Spirograf – en apparat att räkna med

En gång i tiden var jag på kurs i Schweiz. En ledig dag begav jag mig till Bienne/Biel där jag visste att det det fanns en affär som sålde begagnade verktyg och reservdelar. Butiken finns fortfarande kvar – Horlogerie Herrli, Freiestrasse 24, Bienne.
Jag hittade en hel del smått och gott, bland annat en Spirograf. Var det var hade jag ingen aning om, men maskinen såg spännande ut – en ”bra ha sak” eller kanske måste ha sak. Jag hade mer eller mindre glömt bort den tills jag en dag öppnade en gammal låda där den låg. Jag blev nyfiken och försökte ta reda på lite mer om min apparat. Efter en hel del letande fann jag mycket mer information och några spännande sidospår – det mesta har med ur eller urmakeri att göra.

Det första man hittar när man söker på Spirograf är en geometrisk ritningsanordning som producerar matematiska rullningskurvor av sorten som är tekniskt känd som hypotrochoids och epitrochoids. Vi inom urmakeriet känner dem som tandformskurvor – hypocykloid och epicykloid. Den välkända leksaksversionen utvecklades av den brittiska ingenjören Denys Fisher och såldes först 1965.
Till slut hittade jag mer om just min apparat. Jag hittade en annons från Reno med deras Vibrograf och en artikel om Lepautes Vibrograf och Spirograf som ledde fram till denna artikel.

Jag börjar med ett första sidospår: Lepaute och Henry-Lepaute – en släkt av urmakare och ingenjörer.
Jean-André (1720-1789) och hans lillebror Jean-Baptiste (1727-1802) grundade en urmakardynasti. Lepaute var hovurmakare under den senare delen av 1700-talet. Lepaute tillverkade flera större ur, bland annat ett fasadur på École Militaire i Paris (vilket fortfarande fungerar).

Lepaute förfinade och utvecklade stiftgången som används i bland annat tornur. Han utvecklade urverk där alla hjulen sitter i det horisontella planet. Lepaute publicerade flera böcker bland annat tre upplagor av Traité d’Horlogerie och Description de plusieurs ouvrages d’horlogerie.

Nu hoppar jag vidare i Lepautefamiljen till Augustin Michel Adam Henry-Lepaute () han var förutom urmakare även specialist på fyrar!

Augustin Michel Adam Henry-Lepaute var urmakare och uppfinnare. Han grundade företaget som bar hans efternamn – Henry-Lepaute. Förutom urtillverkning var firman ledande inom tillverkning av fyrlinser. 1834 gifte sig Augustin Michel Adam Henry med sin kusin Anaïs Lepaute. Efter giftermålet tog han efternamnet Henry-Lepaute. Ibland försvinner bindestrecket, det kan vara förvirrande när man söker information.

Henry-Lepaute var hovurmakare hos de franska kungarna Louis-Philippe och
Napoleon III.

1825 startade Henry-Lepaute ett samarbete med Augustine Jean Fresnel (1788-1827).
Fresnel uppfann 1820 en genialisk fyrlins där han tagit bort onödigt material. Det gjorde att linsen blev tunnare och därmed lättare. Man kunde tillverka linsen i flera delar som sedan sattes samman till en lins. I centrum hade man en ”normal” lins – runtom satt ringformade prismaliknande linsringar. Denna linskonstruktion används än idag i fyrar, lanternor, trafikljus, dator- och tv-skärmar, platta förstoringsglas med mera.
Henry-Lepaute tillverkade loddrivna urverk för att rotera dessa fyrlinser.
1838 startades den första urfabriken för tillverkning av tornursverk och verk till fyrar. 1854 började även produktion av fyrlinser. Efter Augustins död 1885 drevs företaget vidare av sönerna Léon och Paul Henry-Lepaute. 1965 tillverkades den sista linsen vid Henry-Lepautes fabrik, då hade mer 1300 fyrar utrustats med Henry-Lepautes fyrljus.

Augustin Michel Adam Henry-Lepaute var elev hos Gustave Eiffel. Också de hade ett samarbete. Eiffel konstruerade flera av de fyrar som Henry-Lepaute tillverkade och byggde. Mer kända byggnader som Henry-Lepaute tillverkat och byggt är Eiffeltornet och Frihetsgudinnan.

Företaget finns fortfarande kvar!
Nu i mindre skala men de är fortfarande urmakare nu också med andra ben att stå på. Drivs av Michel Henry-Lepaute.

Idag när jag får en klocka för gångkontroll, tar det bara några sekunder så vet jag gångavvikelsen i klockans alla positioner, dessutom får jag reda på balansens amplitud, jag kan få en grafisk bild över ljuden i balans/hake/gånghjul.

Så har det naturligtvis inte alltid varit. Genom tiderna har det alltid varit komplicerat och framför allt mycket tidskrävande att reglera balans och spiral.
Tänkte skriva lite om hur man förr gick tillväga för att rucka en klocka och hur man räknade in spiralen.

Om man har en balans med spiral och håller fast spiralen med en tång på ett ställe där man tror att här ska den svänga rätt. Man sätter fart på balansen och räknar antal helsvängningar under en viss tid till exempel tio sekunder. På 10 sekunder skall en balans som har svängningstalet 18000, svänga 25 gånger. På detta sätt kan grovrucka en klocka eller snabbt grovt räkna in en spiral. Enkelt eller hur?
I praktiken inte helt lätt!
Ett annat sätt: du har ett fickur som du vet går rätt. Du placerar rättidsuret i ett rör på ett stadigt underlag nära ditt vänsteröra. Genom röret förstärks ljudet så att du hör klockans tick väl. Sedan håller du klockan som skall ruckas vid ditt högeröra och lyssnar på ticken. När klockornas tick överensstämmer med varandra startar du ett tidtagarur och väntar tills ticken åter överensstämmer. Om klockan som skall testas går nästan rätt får du nu vänta ganska lång tid. Genom en tabell får du reda på hur ticken överensstämmer. Till exempel om klockan går 42 sekunder fel per dygn tar det 6 minuter och 50 sekunder innan ticken överensstämmer. Då är det dags att rucka, lyssna, räkna och vänta. Har du tur tar det nu ännu längre tid innan ticken överensstämmer och då vet du åtminstone att du ruckat åt rätt håll!
Man kunde också jämföra mot ett rättidsur under en bestämd tid till exempel en timma, avvek testklockan till exempel 7 sekunder på en timma går klockan 2 minuter och 48 sekunder fel per dygn.
Att göra en dynamisk avvägning på den tiden måste ha varit oerhört tidskrävande!

En tidig maskin använde sig av principen med överensstämmande tick som startade ett stoppur. En annan maskin använde sig av ett stroboskop med en blinkande lampa bakom en roterande skiva med ett hål längst ut mot skivans kant. När klockan gick exakt rätt tändes lampan precis när hålet var precis mitt för lampan, om klockan gick fel såg man hålet förskjutet åt ena eller andra hållet. Nästa typ av maskin är den som har använts ända fram till våra dagar med utskrift på en pappersremsa. Den använder också samma princip med överensstämmelse.
Då är det en vals som roterar med exakt hastighet, på valsen sitter en förhöjning som vid varje varje varv dyker upp på samma ställe. Klockans tick förstärks och omvandlas i apparaten till en mekanisk rörelse, om klockan går rätt hamnar varje prick i en rät linje, går klockan fel kommer linjen att luta.
Om valsen ska rotera med rätt hastighet krävs det någon form av styrning, de tidigaste apparaterna hade en stämgaffel som tidsreferens, men redan på 40-talet började man använda quartz för att styra testappareten.
Det är nu Spirografen uppfinns. (Omkring 1950)

Spirografen är en apparat för räkna in spiralen, det vill säga att anpassa spiralens längd till ett bestämt svängningstal exempelvis 18000 svängningar per dygn.
Man kunde helt enkelt räkna hur många svängningar balansen gjorde som i det första exemplet här ovan. Men det blev betydligt enklare med den speciella inräkningsapparaten där man hänger balansen med spiral ovanför en referensbalans som man jämför mot. Man flyttar då spiralen i en tång tills balansen svänger lika med referensbalansen, sedan klipper man av spiralen till exempel exakt ett eller ett halvt varv efter den så kallade inräkningspunkten. I en lite modernare inräkningsapparat använder man två rullar istället för en tång. Då räcker det att vrida på rullen så matas automatiskt spiralen inåt. Processen går lite snabbare.
Att göra detta jobb är ju en ganska tidskrävande process, så på en fabrik med massproduktion kan man förstå att det behövdes en snabbare metod.
För att Spirografen skulle fungera behövdes dels en testapparat – i detta fall, Henry-Lepautes Vibrograf samt en drivanordning för Spirografen.

Med hjälp av Spirografen kunde en snabb spiralinräknerska nu räkna in 60 spiraler i timman!
En normalsnabb kvinna kunde räkna in 45-50 per timma. Detta var ett kvinnligt yrke.
På franska ”Regleuse”, på svenska reglös.

Arbetsgång.
Spirografen kan både ge och ta emot impulser. Den håller balansen i rörelse under inräkningen, när operatören trycker på en knapp registrerar vibrografen hur balansen svänger i sekunder per dygn. När balansen svänger rätt stiftas ytterfästet, ruckkurvan böjs, spiralen och stiftet klipps av i ett handgrepp!
Noggrannheten på inräkningen hamnar på max 10 sekunders avvikelse på alla spiraler.
Man kunde spara Vibrografremsan för att kontrollera noggrannheten hos arbetarna.

Schematisk bild över impulssystemet.

Sista sidospåret:

Som jag förstår det hela så fortsatte företaget Reno att tillverka Henry-Lepautes Vibrograf och Spirograf.

Den ”nya” Renofabriken från 1958.

Interiör från Renofabriken 1958.

Reno utvecklades sedermera till Portescap Reno SA.

Incabloc känner ju de flesta till, utvecklades av Portescap. Man tillverkade även precisionsmotorer. En sådan motor använder Patek Philippe i sin ”Pendulette”. En solcell laddar upp ett batteri som i sin tur driver Portescapmotorn som drar upp fjädern i klockan.
Vibrograf och Spirograf tillverkas numera i modernare versioner av Greiner-Vibrograf som tog över Portescap 1987.

Den moderna versionen av Spirograf.

Så lite bilder:

Först den klassiska inräkningsapparaten, nästan alltid från Edouard Luthy, Bienne.
Min apparat köpte jag av Berta Hönig, hon arbetade i sin ungdom som reglös i Tyskland. Men hennes intresse för urmakeri var stort, så hon utbildade sig till urmakare. Detta var mycket ovanligt på den tiden. Efter kriget kom hon till Sverige och arbetade som urmakare hos bland annat Magnussons Ur i Göteborg.


Båda balanserna svänger i takt.

Båda balanserna svänger i takt.

Systemet med rullar.

Äntligen kommer jag till skott!
Här kommer bilderna på min Spirograf anpassad för Certina eller KF kaliber 23-35.
Du som har läst texten förstår säkert vad bilderna föreställer:


Övre stenhålet för balansen samt det rörliga spiralfästet.

Med en ratt på sidan vrider man så att gaffeln hamnar i rätt position för att hålla balansen igång.

Spiralhyllans olika rörliga delar.

Nu gäller det att hitta Henry-Lapaute vibrografen samt ”extraburken” så kan jag börja räkna in spiraler ”en masse”.

Spirografen måste nog placeras i facket för mina mindre bra verktygsinvesteringar!
Men helt klart en milstolpe i urindustrins utveckling!

Det finns mycket mer att läsa, detta som jag har skrivit är bara lite skum på ytan. Genom dessa källor kan du som är mer intresserad söka dig vidare.

Källor:
Olika sidor på internet:
https://www.michelhenrylepaute.com/horlogerie-edifice/
https://www.aupresdenosracines.com/les-phares-des-horlogers-lepaute
https://www.ebay.com/itm/Rarissime-Chronocomparateur-vibrograf-1947-Lepaute-musee-collection-horlogerie-/283377592737
https://www.ecrater.com.au/p/28537950/vintage-1954-vibrograf-switzerland-1950s-swiss
https://www.hautehorlogerie.org/en/encyclopaedia/famous-watchmakers/s/augustin-michel-henry-lepaute/
https://en.wikipedia.org/wiki/Jean-Andr%C3%A9_Lepaute
https://peoplepill.com/people/henry-lepaute/https://fyr.org/wiki/index.php/Henry_Lepaute
https://fyr.org/wiki/index.php/Henry_Lepaute
https://mnm.webmuseo.com/ws/musee-national-marine/app/collection/expo/13
http://doc.rero.ch/record/323602/files/DAVOINE_1977-1.pdf
http://patrimoine.bourgognefranchecomte.fr/connaitre-le-patrimoine/les-ressources-documentaires/acces-aux-dossiers-dinventaire/etude/0ca0a931-fb1d-4121-94cb-4a03f0c686e1.html
https://peoplepill.com/people/henry-lepaute/
https://fr.wikipedia.org/wiki/Henry_Lepaute
https://www.urmakaren.se/wp-content/uploads/2015/09/UrNyheterna_1958_Nr4.pdf
https://www.google.se/url?sa=t&rct=j&q=&esrc=s&source=web&cd=&ved=2ahUKEwi38vS2yfDsAhXtk4sKHUSEAsg4ChAWMAN6BAgKEAI&url=https%3A%2F%2Fjournals.lib.unb.ca%2Findex.php%2Fihr%2Farticle%2Fdownload%2F26818%2F1882519577&usg=AOvVaw10tnXC2SfJSoQTMoPcvQmP
https://fr.wiktionary.org/wiki/r%C3%A9gleuse
Tryckta källor:
Watch Adjustment, H. Jendritzki
En ny tidskrönika från Göteborg, Magnussons Ur flera författare.

 

Breitling ref 175

En kund hade lämnat in en Breitlingkronograf för reparation. Verket var Venus 170, vilket jag skrivit om tidigare (klicka här). Spiralen på detta verk hade många småfel som jag tänkte gå igenom mer noggrant.

Bilderna nedan är inscannade utdrag ur katalog 46 från Breitling.

Lite om Breitlings historia.

Breitling startades 1884 i Saint-Imier, Schweiz av Léon Breitling för tillverkning av ur med komplikationer, kronografer och mätinstrument.
1892 flyttades tillverkningen till La Chaux-de-Fonds och tar namnet G. Léon Breitling S.A., Manufacture de Montres Montbrillant. Man har nu 60 anställda.
1905 fick man patent på ett stoppur med tachymeterskala. Gaston Breitling tog över efter sin far 1914. Tillverkningen fokuseras mer mot kronografer, fortfarande fickur.
Samma år 1914 får man patent på ett läderfodral som gör att du kan bära stoppuret på armen. Det verkar som om man redan nu sätter namn på en del av sina modeller.
Kronografen ”Vitesse” tillverkas nu, den är populär bland polisen som använder den för att klocka fortkörare (vitesse = fart). Den har en urtavla med 30 sekunders skala.
Breitling tillverkar också en kronograf för bruk i kyrkan med namnet ”Unedue” – undrar när vi får se den i Breitlings nuvarande sortiment, kanske inte riktigt passar in.
På 1920-talet börjar man använda namnet Breitling på urtavlorna. I en katalog från 1923 har man 33 olika stoppur och fickurskronografer, varav en med kompass och två modeller av armband.
1927 avlider Gaston Breitling och tillverkningen fortsätter utan en officiell ledare. 1932 tar Gastons son Willy över ledningen. Tillverkningen inriktas mer mot flyget.
Man överger namnet ”Manufacture” (tillverkning) 1935, vilket innebär att man inte längre tillverkar alla delarna till klockan själv.
Man köper in billigare urverk genom Ebauches S.A., Venus, Valjoux, ETA, Fontainemelon, Le Landeron, Fleurier och Baumgartner.
1937 tar man fram en speciell klocka åt Lockheed som nu utvecklat tryckkabinen. 1940 börjar man utvecklingen av Chronomat som kommer i butik 1942.
1952 presenteras Navitimer, där man kan räkna ut sin position, bränsleförbrukning, färdriktning med mera.
1969 kommer modellen Chronomat-Chronomatic, en kronograf med automatuppdrag. Urverket utvecklades genom ett samarbete med Hamilton-Buren, själva kronografdelen utvecklades av Dubois & Dépraz och Heuer-Leonidas.
Är du intresserad av Breitlings modernare historia är det bara skriva Breitling på Google.
Breitling har tillverkat klockor med namnen: Aerotel, Chronomat, Montbrillant, Navitimer, Unedue och Vitesse.

Intressant att skalringen på ref 175 är här satt på två över tolv, det betyder att man kan använda skalan som GMT-ring. Det krävs dock en urmakare för att flytta ringen som inte är vridbar på detta ur som är vattentätt till 2 bar.

Här framgår vilka olika tavlor som är möjliga att beställa.

Det verkar som klockans urtavla är en blandning mellan 2 och 5.

Det verkar som klockans urtavla är en blandning mellan 2 och 5.

Förklaring till tavlans skalor.

Reservdelslista över Breitling kaliber 103 – Venus 170.

Om själva reparationen.

Lite om spiralriktning.

Så här såg det ut innan jag började greja med spiralen.

Man ser tydligt att något inne vid centrum är fel. Man kan ana att hela spiralen hänger ner – som ett paraply.  De yttersta varven ligger konstigt.
Jag bedömer dessa fel som mindre som ska vara fullt möjliga att åtgärda.
När man riktar spiraler ska man gå metodiskt tillväga och fundera noga innan man böjer eller gör något med spiralen.

 

När man ska rikta inne vid rullen får man endast jobba inom den röda cirkeln, kurvan ”k”. INGET ANNAT STÄLLE. Utseendet på detta innerfäste är ovanligt bra, ofta ser man att det inre varvet ligger närmare spiralrullen.

Det händer saker 180° mot det ställe där du riktar planet. På en perfekt stiftad spiral har du en liten rak bit innan böjen kommer och själva spiralen börjar, i detta fall är den raka biten i stort sett obefintlig. Då brukar jag trycka med en korntång inom den röda cirkeln, då böjs spiralen alldeles inne vid stiftningen. Just precis så var felet på denna spiral.

Att rikta rundlöpningen på en sådan här spiral kan ibland vara väldigt svårt. Då händer det mest saker 90° mot där du riktar. Det kan vara bra att ha bilden nedan i tankarna när du ska börja att rikta inne vid fästet.

Det är sällan man ser en perfekt stiftad spiral. En mjuk böj in mot fästpunkten, avståndet mellan rullen och området där spiralen börjar efter stiftningens kurva (k) skall vara ungefär ett spiralavstånd.

.

Man riktar tills spiralen löper runt och är plan. Kontrollera de innersta varven.

Klockan klar.

Källor:
La montre de poche suisse à travers les vallées horlogères av Réal Bossé 2015.
Spiraler och balanser, Sandström 1963.
Watch adjustment, Jendritzki 1963.

Det finns hopp!

En kollega bad mig om hjälp med ett verk till ett Certina rättidsur med hoppande sekund. Klockan fungerade men den hoppade flera sekunder i taget.
Verket var snyggt tillverkat med en stor balans och breguetspiral. Har försökt att hitta någon information om verket men inte hittat något, inte ens vem som tillverkat det.
Har aldrig sett denna konstruktion tidigare på hoppande sekund.

Först tänkte jag göra det enkelt för mig och ”smida” ut det gamla, för korta fingret. Men det fungerade fortfarande inte. Det var bara att göra ett nytt finger.

Med det nya fingret på plats, anpassat till rätt längd fungerade klockan som tänkt. Sekundvisaren hoppade en gång per sekund.

Längst ned finns några videoklipp på hur det ser ut när klockan går.

Före reparationen:

Så här ska det fungera:

 

 

Jaccard-det är aldrig försent att ge upp! Eller?

Efter allt arbete med att svarva axlar och fixa till en haksten så fungerade äntligen klockan. Jag provade verket löst några dagar och den såg ut att gå både fint och hyfsat rätt. Det var dags att byta det skadade stenhålet i balanskloven.

Med stenen på plats var det åter dags att prova så att allt var som det skulle. I med balansen igen och klockan startade, men den stannade nästan med en gång!
Nej, inte mer fel nu…
Nu hade liverstenen hamnat på fel sida om gaffeln. Vad var fel?
Knivluften.
När balansstenen var bytt fanns inte längre det stora spelet i balansen som förmodligen ”förlät” gångfelet.

Vad är knivluft? Om du inte vet kommer här en liten förklaring.
Vi tittar på den översta skissen först – fig. 1.
De viktigaste punkterna är nr 4 som är själva kniven, nr 2 är säkerhetsrullen och nr 7 som är anslagsstiften.
För att kontrollera knivluften – luft eller spel – vrider du balansen så att liverstenen nr 5 kommer ur hakgaffeln så som bilden visar. Du försöker att flytta haken i sidled, då ska du känna/se en luft mellan anslagsstiftet nr 7 och säkerhetsrullen nr 2.
I fig. 2 syns detta tydligt – det är bara det att i detta fall och i Jaccards fall är lite för mycket luft. Dessutom var det ju problem med att ställa in gången som jag nämnde i förra inlägget, vilan var fel. Vilan med sin dragning gör att haken dras emot anslagsstiftet om gången är rätt inställd. Om vilan är liten eller om gånghjulstanden kanske till och med faller på hävytan då trycker kniven emot säkerhetsrullen. Då kommer kniven att hamna i den lilla urfräsningen nr 3 vilket gör att liverstenen nr 5 hamnar på fel sida om gaffeln – det vill säga på hornets utsida. Balansen blir helt blockerad – stopp.
Jag försökte att lösa problemet genom att sträcka kniven – fig. 3.

En annan viktig luft när man jobbar med gången är – hornluften. Du kontrollerar den genom att låta balansen hamna i sitt neutralläge, sedan vrider du balansen åt något håll samtidigt som du för haken från sida till sida. Genom att vrida balansen provar du luften mot liverstenen, tills du provar knivluft. Dvs tills liverstenen inte längre rör vid hakens horn.

Nästa problem, när kniven blev sträckt till korrekt längd och knivluften också var bra då hände det som jag försökt att illustrera i fig. 4. Då låste sig kniven i försänkningen nr 3. Då fick jag korta ner kniven tills blockeringen släppte – klockan startade!
Det var fortfarande ganska stor knivluft men klockan verkade fungera. Jag provade den i olika lägen i flera dagar utan att klockan stannade – skönt, allt fungerade. Dags att lämna klockan.

När jag lämnade den hade den stannat…
Samma fel som förut, balansen hade hoppat över. Fasen också. Den hade ju fungerat bra hos mig men när den fick röra på sig lite stannade den.
Dags att ge upp?
Jag föreslog för Eric att jag sätter balansen rätt och han sedan får ha den gående i sin samling och att inte bära eller använda klockan. Nej. Jag vill använda klockan blev svaret. Jag åkte hem och bröt ihop. 🙂

Hur skulle jag lösa detta? Haken är förmodligen utbytt vid något tidigare tillfälle och är ett nummer för liten. Tillverka en ny hake? Hitta en passande i skroten? Sträcka själva haken?  Byta till en större liverrulle? Hur hittar man en sådan med rätt storleksförhållande? Tillverka en ny liverrulle? Ganska krångliga och besvärliga lösningar. Finns det något enklare sätt?
Berättade för Eric om mina funderingar, han hade ett identiskt verk utan boett! Han hade även en klocka med ett liknande verk, bara att flytta över haken från något av dessa verk! Enkelt! Märkte ni det? ordet ”bara” igen…

Nej det gick inte heller, ingen passade. Jag hade funderat på en enkel lösning som gick ut på att trä över en ring på säkerhetsrullen som därmed skulle få större diameter. I alla fall värt att pröva. Svarvade till några små rullar i olika mått och började testa.

Så här såg min idé ut. Det verkar som om den fungerar – har ni hört den förut?
Men denna gången gjorde den verkligen det!
Bar den på mig några dagar, testade den i olika lägen, hade den i fickan i en vecka utan stopp! Var det verkligen sant att den fungerade?
Glömde att ta några bilder hur det såg ut i klockan, men filmade i alla fall.
Det är en riktigt bra funktion att kunna filma i slow-motion, du kan lätt kolla snabba förlopp, till exempel hur spiralen arbetar eller gången fungerar.
Det är inte lätt att se, men man kan i alla fall ana hur min ring skymtar och knivens luft.

Har lite fler bilder på verket och delarna. Allt är inte elände. 🙂

Detalj från boetten.

Så här skriver Eric om klockan:

Lipmann freres nr 1724

1904-1905 var ett unikt tävlingsår för observatoriet i Besançon. Det hölls nämligen två kronometertävlingar det året. Utöver den årliga tävlingen, Concours annuel, som endast var öppen för tillverkare med verksamhet i Besançon, så hölls en nationell tävling, Concours national, där tillverkare från hela Frankrike kunde delta. För den nationella tävlingen togs ett speciellt regelverk fram och ekonomiskt stöd för tävlingen och dess priser samlades in från ett stort antal sponsorer. Totalt deltog 127 kronometrar från 28 franska tillverkare i den nationella tävlingen, varav 56 erhöll ett gångcertfikat och 55 av dessa också ett pris. Trots den nationella tävlingen hölls också den årliga tävlingen och det uttrycktes en oro att den årliga tävlingen inte skulle få tillräckligt många deltagare. Oron var dock obefogad då Besançons urtillverkare lämnade in 103 kronometrar för tävlingen. Vissa kronometrar tävlade dock i båda tävlingarna. Av dessa 103 erhöll 93 ett gångcertifikat och 55 fick ett tillräckligt bra resultat, Mention très satisfaisante, för att delta i tävlingsdelen och få pris.

Lip (Lipmann frères) var en av de mest framgångsrika deltagarna i kronometertävlingarna på observatoriet och en sponsor av observatoriets tävlingar. De deltog i båda tävlingarna 1904-1905 med sin urverksserie 17xx som justerats av Alfred Jaccard. Alfred Jaccard är en av de mest kända reglörerna genom tiderna och under sin tid som reglör för Omega slog han många precisionsrekord. Samtliga urverk i 17xx-serien var 19 linjer i diameter (43 mm) och utrustade med Breguet-spiral med dubbla kurvor i palladiumlegering. I den nationella tävlingen vann följande serienummer priser: 1741, 1750, 1733, 1778, 1777, 1731, 1780 och 1794. För sina tre bästa kronometrar vann Lip det fjärde av fem seriepriser för tillverkare. Reglören Alfred Jaccard vann det tredje av fyra seriepriser för reglörer för sina tre bästa kronometrar. Två av kronometrarna han vann seriepriset för hade han justerat åt Lip. I den årliga tävlingen vann följande Lip-kronometrar priser: 1733, 1741, 1731, 1757, 1728, 1750, 13786, 1761, 1743, 1776 och 1724. Vissa av Lips kronometrar tävlade alltså i båda tävlingarna. I den årliga tävlingen vann Lip det första av tre seriepriser för tillverkare.

Mitt exemplar, Lip 1724, var en av kronometrarna som tävlade i den årliga tävlingen. I tävlingen fick den totalt 102 poäng och var då en av 55 kronometrar med Mention très satisfaisante som fick delta i tävlingsdelen. Av dessa 55 kom den på plats 48. Med sitt poängresultat vann också kronometern ett pris, nämligen ett enkelt omnämnande, Mention simple, som var det lägsta av de fem prisnivåerna.

Kronometern är ett utmärkt exempel på den typ av ur som Alfred Jaccard arbetade med under sin tid i Besançon.

Jaccard, ett hopplöst projekt! Eller?

Eric ser till att jag inte blir arbetslös. Fick ett fickur igen för renovering. Verket känner jag igen sedan förut.
Så här såg det ut när jag fick klockan.

Eric har satt lite Rodico i löpverket.

Med verket ute ur boetten kunde jag konstatera att balansaxeln var av. Eric hade satt lite Rodico som stopp i löpverket, när jag tagit bort hindret såg jag att löpverket kunde röra sig – hakstenarna såg konstigt uppböjda ut och var inte i ingrepp med gånghjulet. Nåväl tänkte jag, hakstenarna har säkert lossnat på grund av dålig shellack.
Jag beslöt mig för att svarva en ny balansaxel och att ställa in gången senare när balansen fungerade. Noterade att stenen i balanskloven var skadad.

När balansen var klar blev nästa moment att kolla vad som hänt med haken och hakstenarna. Det första jag lade märke till var att stenarna hade olika färg och form, de var uppböjda i en konstig vinkel. När haken var fri såg jag att även en tapp var avbruten. För att se hur gången fungerar måste jag ha en fungerande hake, alltså var det bara att svarva en ny hakbom!
Men det var något annat fel med haken (väl synligt om man är uppmärksam) som jag fortfarande inte sett – kan du se det jag inte såg?
På äldre ur är ofta hakbommen gängad och fastskruvad i haken, så också i detta fall. Har aldrig tidigare tillverkat en hakbom med gänga, så det skulle bli en ny utmaning. Valde att svarva i blåstål som är ett bra material med god hårdhet och som ger fina poleringar. Skulle mitt gamla gängsnitt hålla får att gänga i blåstål?
Bara att prova, det gick fint. Resten gick också bra, svarvade klart, anpassade tapparna i rullbänken, gängade fast i haken.

Nu skulle gången provas. Det var då jag upptäckte det jag inte tidigare lagt märke till.
Hakstenarna hade samma vinklar! Alltså två utgångsstenar!
Det var nu det började kännas riktigt hopplöst, vad var detta för klocka jag hade åtagit mig att fixa! Tog en låååång fika.
Tittade i ett par skrotade verk från gamla projekt och hittade en hake med välvda stenar precis som det ska vara. Stenen passade i spåret, bara att prova gången igen.

Ny ingångssten på plats, med rätt vinkel. Men något för lång, gången går inte igenom.

Då kom nästa problem. Hakstenen var för lång! Gången gick inte igenom.
Hakstenen måste kortas in. På riktigt fina ur förr i tiden anpassades alltid hakstenen till hakens spår, den skulle bottna. (Se min artikel om Halda.)
Den ”nya” hakstenen var skadad på den inre icke verksamma delen, jag valde att slipa bort det mesta av det skadade området.
Hur slipar man en haksten?
Studerade lite i min litteratur men fann inte så mycket. Jag hade slipat en haksten en gång tidigare när jag var på Patek Philippe, den gången var det också en gammal fin välvd haksten som hade slitage på den verksamma ytan. Fick göra det jag trodde var rätt och så som jag kom ihåg det. Ett stort problem när man slipar hårda material som glas och rubin är att det det går ur flisor på ”släppkanten”. För att förhindra detta slipar man först en facett på släppkanten innan du slipar den plana ytan.
Man brukar använda en kopparskiva som man applicerar diamantpasta på, med en stålrulle pressar man in diamantkornen i den mjuka kopparen. Sedan slipar man först med grov diamantpasta, sedan svarvar man ren kopparytan och tar en finare pasta och så vidare. Jag provade den finaste av mina diamantskivor som jag slipar sticklar på, och det fungerade fint. Med tanke på att det var bakänden på stenen som skulle slipas bort var ytnoggrannheten inte viktig. Men jag ville ju inte att kanten skulle flisa sig. Höll en trasa med fotogen mot skivan samtidigt som jag slipade. Det gick väldigt bra, inga flisor och ytan blev fin. Den duger dock inte som verksam yta, då hade jag fått använda diamantpasta på kopparskiva som jag beskrev ovan.

När jag satte in haken i klockan såg jag det inte var möjligt att ställa in gången, hur jag än gjorde var det omöjligt att få det helt rätt. Gången hade nästan ingen vila, dessutom var det inte lika på båda sidor. Provade ändå med balansen – klockan gick, dessutom med riktigt fin svängning. Provade den på bänken några dagar innan jag tänkte ge mig på att göra resten, bara att byta balansstenen som var sprucken och sedan rengöring. Eller? (Jag brukar säga till kunder att ordet ”bara” inte finns, nu fick jag smaka på min egen medicin…)
Mer om detta i del 2.

Stage – lärling hos Patek Philippe

Denna artikel publicerades i TID-SKRIFT årg. 12 – 2020 som ges ut av De Gamla Urens Vänner i Sverige.
http://www.degauvis.se/index3.html    http://www.dguv-gbg.se/

Stage – lärling hos Patek Philippe.                Anders Andersson

Några år efter att jag slutat urmakarskolan fick jag tillfälle att åka till Patek Philippe i Genève för vidareutbildning – eller ”stagiere”. Bakgrunden var att under utbildningen i Borensberg skulle man göra ett specialarbete, mitt ämne blev Patek Philippe. Jag skrev till dem ett antal gånger med olika frågor jag hade. När vi i skolan senare gjorde en resa till Schweiz – med bland annat besök hos Patek Philippe – tackade jag för de uttömmande svaren jag fått via brev. Varför inte passa på att fråga om det fanns möjlighet att senare komma ner för mer utbildning eller arbete?
Så det gjorde jag!
1985 fick jag brev från Patek Philippe – jag var välkommen ner för en utbildning.Kursen var upplagd så att jag fick gå igenom både reparation och produktion. Service, guld-, gravyr- och emaljarbeten, boettering av nya klockor samt kontor och butik låg alla på prestigeadressen Rue du Rhône 41.

Rue du Rhône 41.

Butiken på Rue Du Rhône 41.

Mjukstartade första dagen med att byta ett antal balansaxlar. Efter ett par veckors jobb i serviceverkstaden fick jag flytta till själva fabriken som på den tiden
(1964-1998) låg vid ”Jonction”, Rue des Pêcheries 2.

Från skolresan 1983. Fabriken vid Jonction, Rue des Pêcheries 2.

Från skolresan 1983.


Nu fick jag göra mer spännande saker och fick reparera klockor som jag bara drömt om!
Hur var det med språket? Det är franska som gäller, ett språk jag inte behärskade. Som tur var fanns en(!) person i fabriken som kunde engelska. Om det körde ihop sig ordentligt fick han tillkallas som tolk. Annars fick man använda papper och penna och rita. Fick börja med att justera hela gångpartiet på det mycket tunna verket 177 – endast 1,75 mm. Grunden till detta verk tillverkades av Frederique Piguet men modifierades av Patek Philippe.

Skiss av mästerurmakaren Pierre Dominietto som försökte lära mig gångjustering i den högre skolan.

Skiss av mästerurmakaren Pierre Dominietto som försökte lära mig gångjustering i den högre skolan.


Det är mycket att tänka på när gången skall ställas in på detta verk.
I produktionen är alla delar ”råa”. Det är första gången dina delar monteras i urverket. När vi fick urverken var hela löpverket och uppdraget monterat. Jag skulle sätta in haken och hakbryggan, justera alla lufter och ställa in gången på världens tunnaste verk!
Först justeras höjdluften för haken in så att den rör sig korrekt. Sedan kontrolleras hakstenen så att gånghjulstanden hamnar mitt på stenen. Detta justeras genom att skjuta hakens axel upp eller ner. Därefter kontrolleras så att hakgaffel och säkerhetskniv hamnar på rätt ställe gentemot balansen. För att justera detta böjer man haken uppåt eller nedåt. Sedan är det hornluftens tur, ställs in på Pateks kaliber genom att fila bort material i anslagsytorna. Svettigt jobb för en nybörjare! (sedan rhodineras verket) Till sist justeras vila och fall genom att flytta hakstenarna.

Liverstenen sitter direkt i balansen.

Liverstenen sitter direkt i balansen.
En anekdot från den tiden: min bänkgranne som jobbade med detta dagligen – att justera och ställa in gångar – gjorde naturligtvis många, många fler än vad jag lyckades med. För att få stabilitet när han jobbade högg han fast överkäkens framtänder i bänken, det hade bildats ett riktigt bett i bänkkanten!
Det tog honom bara någon minut för att kontrollera och göra de nödvändiga justeringarna. Efter en veckas träning kom jag upp i 15-20 verk om dagen…

Hake i två nivåer.

Hake i två nivåer.


Att vi alla kan göra misstag – även den bäste – fick jag erfara eller rättare sagt höra en dag när jag satt och trixade med gånginställning. Ett förfärligt ljud hördes, tänk dig att du drar en metallbit över ljudtungorna i en speldosa mycket snabbt, sedan det franska kraftuttrycket MERDE! Det blev helt tyst i rummet, jag vände mig om och jag såg M Dominietto slänga ner sitt arbete i bänklådan, han tog av sig rocken och försvann – i några dagar. Han höll nämligen på och jobbade med ett fickur med inbyggd speldosa. Istället för cylinder hade den en roterande plan skiva med en massa stift monterade som rörde vid ljudtungorna. Han hade gjort det fatala misstaget att inte släppa ner fjädern innan han tog isär verket!
Men klockan blev klar till slut och kan nu beskådas på Patek Philippe Museum.Nästa steg blev nu ur med komplikationer. Fick börja med att ta isär och sätta ihop den perpetuella kalendern på en klocka tre gånger. Sedan en kronograf – samma procedur. Därefter ett verk med båda delarna, kronograf och evig kalender.
Sedan fickur med kvarts- och minutrepetition.

Komplicerade ur, från skolresan 1983.


Till sist kom min läromästare Max Berney med ett fantastiskt fickur och visade mig. – det hade allt! Så kallad Grande Complication, det vill säga förutom allt ovanstående, kronograf evig kalender, minutrepetition även självslag. Man ställer in med en knapp på sidan då slår klockan varje heltimma av sig själv.

Interiör från verkstaden för komplicerade ur.

Från avdelningen komplicerade ur.

Jag trodde att han bara ville visa detta komplicerade mästerverk, men det visade sig att jag skulle reparera den.
Urverket var smart uppbyggt med moduler i olika våningar. Varje skruv med tillhörande del, tex en fjäder, lades ner i en plastask med en massa fack. En skruv med sin del i varje fack. Till slut hade jag fem plastlådor med 96 fack i varje full med delar. Alla delar inspekterades noga, mest för att upptäcka rost. Ofta får dessa mycket värdefulla klockor bara ligga i ett kassaskåp, till slut börjar de rosta. Så det blev mycket slipande och polerande under några dagar.
M Berney tillverkade snabbt några nya fjädringar till mig när några allt för rostiga fjädringar behövde ersättas. För att kontrollera att fjädringen blev korrekt satte han fjädern i en klove som han sedan höll mot bänken, knäppte med nageln mot fjädern för att höra om fjädern hade rätt ton. Innan han satte igång knäppte han ihop händerna och vred dem utåt tills det knakade samtidigt som ha sa: – Abra kadabra.

Sista tiden, en månad, tillbringade jag på reglageavdelningen under ledning av Maurice Dufour. Han var en mycket behaglig och lugn man. Rätt man på rätt plats kan man säga. Han lärde mig allt om hur en spiral skall riktas och hur ett bra reglage skall utföras.

En Gyromaxbalans som någon ödelagt vid en tidigare ”reparation”. Fastlimmade vikter, en vikt saknas.

En ödelagd Gyromaxbalans från en reparation på ett PP-ur.


Ibland stängdes butiken helt, då var det en viktig kung eller kund som ville strosa runt och shoppa i lugn och ro. Chefen bjöd ibland på fika om affärerna gått särskilt bra.

Pendulette les Dauphines

Pendulette les Dauphines.


Under tiden jag var hos PP färdigställdes ett specialbeställt bordsur till en kund. Det var tillverkat av 3125 gr guld,
1086 gr silver en 2,5 karats diamant var visarmutter.
Man kunde och kan troligen fortfarande gå in till Patek Philippe och be att de tillverkar just den klocka eller annat guldsmedsarbete man själv vill ha.

En glada tillverkad i guld vid Patek Philippes ateljé.

Rovfågel tillverkad i guldsmedsateljén hos PP.

Interiör från butiken på Rue du Rhône 41.

Interiör från butiken på Rue du Rhône.

Interiör från reparationsverkstaden. Svarvare och urmakare sida vid sida.

Svarvare och urmakare på rad. Serviceavdelningen på Rue du Rhône.


Jag ska heller inte glömma att nämna telefonmannen som kom en gång i veckan och hälsade artigt på alla i rummet innan han tog upp en trasa och rengjorde luren och putsade bakelittelefonen på alla avdelningar.Tiden gick fort och det blev så småningom dags att resa hem med många nya erfarenheter i bagaget. Efter några år ringde det en person från Patek Philippe och frågade om jag ville komma ner och bygga eviga kalendrar, men det är en annan historia.
Du hittar min blogg om urmakeri på:
anderstestarblog.wordpress.com 

Uppdrag med problem – IWC cal 431

Inte så ovanligt, ett uppdrag som knastrar. Vad är fel?
I detta fallet så är kärnan för att av växelhjulen i uppdraget helt genomsliten, så sliten att det är skruvens gängor som lagrar. På en av bilderna ser man tydligt att gängorna slitits fram i kärnan.
Hur löser man detta?
Kom fram till att det bästa är att svarva upp ett hål i verkbottnen och pressa in en ny kärna. Sätter upp bryggan i planskivan och svarvar upp hålet till samma diameter som kärnan ska ha. Svarvar en ny kärna, borrar och gängar. Skruvar in en passande skruv, då kan jag lättare hantera kärnan när jag sticker av den, dessutom är skruven magnetisk om jag skulle tappa den lilla kärnan. Använder skruven som skydd för gängan och hålet när jag pressar in den i verkbottnen.
När den nya kärnan är på plats fungerar uppdraget fint igen.

Bloch ett svårt fall – del 2.

För ett tag sedan nu blev jag kontaktad av en förtvivlad man, det var Eric som hörde av sig.
Olyckan hade varit framme och Blochfickuret som jag nyss reparerat hade fallit ur Erics bröstficka när han skulle knyta skorna…
En lärdom.
Alla vet ju att ett fickur ska ligga i västfickan, fast förankrad i en snygg kedja. 🙂

Det var något som skramlade i klockan sade han!

Balansaxeln hade gått av.
Eric kontaktade sitt försäkringsbolag, som lovade att ersätta kostnaderna för att återställa uret.

Bara att sätta igång att svarva en ny axel. En liknande axel fanns naturligtvis inte att få.

Om du klickar här får du se en timelapsefilm om när jag öppnar klockan, tar ur verket och gör en skiss av balansaxeln. Mest på skoj.

Bloch, ett svårt fall – del 1

Vad har vi här?

Så här såg urverket ut när jag först fick det.

Ett helt vanligt fickursverk?
Nja inte riktigt. Ni som följer min blogg kanske känner igen denna typ av verk.
Annars kolla här. En ledtråd är den lilla stämpeln längst ner till vänster om fjäderhusbryggan.

Eric hade återigen hittat ett slaktat urverk (grundverket är Schweiziskt) som han ville att jag skulle få ordning på – även detta en observatorietestad kronometer. Som synes fattas åtta skruvar – bryggskruvar, regelskruv och en verkhållarskruv. Två styrstift i fjäderhusbryggan var avbrutna, boett saknas, uppdragsaxel saknas.

Som vanligt har jag bett Eric att skriva lite om vad som gör just denna klocka så speciell:

Alfred Bloch, observatoriekronometer nummer 31519.
Alfred Bloch var en urfabrikant i franska staden Besancon, troligen född 1855 och död 1910. Han var sannolikt broder till Jacques och Leopold Bloch, som likt Alfred var urfabrikanter verksamma i Besancon och konkurrenter på observatoriet i Besancon, där de under några år tävlade med urverk i de årliga precisionstävlingarna.
Mycket lite är tyvärr känt om Alfred Bloch och de ur företaget tillverkade. Troligen specialiserades verksamheten på finishering av urverk baserade på franska och schweiziska råverk. De färdigställda urverken såldes till andra företag, antingen lösa eller satta i boett. Företagen, exempelvis juvelerarbutiker, sålde dessa vidare till kund, då under sina egna namn. Brödernas verksamheter hade troligen också liknande inriktningar.
   Företaget deltog i observatorietävlingar år 1904, 1908, 1909 och 1910.
1911 försvinner företaget Alfred Bloch ur resultatlistorna, troligen på grund av Alfreds död. Brodern Leopold tycks dock av resultatlistorna att döma i någon mening ta över verksamheten. I tävlingarna 1911 och 1912 ställer Leopold nämligen upp med kronometrar som tycks fortsätta en av Alfreds serienummerserier.

   Alfred Bloch nummer 31519 tävlade år 1908 (1907-1908). 1908 vinner företaget
5 priser för sina fickkronometrar, nämligen två guldmedaljer, två silvermedaljer och en bronsmedalj, och tycks experimentera med olika balanstyper. Företagets guldmedaljvinnare var utrustade med Guillaume-balans (serienummer 1398 och 1399) och silvermedaljvinnarna var utrustade med Palladium-spiral (serienummer 31519 och 31520). Urverket som vann bronsmedalj var en dubbelkronograf (rattrapante), serienummer 40650, med vanlig kompensationsbalans med stålspiral. Reglör för samtliga urverk i tävlingen var J. Miéville, en Frankrikes mest  framgångsrika reglörer genom tiderna. Miéville var den reglör som företaget i huvudsak kom att nyttja för sina observatoriekronometrar. De fem urverkens goda snittresultat resulterade i ett andra klassens seriepris för företaget med 193 poäng.

Klockans testresultat:

Åtta skruvar ska tillverkas. Jag börjar med att göra en enkel skiss över verket där jag märker ut vilka skruvar som saknas. Sedan provar jag med olika gängtappar vilken gänga respektive skruv ska ha. Som jag misstänkte var det två olika gängor på bryggskruvarna – de som sitter vid uppdraget. Regelskruv och verkhållarskruv har också egna gängor, så fyra olika gängsnitt behövdes.
Jag måttar med en skruvmejsel för att få fram skallens diameter, provar alla skruvhål för att få fram måtten, överför dessa till min skiss. Sedan svarvar jag till en stång med rätt diameter för skallen, måttar in skallens längd, svarvar och skär gängan. Gängans längd anpassar jag senare. Nu har jag ett antal skruvar utan skåra för skruvmejseln.
För att få bäst resultat när jag skär skåran använder jag svarven med supporten monterad. Letar reda på en lämplig slitsfräs, i detta fall 0,25 mm bred. Skruven håller jag i en stiftklove som jag fäster i supportens stålhållare. Sedan är det lätt att ställa in supporten så att skåran hamnar i mitten av skruven. Därefter härdning, för att undivka glödskal när jag härdar doppar jag delen i såpa innan jag värmer, brukar bli väldigt bra, man sparar mycket tid. Nu är det dags att polera skruvskallarna och anpassa gängans längd. Anlöper med hjälp av min varmluftspistol till rätt färg. Länk till Uddeholms anlöpningsfärger/färgtemperaturskala.

Dags att ta sig an de avbrutna styrstiften. Letade fram ett lämplig borr, något mindre än styrstiftet. Borrade för hand i ett borrskaft ur stiftet. Det visade sig att stiftet var gängat. Det är nog första gången jag byter styrstift i ett fickur, visste inte att de var gängade, men det kan ju ha att göra med att detta är ett speciellt verk. Svarva och gänga går lätt i svarven, drar även fast stiften med hjälp av svarven för att inte deformera stiftet.

Då är arbetet klart med verket, nu skall urverket passas in i boetten. Jag behöver även tillverka en uppdragsaxel för att se hur axel/verk/boett passar tillsammans.
Att tillverka en uppdragsaxel går ganska snabbt i svarven, jag filar fyrkanten med hjälp av en rulle och svarvens delningsskiva. Man byter försättaren mot en stålrulle. Några tips hur du filar och beräknar fyrkanten:

Med formeln – fyrkantens tjocklek = diametern * sin45º
eller använd konstanten 0,7071 * diametern

Istället för att svarva hela området för styrtappen kan man spara en bit på längden och svarva ned den så att den passar inuti muffhjulets fyrkant. Då kan du använda den som referens för fyrkantens tjocklek. Med hjälp av stödrullen och delningsskivan filar du snabbt till en perfekt fyrkant.

Jag mäter verkets diameter och jämför mot boetten. I detta fall skiljde det endast några tiondelar. Jag skär bort materialet med hjälp av en stickel. Nu passar verket i boetten. Kontrollerar med uppdragsaxelns hjälp hur det passar mot hålet i boetten. Om det inte stämmer får man justera boettkanten. I detta fall behövde jag inte justera något. Fungerar visarställningen blir nästa fråga? Inte riktigt bra. Stiftet för visarställningen hamnar precis vid sidan av armen. Jag anpassade längden på stiftet, snedfilade änden så att det inte kan vrida sig.Denna åtgärd visade sig räcka till för trycka på visarställarmen på rätt sätt så att visarställningen fungerar som den ska.

Anpassar längden på uppdragsaxeln och filar fyrkanten där kronan ska fästas. Alla stora arbeten klara. Nu kan jag ta isär hela urverket för första gången.

Nu upptäckte jag något som förvånade mig – slitage i en driv och på det drivande hjulet. Borde inte vara sådana fel i ett precisionsur som detta. Främsta orsaken till sådana slitage är att det är fel storlek / verksam diameter på hjul och/eller driv, mer sällan tändernas utformning / välsning. Jag satte upp hjulen i ingreppscirkeln för att prova mig fram till det bästa ingreppet, kontrollerade sedan mot hjulens centrumavstånd i verket och fann att det centrumavstånd jag hade stämde överens mot det som fanns i verket. Minst troligt är att tandformen är fel i en så här modernt urverk (relativt). Man hade goda kunskaper i tändernas geometri, och med hjälp av välsmaskinen gick det lätt att få fram rätt tandform. Det mest troliga är att hjulet är för litet. Förr i tiden när man jobbade mycket med råverk var detta vardagsmat, att sträcka hjul och använda välsmaskinen. Själv känner jag mig osäker på att göra några justeringar av detta så det får lämnas så här.

Sedan var det bara att rengöra och sedan sätta ihop urverket och montera i boetten.
Att jag skulle få återse klockan strax efter att jag lämnat den till kunden var något jag inte tänkt mig, mer om detta i nästa inlägg.

Tillverka en hållare för svarvpatroner

En fortsättning på föregående inlägg om utväxling.

Nu ska jag tillverka en hållare för att kunna använda mina 8 mm svarvpatroner i en lös hållare som jag kan hålla i handen eller sätta upp i t ex en trefot.

För att kunna dra åt svarvpatronen i hållaren behövs en mutter med invändig gänga. I mitt förra inlägg beskrev jag hur jag räknade ut vilka hjul som behövdes för att kunna skära en gänga med stigningen 0,625 mm. Jag bestämde mig för att tillverka en gängtapp för att skära den invändiga gängan. Jag skulle kunna skära gängan direkt i muttern med svarven, men eftersom det är lite besvärligt att ställa om till gängskärning valde jag att göra en gängtapp. Då är det enkelt att ta fram en gängtapp om jag skulle behöva göra fler verktyg med denna stigning.

Jag gör en enkel skiss där jag ritar in en skärvinkel på ca 7-10 grader, då får jag fram ett mått på hur mycket jag ska förskjuta fräsen i förhållande till centrumlinjen. Jag fräser sedan tre skär på gängtappen. Slipar sedan ytorna med ett diamantbryne.
Nu är det dags för härdning, sedan anlöper jag hemma i ugnen till 230 grader – gul anlöpningsfärg.

Svarvar i stål en hållare för själva svarvpatronen.
Nu är det dags att prova gängtappen och tillverka muttern.
Allt fungerade – nu har jag en hållare!

Tillverkat en trefot där min hållare passar. Nu kan jag slipa och polera saker som kan spännas fast i en svarvpatron.