Selza en kronograf med Venus 170-verk

Seppo lämnade in en kronograf för renovering. Plockade ur verket ur den slitna förnicklade mässingsboetten som lämnades in för omförnickling.
Verket var rejält smutsigt. Började att ta isär och leta fel.

Först lite om Vénus.
År 1924 startade J.-B. Berret och O. Schmitz – Venus S.A. Vénusfabriken låg i Schweiziska Tavannesdalen i den lilla staden Moutier.
Man hade då 25 anställda och producerade 38000 verk. 1927 tillverkades 146000 verk av 44 anställda i 6 olika kalibrar. Redan 1928 ansluter man till Ébauches S.A. under namnet Venus S.A. 1983, under en omstrukturering av Ébauches S.A., upphörde produktionen av urverk på denna plats.

Verket Vénus 170 tillverkades mellan 1940-1952. 12 1/2″ eller 28,2 mm.

Så till Seppos klocka.
Urtavlan var märkt med märket Selza (tillverkare av klockor och urdelar i Selzach och Biel, Schweiz, startat 1923). Överst syns pulsskala med bas 20 (räkna 20 pulsslag och du får antalet pulsslag per minut), under den finns Telemetreskala, den skalan mäter ljudets hastighet i luft (340 meter/sekund). Man använder den för att beräkna avstånd mellan tex en skytt och din position eller åskblixt och knall. Man startar tidtagningen när man observerar mynningsflamman och stoppar tidtagningen när man hör knallen – du läser av avståndet i kilometer på skalan. Därunder finns sekundräknaren med 5-dels sekunds noggrannhet. Minuträknaren räknar 45 minuter (Venus 170 fanns även med 30-minuters skala).

Urverket hade använts flitigt och bar tydliga spår av slitage. Som tur var gick det att köpa en del nya delar, jag hade även ett skrotverk där jag kunde ta några delar ifrån, annat fick justeras och poleras. Se bilderna med förklaringar.
Längst ner förklarar jag lite hur kronografen fungerar, där finns även en PDF-fil med en verkbeskrivning.

20180828-iPhone-0269 (2)
1. Start/stoppknapp. När du trycker in knappen matas pelarhjulet (2) fram en tand.
2. Pelarhjul. 16 tänder i botten för frammatning. 8 kammar lyfter och sänker kopplingsarmen (3) – tidtagning av/på. En kam på nollställararmen (8) förhindrar att nollställning sker under tidtagning.
3. Kopplingsarm. Armen styr vippan för kronografdriven (4), den kopplar in kronografdriven i ingrepp med centrumsekundhjulet (tidtagning startar) den lyfter även bort Blockeringsarmen (5) från centrumsekundhjulet så att det kan röra sig fritt.
4. Vippa för kronografdriv. När tidtagning startas vilar vippan mot en excenterskruv som begränsar ingreppet mot centrumsekundhjulet.
5. Blockeringsarm för centrumsekundhjul. Blockerar hjulet när tidtagningen stoppas så att det inte kan röra sig.
6. Nollställarknapp. Om pelarhjulet (2) står i position för stopp av tidtagning kan tryckknappen tryckas in, regeln för nollställarmen (8) släpper taget om nollställararmen – tidtagningen nollställs.
7. Nollställararm. Armen är fjäderbelastad, så när regeln för nollställararmen (8) släpper  taget om armen, faller den automatiskt ner mot centrumsekundhjulets och minuträknarhjulets hjärthjul. Armen trycker emot hjärthjulens högre delar och pressar dem mot sina lägsta delar och räknarna nollställs.
8. Regel för nollställararm. Ett litet stift häktar upp nollställararmen (7) när tidtagning pågår. Vid nollställning släpper stiftet greppet om nollställararmen (7).
9. Minuträknarhjul. Räknar 45 minuter per varv. På vänstersidan av hjulet ser man den pyramidformade minuträknarspärren. Man justerar spärrens position med en excenterskruv så att minuträknarhjulet inte rör sig när man startar tidtagningen från nollställd position.
10. Centrumsekundhjul eller sekundräknarhjul. På centrumsekundhjulet sitter ett finger som går i ingrepp med ett mellanhjul som matar fram minuträknarhjulet en gång per minut. Man startar tidtagningen och låter den gå, vid exakt en minut skall minuträknarhjulet flyttas fram en minut – inte före eller efter – man justerar detta genom att flytta fingret till rätt position. Mellanhjulet har en begränsning som går att justera med en excenterskruv – fingret får endast röra vid växelhjulet när växling skall ske. Inte före. (se ill. i bilderna)

PDF-fil med verkbeskrivning:
Venus 170

Annonser

Chronomètre Officiel LIP 202438

Eric hade lyckats komma över ett löst LIP kronometerurverk. (Boetten hade förmodligen smälts ned av någon skändare för några futtiga kronor…) Han ville dels ha hjälp att sätta in verket i en boett samt försöka få igång urverket.

Erics LIP-verk

För jämförelse. Erics kronometerverk allra överst, under två verk med samma grundverk. Den ena klockan slaktades för att använda boetten till Erics kronometer. Notera att det står ”Chronomètre” på båda dessa urtavlor, dessa ur har dock aldrig testats som kronometrar. Kanske var det ändå klockor med en kvalité lite utöver det vanliga och som gick bättre än vardagsmodellerna från LIP. Bägge har i alla fall breguetspiral, den ena till och med i palladium.

Tänkte denna gång skriva om hur en kronometer definieras, lite om LIP samt förklara hur spiral och balans är konstruerade i just denna kronometer. Eric kompletterar med lite om hur testningen gick till. Till sist kommer en liten beskrivning om arbetet med verk och boett.

I det dagliga arbetet på verkstaden råkar man ibland på begreppet kronometer, kanske främst då en Rolex som behöver ses över. Att få in ett ur som är en officiellt certifierad kronometer som testats vid ett observatorium, dessutom en första klassens kronometer av det franska märket LIP hör definitivt inte till vanligheterna!

Lite om LIP.
Emmanuel Lipmann startade tillverkning av klockor 1867 i Besançon i Frankrike. Runt 1900 började man tillverka egenkonstruerade verk och 1908 registrerades namnet LIP. Fram till att det egentliga märket LIP lades ner 1976 (märket finns fortfarande) räknar man med att otroliga 10 miljoner klockor producerats vid fabriken. De flesta uren tillverkades för den franska marknaden. Man gjorde tidigt framgångsrika marknadsföringskampanjer.
Namnen Chronometre Lip och Chronometre de France registrerades i en period då gångnoggrannhet var ett viktigt säljargument. Ibland trycktes dessa namn på urtavlan för lura folk att tro att det var en kronometer man köpte. Men man tillverkade också många riktiga kronometrar som testades vid observatoriet i Besançon och som stämplades med huggormsstämpeln eller viperestämpeln (mer om den senare). Man vann flera priser för sina kronometrar. Nämnas bör också att en del kronometrar inte bär stämpeln
”Chronomètre ” på tavlan – leta efter huuggormsstämplen på verket.

För att sätta in LIP i ett sammanhang när det gäller testning, tävling och utdelande av medaljer för kronometrar vid observatoriet i Besançon kan man säga att sett till vunna guldmedaljer var de näst störst med 181 av totalt 598 utdelade guldmedaljer under perioden 1885-1913.

Hur förklarar man på ett enkelt sätt vad som är en kronometer?
Det går inte!
Ju mer man sätter sig in i ämnet desto mer förvirrad blir man.
Som du säkert kommer att märka när du läst detta inlägg är det ett virrvarr av observatorier, testprocedurer, siffror och formler, olika konstruktioner, reglörer, länder, tävlingar, medaljer med mera med mera…
Så det finns mycket att grotta ner sig i för den som är intresserad!
Här kommer jag bara att skriva om en bråkdel, annars blir det en hel roman.

I dagligt tal är en kronometer en klocka som går väldigt bra, håller tiden i stort sett perfekt. I England får en klocka endast kallas kronometer om den har kronometergång, i Tyskland, Frankrike, Schweiz och Italien har man kommit överens om att en klocka får kallas kronometer om den blivit godkänd i tester som utförts på ett officiellt sätt oavsett gångtyp.
Enkelt beskrivet finns det skeppskronometrar, fickur och armbandsur, men dessa kan i sin tur delas in i ytterligare kategorier.
I huvudsak kan man säga att det finns två typer av officiella tester dels vid ett observatorie dels vid en byrå. De viktigaste observatorierna är Besançon i Frankrike, Geneve och Neuchatel i Schweiz, Hamburg i Tyskland, Greenwich och National Physical Laboratory (Kew) i England och Milano i Italien. Av byråer kan nämnas det moderna och kanske mest kända i våra dagar – COSC, men även Poincon de Besançon kan nämnas. Det fanns byråer på flera ställen i Schweiz och Tyskland i de övriga länderna gjordes testerna vid de ovannämnda observatorierna (för att skapa ytterligare förvirring?).
Vad är det då som skiljer mellan de testerna vid ett observatorie och de gjorda vid en byrå?
Ett test vid ett observatorie är ett vetenskapligt test (med vetenskapliga metoder) som sker under en lång tidsperiod (tiden varierar, men kan vara upp till 60 dagar). Urverket prövas då i olika positioner samt i tre temperaturer. I ett protokoll införs sedan de olika mätvärdena och man räknar ut flera viktiga värden (till exempel om verket varit nedkylt till 4C i några dagar mäts skillnaden före och efter – hur väl den går tillbaka till värdet före mätningen samt det sekundära felet räknas fram).
Ett test vid en byrå är mycket enklare, det sker under en kort tidsperiod, man räknar fram enklare medelvärden. Testet är konstruerat så att de flesta uren skall klara testningen och är väl egentligen mest ett marknadsföringstricks, men det visar ju ändå att klockan har en hög gångnoggrannhet. Bland annat Rolex hade stor inverkan vid framtagandet av dessa test. Redan 1959 godkändes fler än 100000 klockor i Schweiz, hur många som godkänns idag kan man bara spekulera om. Så det är stor skillnad på kronometer och kronometer!
Ett vetenskapligt instrument eller ett någorlunda rättgående armbandsur.

Av ovanstående vet vi att det är noga att man skiljer på begreppet kronometer. Man kanske ska indela dem i observatoriekronometrar – som genomgått tester och godkänts vid ett observatorie och främst används till vetenskapliga studier och noggranna observationer främst vid positonsbestämning och officiellt certifierade kronometrar som godkänts av en byrå eller testinstitut efter ett enkelt test, främst avsedda för vanliga konsumenter med intresse för en mekanisk klocka som håller tiden bra.

Så till kronometern!
Balansen är en så kallad Guillaumebalans. Vid en första anblick ser den ut som en vanlig kompensationsbalans, man får titta efter extra noga. Skruvarna är större, tillverkade i guld, fyra av dem är i platina. Balansen är uppskuren en bit ut räknat från skänkeln – i detta fall två ”skruvbredder”. Men det som är det viktigaste, som man inte kan se med vanliga metoder är den speciella stållegeringen som ståldelen av balansen består av – den speciella Aniballegeringen som Guillaume uppfann. En kompensationsbalans kompenserar för temperaturförändringar. Den är tillverkad av bimetall – stål och mässing. Stål och mässing har olika temperturkoefficienter.
I värme expanderar stål mindre än mässing, det gör att den fria änden av balansen rör sig inåt, balansens verksamma diameter minskar vilket gör att klockan fortar, detta kompenserar för den minskade elasticiteten i spiralen vid en värmeökning. En vanlig, rätt justerad kompensationsbalans kompenserar för värmeskillnader på ett mycket effektivt sätt. Men en Guillaumebalans gör det i det närmaste helt perfekt! Den kompenserar nämligen även för det så kallade sekundära felet. Att kunna kompensera för det sekundära felet är nyckeln till att få en kronometer att gå exakt. Vad är då det sekundära felet?
När man testar en kronometers gång gör man det i kyla, rumstemperatur och värme, det brukar vara vid +4C, +20C och +35C. En vanlig kompensationsbalans kompenserar inte linjärt, det blir en topp någonstans. Då måste man ha någon form av hjälpkompensation som tar bort den toppen = det sekundära felet. Innan Guillaume kom på aniballegeringen (anibal är en förkortning av Acier au NIckel pour BALanciers) gjordes många snillrika konstruktioner av balanser, där den svenske urmakaren Victor Kullberg särskilt utmärkte sig.
Guillaume fick 1920 års nobelpris i fysik för sin forskning om legeringar mellan nickel och stål. Han upptäckte bland annat den märkliga legeringen invar som fått stor betydelse inom urmakeriet för den speciella egenskapen att den har ytterst liten värmeutvidgning.

För att en balans ska få kallas Guillaumebalans krävs kombinationen av en bimetallbalans med mässing och den speciella stållegeringen anibal tillsammans med en stålspiral. Så en Guillaumebalans är ett system som består av både spiral och balans tillsammans.

Något om spiralen.
Spiralen har något så ovanligt som två breguetkurvor!
En traditionell övre/yttre samt en inre kurva.
Idealiskt vore att spiralens inre fästpunkt skulle sitta exakt i centrum av balansaxeln. Men man är ju tvungen att klippa av det innersta av spiralen och fästa den i en spiralrulle, enkelt uttryckt kan man säga att den inre kurvan kompenserar för detta. Om man har både en inre kurva och en ytterkurva tar man helt bort det som kallas ”Caspari-effekten”, dvs ett fel som uppstår i förhållandet mellan spiralens inre och yttre fästpunkter – spiralrulle och ytterfäste. Man kan säga att man genom dessa två kurvor tar bort alla fel/nackdelar som spiralen har. Nackdelar? Den inre kurvan är på grund av sin ringa storlek mycket svår att böja till korrekt form – är formen fel blir istället gångfelet större. Så det krävs en mycket skicklig reglör för att få spiralen att fungera så bra som möjligt.
Fördelen med den vanliga breguetkurvan jämfört mot en planspiral är att breguetkurvan gör så att den plana/undre delen av spiralen rör sig koncentriskt när den arbetar. En planspiral rör sig excentriskt. En breguetspiral får därför inga tyngdpunkter eftersom spiralvarven alltid har förhållandevis samma avstånd sinsemellan. (Det gör det enkelt att kontrollera om kurvan har korrekt form, man vrider balansen så att spiralen drar ihop/utvidgar sig, sedan jämför man avstånden mellan varven, har spiralen rört sig excentriskt åt något håll är kurvformen fel och man får justera. Finns flera exempel på det här i min blogg.) Den plana spiralen är endast koncentrisk i vila, när balansen rör sig utvidgar den sig mer på ena sidan än den andra. Således väger spiralen mer på den sida som är mer utvidgad än den andra ihopdragna sidan. Det påverkar gången väldigt mycket. Man hittar bara dubbla kurvor i riktiga precionsur där man lägger ner mycket arbete och kostnader för att få klockan att gå så rätt som möjligt.
För att kunna böja en breguetkurva krävs att spiralen har två plan. Genom att göra två knän på spiralen får man fram dessa två plan. För att göra dessa knän är det enklaste och allra vanligaste sättet att man med ett verktyg trycker spiralen mot ett mjukt underlag. Man böjer då spiralen i höjdled. Det är lätt förstå att materialpåfrestningen blir stor vid dessa knän – sammanpressning och sträckning. Det gör att området vid knät blir oelastisk = negativ påverkan av spiralen. Om man (som på denna spiral) böjer spiralen sidledes blir övergången mjuk och fin, påfrestningarna blir inte lika stora och elasticiteten påverkas knappast. Man kan ibland se dessa kurvknän på finare ur, till exempel Patek Philippe.

Här syns tydligt skillnaden mellan planspiral och spiral med breguetkurva. Excentrisk resp koncencentrisk sammandragning/utvidgning.
De två undre raderna visar inre kurvor – kurva vid spiralrullen. De tre övre raderna visar ”vanliga” breguetkurvor där kurvan är uppböjd över den övriga spiralen – spiral i två plan.

Så här skriver Eric om sitt urverk och testningen i Besançon:
”Serienummerserien på ungefär 150 identiska urverk som innehåller nummer 202438, ~202385 till ~202535, testades som första klassens kronometrar på observatoriet i Besançon mellan 1910 och 1913. Av dessa vann 52 stycken guldmedalj. Nummer 202525 vann år 1912 ”Coupe Chronometrique” och kom då alltså på första plats av 232 testade urverk det året (med 259,4 Besançon-poäng av totalt 300 möjliga). Totalt testades 816 urverk från alla olika tillverkare mellan 1910 och 1913 på observatoriet i första klassen.

Testningen i första klassen, som alltså också var en tävling dit tillverkarna skickade sina bästa urverk, var 44 dagar lång över 8 perioder på 5-6 dagar vardera. Perioderna användes för att testa urverket i olika positioner och i olika temperaturer. Nedan detaljeras de olika perioderna:

och nedan de olika gränsvärdena för första klassen:

De testade urverken rangordnades efter resultat och ett poängsystem där ett urverk maximalt kunde få 300 poäng nyttjades (300 motsvarade en felfri gång och uppnåddes aldrig, men flera urverk nådde över 260).

Tillverkarna tilldelades också medaljer och priser efter urverkens poängresultat i den första klassen. Dessa utgjorde sedan en central del i tillverkarnas marknadsföring, då observatoriepriser var de bästa utmärkelserna urverk kunde få:

Det ur som vann, förutsatt att det också nådde över 250 poäng, gavs ”Coupe Chronometrique”.
Urverk med över 200 poäng gavs guldmedalj, urverk med över 175 poäng gavs silvermedalj och de över 150 poäng gavs bronsmedalj. Minst 100 poäng krävdes för ett certifikat utan pris.

Utöver den första klassen fanns också två andra klasser för fickur i Besançon, nämligen den andra och den tredje klassen. Klasserna var anpassade efter mer alldagliga fickur och testningslängden för den andra klassen var 31 dagar och för den tredje klassen 18 dagar. Den tredje klassen togs dock bort efter år 1913 och kom i någon mening att ersättas år 1931 av vad som kallades ”Poincon de Besançon”, men detta kommer inte att behandlas här.

Urverk som testades i någon av klasserna stämplades med en huggorms-stämpel, le poinçon à tête de vipère, som var ett bevis på observatoriets testning:

Huggormsstämpeln anger att det är en fransk kronometer.

Beroende på klassen som urverkets testats i placerades stämpeln olika:

Huggormsstämpelns placering anger kronometerns klass.

Värt att nämna är att testningssystemet på observatoriet i Besançon var skapat efter det som användes på det schweiziska observatoriet i Geneve och att systemen i stort var identiska (specifika skillnader kommer inte att behandlas här). I resultatlistor från Besançon finns urverkens poäng uträknade med tre metoder, nämligen Besançon-metoden (maximalt 300 poäng), den äldre Geneve-metoden (också maximalt 300 poäng, men med små skillnader i uträkningen av poäng) samt den nya Geneve-metoden (maximalt 1000 poäng). Att urverkens poäng fanns uträknade med de tre metoderna gjorde att det direkt gick att jämföra urverk testade i Besançon med de testade i Geneve. Gemensamma rekordlistor publicerades också, bland annat år 1910 där ett urverk från franska Leroy, nummer 7075, med 270,8 gamla Geneve-poäng, höll världsrekordet. Schweiziska Golay fils et Stahls nummer 30605 låg på andra plats med 270,1 poäng.

Vad gäller urverk 202438 från Lip, så vann det troligen silver- eller bronsmedalj år 1912. Dessa publicerades dock inte i den offentliga publikationen ”Bulletin Chronometrique” från observatoriet (endast guldmedaljörerna publicerades) och därför har inte urverkets exakta resultat kunnat hittas än.”

Man använde samma grundverk/konstruktion till många olika urverk av varierande kvalitet (se de översta bilderna). I detta fall har man förmodligen använt många standarddelar men utrustat verket med den speciella Guillaumebalansen. Det märks bland annat på att finishen på hjul, drivar och gångparti är av ordinär kvalité, olika typer av stenhål i verkbotten resp verksida. Man märker även att ytfinish och färg på mässingen skiljer på tavel- och verksida.
Därför köpte Eric in några vanliga LIP-fickur, tanken var att kronometerverket kunde passa i någon av boetterna eftersom grundverken var desamma.
Med lite modifikation passade verket i en av boetterna. Eftersom kronometerverket saknade uppdragsaxel och axeln från den slaktade klockan inte passade så bra var jag tvungen att fixa till en ny axel.

Hur går klockan nu efter reparationen?
Den går bra, men knappast som en första klassens observatoriekronometer!
Det är mycket som hänt med verket sedan den godkändes…

Vid bilderna finns mer förklaringar till reparationen. Klicka för att se större bilder.

I detta ämne finns mycket skrivet och det finns hur mycket som helst att läsa på nätet för den som söker. Dock finns inte så mycket på svenska.
Några tryckta källor:
Jendritski: Watch Adjustment, 1963
Leskininen: artiklar i Tid-Skrift Årgång 8 – 2016 och Årgång 10 – 2018.
Lundin & Borgelin: G.W.Linderoths Urfabrik, 2008
Sandström: Spiraler Balanser, 1963

Källor på nätet:
http://hans-weil.faszination-uhrwerk.de/comptoir_lipmann.pdf
http://people.timezone.com/msandler/Articles/DownesLip/Lip.html

Movadofickur med lagerproblem

Lars hade bett mig se över ett Movadofickur. Vid en första snabbtitt verkade det ganska bra, förutom kronan som var sliten.
Efter lite närmare inspektion på verkstaden upptäckte jag att en lagersten var sprucken och spiralen såg konstig ut. Inga större problem så det var bara att sätta igång.

Letade först reda på en ny passande krona. Därefter tittade jag närmare på spiral och balans. Spiralen hade varvfel, breguetkurvan var inte plan samt formen var fel. Riktade först varvfelen – dvs avstånden mellan spiralvarven som inte var lika. Sedan gjorde jag kurvan plan, sist riktades kurvformen. Även ruckstiften justerades och riktades. Balanstapparna var lite slitna, de fick poleras i rullbänken.
Gaffeln på gånghaken hade märken av slitage, den fick poleras. Först fick jag dock ordna till min polerfil som är välanvänd och hade blivit sliten.
Sedan var det löpverkets tur, alla hjulen kontrollerades och tapparna inspekterades – centrumhjulet var rejält slitet. Det gick fint att polera bort alla märken men nu glappade hjulet lite väl mycket i hålet. Beslöt mig därför att sätta in en sten istället för det slitna mässingshålet.
En av stenarna i löpverket var sprucken. Tryckte sönder den med ett verktyg – öppnade fattningen – med det speciella verktyget – och satte in en ny sten av syntetisk rubin. Innan det fanns syntetiska lagerstenar använde man äkta rubin. Dessa stenar var mycket sköra och gick inte att pressa in, utan de sattes fast i en fattning. Med hjälp av svarv eller ett speciellt skärande verktyg gjordes fattningen. Man vek sedan över en kant – med hjälp av ett speciellt verktyg – över stenen. Jag brukar – om det finns möjlighet – att fatta in även den moderna stenen. Det ser snyggare ut och man förstör inte fattningen. Då mäter jag först öppningen och ser om det går att använda en standardiserad sten. Sedan pressar jag ner stenen med steninpressaren om det behövs annars viker jag bara över kanten med mitt verktyg.
En sten till balansen var lös, så den fattade jag om när jag ändå var i farten. Kronhjulet skars rent från grader så att det inte skulle skära in i verkbotten.
Allt klart för rengöring!

Verket sattes ihop och oljades – men verket gick väldigt dåligt…
Vad var fel?
Balansen svängde fint men helt plötsligt stannade den, jag kunde se att balansen stannade mot hakens horn. Felet låg någonstans i gångpartiet. Hur kontrollerar man gången?
Först tar jag bort balansen. Sedan kontrollerar jag gången. Tittar på hur gånghjulstanden faller mot vilytan på hakstenen – vila 1 – den skall vara ungefär en grad. Detta skall vara lika på båda stenarna. Sedan skall haken ha en liten fri väg innan den vilar mot anslagsstiftet – vila 2. Detta skall också vara lika på bägge sidor. Om det ser riktigt ut är gången OK.
Sedan sätts balansen tillbaka och hornluften kontrolleras. Man vrider då balansen så att liverstenen står mitt för hornet – då skall haken gå att röra litegrann. Också detta skall kontrolleras och vara lika på bägge sidor.
Sist kontrollerar jag knivluften. Då vrider jag balansen så att luften mellan den lilla rullen- säkerhetsrullen – på liverrullen och hakens säkerhetskniv kan kontrolleras. Den skall vara liten och samma på båda sidor. Här var felet! Alldeles för stor luft! Då är kniven för kort.
I detta fall bestod kniven av ett inpressat mässingsstift i haken. (Som det brukar.) Jag kunde med hjälp av en stans trycka kniven utåt mot hakgaffeln så att jag fick korrekt knivluft. Ibland går det att platta/sträcka kniven något, ibland får den bytas, ibland får hela haken bytas. Ett ovanligt fel som man undrar hur det uppstått? Hur har klockan gått innan? Detta justeras på fabriken, normalt behöver man som urmakare inte justera detta.

Nu gick klockan! Men hur? Bra men fel!
Plus 256 sekunder – över 4 minuter per dygn – lite väl mycket!
Fick ta fram mina reglagebrickor och tynga ner balansen något.
Några brickor senare gick klockan som den skulle – håller tiden fortfarande!

Som alltid när man lagar gamla klockor – överraskningar väntar!

 

Longines 341 – lite om ett klinkhjul

Jag visste – när jag tog emot denna Longines för reparation – att det var svårt att få tag på reservdelar. I mitt lager fanns det några hjul som brukar bli slitna som jag lyckats få tag på, så jag bestämde mig för att laga klockan.

Det första problemet som dök upp var att klinkhjulet bara spärrade åt ett håll. Klinkhjulet ser till att kraften från rotorn fördelas så att klockan dras upp när rotorn vrids. När klinkhjulet vrids spärrar det åt ett håll och drar upp åt ett håll. Det sitter två spärrar som spärrar mot två spärrhjul inuti hjulet. I detta hjul sitter det två små spärrfjädrar som trycker emot spärrklinkorna. Dessa fjädrar är limmade i hjulet, på en av dessa fjädrar hade limningen släppt. Jag limmade fast spärrfjädern med snabblim – då kom en kund in på verkstaden som jag var tvungen att ta hand om – när jag återvände till bänken var den ena av spärrklinkorna borta!
Katastrof! Jag letade, sopade, kröp på knä, men jag kunde inte hitta den lilla spärrklinkan (ca 2,5 mm lång). Jag tittade bland mina reservdelar men jag hittade inget nytt hjul, i skroten fanns inget heller. Letade på nätet, bland mina leverantörer, på facebook – inget napp. Vad gör man?
Jo, tillverkar en ny spärrklinka.

Jag limmade upp den kvarvarande klinkan på en plåtbit för att kopiera den. Jag började att fila men strax lossade den lilla klinkan. Vågade inte fortsätta och riskera att jag tappade bort min mall, så jag tänkte om lite. Om jag tar isär några klinkhjul, kanske kan jag hitta något som liknar min klinka. Till slut hittade jag ett gammalt klinkhjul till Rolex där klinkan påminde om min. Jag formade om den tills den passade och fungerade i hjulet. Jag kunde andas ut…

Resten av reparationen gick bra, jag bytte ut några slitna lager i automatverket mot stenhål. Nu fungerar klockan igen.

Rolex cal 1030, problem med tänderna. Del 2.

Fortsatte att fixa till ytterligare småfel. Nästan varje del i urverket bar spår av slitage.
De viktigaste jag gjorde nu var att dels svarva en ny visarväxelhjulstapp samt att lätta på visarfriktionen. Det var enkelt att svarva en ny tapp och pressa in den i verket. Visarfriktionen är en trögning på minutröret, som gör att du kan ställa visarna. Den måste vara lagom trög, går det för lätt då går klockan utan att visarna rör sig eller så slirar det vid t. ex. datumväxling och klockan blir efter. Går det för trögt kan det som har hänt med denna klocka inträffa. Det är också viktigt att den är riktigt smord.
Det kan vara svårt att lätta på visarfriktionen. Jag brukar trä på minutröret på en lämplig rivare. Sedan rullar jag den fram och tillbaka över filnageln. Meningen är att rivaren skall skära bort lite av inklämningen på minutröret som ger friktionen. Sedan provar jag om något hänt tills visarfriktionen är tillräckligt lätt.

Alla dessa småfel adderade ger ökad friktion vilket i sin tur påverkar både gång och uppdrag. Det var därför viktigt att ta bort så många som möjligt. Det ger förutsättningar för att klockan ska fungera bra även om man inte kan fixa till alla slitage t. ex. i slitna hjul och drivar. Men man bör ju ändå vara försiktig med sin klocka och använda den sparsamt.

Längst ner finns en liten filmsnutt på hur jag lättar visarfriktionen.

Klicka på småbilderna för att se större!

Rolex cal 1030, problem med tänderna. Del 1.

Claes hade lämnat in en gammal fin Rolex GMT för reparation. Klockan gick men det gick inte att ställa visarna, det var helt stumt. Serienumret N693774 avslöjade att klockan tillverkats någon gång mellan 1961-62.

Jag plockade ur verket ur boetten och tog bort tavla och visare för att kontrollera vad som orsakade att klockan inte gick att ställa. Kunde snart konstatera att en av visarväxelhjulets tänder var avbruten, visarväxelhjulstappen också avbruten samt styrtappen på uppdragsaxeln också den av. Det som gjort att alla dessa delar gått sönder var att visarfriktionen var alldeles för trög.
Hur löser man detta?
Frågade runt hos kollegor om någon hade ett nytt visarväxelhjul – inget resultat. Fortsatte att söka på nätet, det gick inte heller. Återstår att reparera hjulet och fälla in en tand, eller att tillverka ett helt nytt.

Förklarade detta för kunden som var beredd att satsa på att få klockan i gångbart skick igen.

Efter att ha granskat hjulet insåg jag att det var så slitet och skadat att det måste bytas ut. För skojs skull tittade jag i en av mina skrotlådor med en massa blandade delar – döm om min förvåning när jag hittade flera kandidater som skulle kunna passa!
Sorterade ut några som jag mätte upp och jämförde med det gamla hjulet, hittade ett hjul som var ca 0,2 mm för stort. Det skulle gå att med hjälp av välsmaskinen justera storleken. Välsarna är en slags fil som filar formen på tandtoppen, med rätt välsfräs kan man därför fila ner hjulets diameter något. När hjulet fått rätt storlek var det dags att svarva en ny visarväxelhjulstapp, anpassad till det ”nya” hjulet. Det var spännande att sätta ihop alla delarna för att se om hjulet fungerade. Det gick fint!
Visarväxelhjulet växlar ner centrumhjulets rörelse – ett var per timma – till timhjulets ett varv per tolv timmar, utväxlingen är således 1:12.

Därefter fortsatte jag att ta isär mer av verket. Jag upptäckte att många delar hade stora slitage som jag efterhand justerade. Det var nog längesedan någon urmakare hade tittat närmare på detta urverk…

Längst ner två korta videosnuttar hur välsningen går till.
Klicka på småbilderna för att se större!
Del två av denna renovering kommer inom kort.

Lite om en skadad liverrulle.

Ibland tänker man inte, förrän efteråt, då är det försent…
Att byta balansaxel gör man ibland men kanske inte tillräckligt ofta för att komma ihåg vad som kan gå snett.

Det finns flera typer av liverrullar. På äldre ur med ankargång är det ibland två rullar – en för liverstenen och en för säkerhetsrullen. Det vanligaste är dock den som är hel. Av den hela typen finns det i princip två olika – den för stötskydd och den med fasta motstenar. Liverrullen för stötskydd har i allmänhet en försänkning i säkerhetsrullen.

Fick ett verk där balansaxeln bytts men klockan gick dåligt. En snabb titt på balansen och jag kunde konstatera att liverrullen var skadad. Någon hade använt en felaktig stans när rullen satts fast. Man hade använt en stans som täckte hela ytan på den lilla rullen och inte tänkt på att man måste använda en mycket mindre stans som är lika stor som försänkningen.
Jag har slipat till en stans enbart för detta, den stansen brukar inte finnas i stansstället.

Lyckades få tag på en liverrulle till verket, men den var till samma verk fast med fasta motstenar. Ibland moderniserade man ett bra verk och uppgraderade till Incabloc. När man beställer balans eller delar till balansen får man ange om den är med eller utan Incabloc eftersom balansaxlarna är olika.

Om jag fäst liverrullen som jag fick utan att justera den skulle den ta i den upphöjning som finns vid balanslagret i verkbottnen. Jag blev tvungen att fräsa ur och göra en försänkning i den nya liverrullen.
En annan sak att tänka på är när du skall fästa liverrullen på balansaxeln är att kontrollera hur långt ned liverrullen hamnar på axeln när du bara trycker ned den lätt. Tryck ned den lätt och uppskatta avståndet mellan balansens tallrik och liverrullens undersida, det avståndet skall vara ungefär lika som liverrullens tjocklek. Hamnar den för högt kan rullen spricka eller så får du helt enkelt inte ned den, hamnar den för lågt kanske den inte sitter fast tillräckligt hårt. Hamnar den för högt skall man för att göra det helt korrekt slipa av balansaxeln. Men jag brukar ofta helt enkelt ta en rivare och riva upp hålet något. Problemet med att riva upp hålet är att du kanske inte får rätt konicitet i hålet jämfört med axeln.

Här följer några bilder hur jag fixade till liverrullen så att jag fick en fungerande klocka. Det gäller att ha en bra ”verktygslåda” med många olika verktyg. Min favorit är Favorite steninpressare, den är väldigt mångsidig. Den finns med i flera av mina inlägg här. Har även lagt till några bilder från andra reparationer för att illustrera vad jag nämnt ovan.

Några bilder från ett ETA 2824-2 samt en Omegabalans cal 550. Ett äldre fickur med spräckt liverrulle.

Movado cal 375 – med spiralproblem.

Den här historien börjar 2014 då jag fick ett Movado armbandsur för renovering. Jag lade ner extra jobb på spiralen. Tog några bilder på den.
I september 2017 dök klockan upp igen nu med spiral i dåligt skick, minst sagt. Någon hade varit och pillat och förstört spiralen…
2015 fick jag in en likadan klocka för reparation som jag dokumenterade lite bättre, också den hade en dålig spiral!
Så detta inlägg blir dokumentation av två verk med liknande problem.
Läs mer nedan.

Så här såg spiralen och balansen ut efter reparationen i maj 2014.

Denna klocka gjorde jag en renovering på 2015. Breguetkurvan behövde justeras.
För att snabbt justera kurvan räknar jag ur kurvnumret och riktar efter en mall. (Se nästa galleri och på flera ställen i bloggen)

Så till klockan jag fick in nu i september. Jag vet inte riktigt vad som hänt med verket, helt klart är att något allvarligt har hänt med spiralen. Eftersom klockan renoverats ganska nyligen räknade jag med att det skulle räcka att fixa till spiralen för att klockan skulle fungera igen. Men är det överhuvud taget möjligt att rädda en så illa tilltygad spiral?
Om jag hade haft tillgång till en komplett balans hade jag givetvis bytt ut den tilltygade balansen. Ett annat alternativ hade varit att byta ut spiralen mot en ny, tiden för detta jobb – ja hur beräknar man det?
Jag räknade med att jag skulle kunna få till spiralen så pass bra att klockan skulle fungera tillräckligt bra med fyra – fem timmars jobb. Kunden accepterade detta.

Jag såg snabbt att spiralens varv klibbade ihop. Genom att pressa ihop spiralvarven på flera olika ställen såg jag att den klibbade ihop. Kanske var det detta problemet som någon försökt fixa??? Om spiralvarven klibbar går klockan alldeles för fort.
Det första man tänker på är att spiralen är magnetisk, så det provade jag först. Avmagnetisering. Det hjälpte inte. Nästa steg är att doppa balansen och spiralen i One-Dip för att lösa upp olja eller annat som kan ha fastnat i spiralen. Inte heller detta hjälpte. Sista utvägen var Aceton, det fungerade!

När spiralen var ren var det bara att sätta igång att rikta!
Det var många fel att justera, jag blev i alla fall något så när nöjd och klockan visade till slut rätt tid.

ETA 1168 ovanligt, enkelt

Gjorde en reparation på en ovanlig kronograf. Klockan ser ut som ett vanligt armbandsur dock med den skillnaden att denna har tryckknappar. Öppnar man boetten ser man att urverket ser ut som ett vanligt verk.
Urverket heter ETA 1168, i grunden är det ett annat ETA-verk – 1100.
Funktionen är enkel, ett tryck på den övre tryckknappen stoppar centrumsekundvisaren – den undre tryckknappen nollställer centrumsekundvisaren.

Så till själva reparationen.
Klockan saknade en tryckknapp, jag hittade en som passade ganska bra – lite större än den gamla. Bytte ut bägge knapparna så att det blev lika.
Jag såg att spärren var böjd. Varför?
Det visade sig att spärrhjulet låg högt. Ingreppet mellan spärrhjulet och kronhjulet var dåligt och för att spärren skulle fungera hade den böjts upp. Dessutom var lagret för fjäderhuset slitet, det bidrog till det dåliga ingreppet mellan hjulen. Jag bytte ut lagret för fjäderhuset och provade fjäderhuset i det nya lagret, monterade spärrhjulet som hade en ansats på undersidan. Jag beslöt att svarva av ansatsen för att sänka hjulet så att ingreppet skulle bli bättre. Tog bort en 10-del i svarven, det visade sig vara tillräckligt och ingreppet blev fint och bra.

Under bildgalleriet finns två korta filmer.

Klicka på bilderna för att se större!


Angelus Chronodate cal 217.

Några kanske tänker Angelus – tillverkade inte de väckarur? Jo det stämmer – de tillverkade vackra bords- och väckarur. Bordsuren hade ofta diverse komplikationer, t.ex kalender etc.
Men de tillverkade också armbandsur. Fick in ett av dessa för reparation. Klockan fungerade inte, vad var fel? Först och främst var fjädern av, relativt enkelt att avhjälpa. Knapparna för tidtagningen fungerade men någonting var inte som det skulle. Blockeringsarmen för kronografsekundhjulet låg hela tiden an mot sekundhjulet. Det visade sig att blockeringsarmen är lagrad ovanpå spärrhjulet. Ni som följer min blogg vet att bland de vanligaste felen/slitagen är att det blir slitet i lagret för fjäderhuskärnan i fjäderhusbryggan. Så också på detta ur – ett rejält slitage i fjäderhusbryggan. Så – när fjädern är spänd och klockan är uppdragen lutar fjäderhuskärnan och därmed blockeringsarmen så mycket att den aldrig kan släppa anliggningen mot sekundräknarhjulet. Men genom att justera slitaget i fjäderhusbryggan samt polera den slitna fjäderhuskärnan gick det fint att få blockeringen att fungera som den skulle igen.
När detta var ordnat skulle sekundräknarhjulet ses över. Hjulet har ca 200 mycket små och fina tänder. Tändernas form är speciella jämfört med ”vanliga” hjultänder, tänderna har en spetsig V-form. Det gör att tanden blir känslig för tryck och stötar. På denna reparation hade tänderna blivit skadade, det måste åtgärdas på något sätt. Jag har en fint polerad stickel med hög vinkel, den är väldigt spetsig. Med hjälp av denna stickel skar jag bort alla skador på tänderna, sedan tog jag en avbruten oljegivare som jag slipat en vass spets på och ”drar” igenom varje tand för att ta bort eventuella grader.
Balanstappen hade en skada, den skär jag bort med en safirfil i rullbänken sedan formar jag en ny fin tappända.

Efter rengöring och epilamisering sätts verket ihop. Nu skall kronografen ställas in. Det finns flera inställningar som måste göras. Jag ställer först in ingreppet mellan kronografens drivhjul och mellanhjul – förhållandet där skall vara 2/3 djup. Mellanhjulet skall ta i sekundräknarhjulet med 1/3 ingrepp. Sedan studerar jag fingret som sitter på sekundräknarhjulet, fingret för fram minuträknaren varje minut. Fingret skall växla minut exakt på 60 sekunderstrecket, jag låter då klockan gå en minut så att minuträknaren växlar. Då stannar jag kronografen. Hamnar sekundvisaren exakt på 60? Om inte får fingret – som sitter med friktion – flyttas tills växlingen sker exakt på 60.
Jag kollar blockeringen av sekund- och minuträknarhjul när klockan är nollställd. Trycker in nollställarknappen och känner på båda hjulen. Sekundräknarhjulet skall alltid vara fullständigt blockerat medan minuträknarhjulet kan vara något löst. Dock mindre än en minut, på min klocka var glappet två minuter. Jag fick då slipa av nollställararmen något så att bägge visarna nollas korrekt.
Det finns mycket mer att berätta om kronografer men det får vi ta en annan gång.

Klicka på bilderna för att se större!