla in en tand, eller att tillverka ett helt nytt.

Förklarade detta för kunden som var beredd att satsa på att få klockan i gångbart skick igen.

Efter att ha granskat hjulet insåg jag att det var så slitet och skadat att det måste bytas ut. För skojs skull tittade jag i en av mina skrotlådor med en massa blandade delar – döm om min förvåning när jag hittade flera kandidater som skulle kunna passa!
Sorterade ut några som jag mätte upp och jämförde med det gamla hjulet, hittade ett hjul som var ca 0,2 mm för stort. Det skulle gå att med hjälp av välsmaskinen justera storleken. Välsarna är en slags fil som filar formen på tandtoppen, med rätt välsfräs kan man därför fila ner hjulets diameter något. När hjulet fått rätt storlek var det dags att svarva en ny visarväxelhjulstapp, anpassad till det ”nya” hjulet. Det var spännande att sätta ihop alla delarna för att se om hjulet fungerade. Det gick fint!
Visarväxelhjulet växlar ner centrumhjulets rörelse – ett var per timma – till timhjulets ett varv per tolv timmar, utväxlingen är således 1:12.

Därefter fortsatte jag att ta isär mer av verket. Jag upptäckte att många delar hade stora slitage som jag efterhand justerade. Det var nog längesedan någon urmakare hade tittat närmare på detta urverk…

Längst ner två korta videosnuttar hur välsningen går till.
Klicka på småbilderna för att se större!
Del två av denna renovering kommer inom kort.