Om andersandersson13

Naturfotograf med fåglar och fjärilar som huvudintressen.

Jaccard-det är aldrig försent att ge upp! Eller?

Efter allt arbete med att svarva axlar och fixa till en haksten så fungerade äntligen klockan. Jag provade verket löst några dagar och den såg ut att gå både fint och hyfsat rätt. Det var dags att byta det skadade stenhålet i balanskloven.

Med stenen på plats var det åter dags att prova så att allt var som det skulle. I med balansen igen och klockan startade, men den stannade nästan med en gång!
Nej, inte mer fel nu…
Nu hade liverstenen hamnat på fel sida om gaffeln. Vad var fel?
Knivluften.
När balansstenen var bytt fanns inte längre det stora spelet i balansen som förmodligen ”förlät” gångfelet.

Vad är knivluft? Om du inte vet kommer här en liten förklaring.
Vi tittar på den översta skissen först – fig. 1.
De viktigaste punkterna är nr 4 som är själva kniven, nr 2 är säkerhetsrullen och nr 7 som är anslagsstiften.
För att kontrollera knivluften – luft eller spel – vrider du balansen så att liverstenen nr 5 kommer ur hakgaffeln så som bilden visar. Du försöker att flytta haken i sidled, då ska du känna/se en luft mellan anslagsstiftet nr 7 och säkerhetsrullen nr 2.
I fig. 2 syns detta tydligt – det är bara det att i detta fall och i Jaccards fall är lite för mycket luft. Dessutom var det ju problem med att ställa in gången som jag nämnde i förra inlägget, vilan var fel. Vilan med sin dragning gör att haken dras emot anslagsstiftet om gången är rätt inställd. Om vilan är liten eller om gånghjulstanden kanske till och med faller på hävytan då trycker kniven emot säkerhetsrullen. Då kommer kniven att hamna i den lilla urfräsningen nr 3 vilket gör att liverstenen nr 5 hamnar på fel sida om gaffeln – det vill säga på hornets utsida. Balansen blir helt blockerad – stopp.
Jag försökte att lösa problemet genom att sträcka kniven – fig. 3.

En annan viktig luft när man jobbar med gången är – hornluften. Du kontrollerar den genom att låta balansen hamna i sitt neutralläge, sedan vrider du balansen åt något håll samtidigt som du för haken från sida till sida. Genom att vrida balansen provar du luften mot liverstenen, tills du provar knivluft. Dvs tills liverstenen inte längre rör vid hakens horn.

Nästa problem, när kniven blev sträckt till korrekt längd och knivluften också var bra då hände det som jag försökt att illustrera i fig. 4. Då låste sig kniven i försänkningen nr 3. Då fick jag korta ner kniven tills blockeringen släppte – klockan startade!
Det var fortfarande ganska stor knivluft men klockan verkade fungera. Jag provade den i olika lägen i flera dagar utan att klockan stannade – skönt, allt fungerade. Dags att lämna klockan.

När jag lämnade den hade den stannat…
Samma fel som förut, balansen hade hoppat över. Fasen också. Den hade ju fungerat bra hos mig men när den fick röra på sig lite stannade den.
Dags att ge upp?
Jag föreslog för Eric att jag sätter balansen rätt och han sedan får ha den gående i sin samling och att inte bära eller använda klockan. Nej. Jag vill använda klockan blev svaret. Jag åkte hem och bröt ihop. 🙂

Hur skulle jag lösa detta? Haken är förmodligen utbytt vid något tidigare tillfälle och är ett nummer för liten. Tillverka en ny hake? Hitta en passande i skroten? Sträcka själva haken?  Byta till en större liverrulle? Hur hittar man en sådan med rätt storleksförhållande? Tillverka en ny liverrulle? Ganska krångliga och besvärliga lösningar. Finns det något enklare sätt?
Berättade för Eric om mina funderingar, han hade ett identiskt verk utan boett! Han hade även en klocka med ett liknande verk, bara att flytta över haken från något av dessa verk! Enkelt! Märkte ni det? ordet ”bara” igen…

Nej det gick inte heller, ingen passade. Jag hade funderat på en enkel lösning som gick ut på att trä över en ring på säkerhetsrullen som därmed skulle få större diameter. I alla fall värt att pröva. Svarvade till några små rullar i olika mått och började testa.

Så här såg min idé ut. Det verkar som om den fungerar – har ni hört den förut?
Men denna gången gjorde den verkligen det!
Bar den på mig några dagar, testade den i olika lägen, hade den i fickan i en vecka utan stopp! Var det verkligen sant att den fungerade?
Glömde att ta några bilder hur det såg ut i klockan, men filmade i alla fall.
Det är en riktigt bra funktion att kunna filma i slow-motion, du kan lätt kolla snabba förlopp, till exempel hur spiralen arbetar eller gången fungerar.
Det är inte lätt att se, men man kan i alla fall ana hur min ring skymtar och knivens luft.

Har lite fler bilder på verket och delarna. Allt är inte elände. 🙂

Detalj från boetten.

Så här skriver Eric om klockan:

Lipmann freres nr 1724

1904-1905 var ett unikt tävlingsår för observatoriet i Besançon. Det hölls nämligen två kronometertävlingar det året. Utöver den årliga tävlingen, Concours annuel, som endast var öppen för tillverkare med verksamhet i Besançon, så hölls en nationell tävling, Concours national, där tillverkare från hela Frankrike kunde delta. För den nationella tävlingen togs ett speciellt regelverk fram och ekonomiskt stöd för tävlingen och dess priser samlades in från ett stort antal sponsorer. Totalt deltog 127 kronometrar från 28 franska tillverkare i den nationella tävlingen, varav 56 erhöll ett gångcertfikat och 55 av dessa också ett pris. Trots den nationella tävlingen hölls också den årliga tävlingen och det uttrycktes en oro att den årliga tävlingen inte skulle få tillräckligt många deltagare. Oron var dock obefogad då Besançons urtillverkare lämnade in 103 kronometrar för tävlingen. Vissa kronometrar tävlade dock i båda tävlingarna. Av dessa 103 erhöll 93 ett gångcertifikat och 55 fick ett tillräckligt bra resultat, Mention très satisfaisante, för att delta i tävlingsdelen och få pris.

Lip (Lipmann frères) var en av de mest framgångsrika deltagarna i kronometertävlingarna på observatoriet och en sponsor av observatoriets tävlingar. De deltog i båda tävlingarna 1904-1905 med sin urverksserie 17xx som justerats av Alfred Jaccard. Alfred Jaccard är en av de mest kända reglörerna genom tiderna och under sin tid som reglör för Omega slog han många precisionsrekord. Samtliga urverk i 17xx-serien var 19 linjer i diameter (43 mm) och utrustade med Breguet-spiral med dubbla kurvor i palladiumlegering. I den nationella tävlingen vann följande serienummer priser: 1741, 1750, 1733, 1778, 1777, 1731, 1780 och 1794. För sina tre bästa kronometrar vann Lip det fjärde av fem seriepriser för tillverkare. Reglören Alfred Jaccard vann det tredje av fyra seriepriser för reglörer för sina tre bästa kronometrar. Två av kronometrarna han vann seriepriset för hade han justerat åt Lip. I den årliga tävlingen vann följande Lip-kronometrar priser: 1733, 1741, 1731, 1757, 1728, 1750, 13786, 1761, 1743, 1776 och 1724. Vissa av Lips kronometrar tävlade alltså i båda tävlingarna. I den årliga tävlingen vann Lip det första av tre seriepriser för tillverkare.

Mitt exemplar, Lip 1724, var en av kronometrarna som tävlade i den årliga tävlingen. I tävlingen fick den totalt 102 poäng och var då en av 55 kronometrar med Mention très satisfaisante som fick delta i tävlingsdelen. Av dessa 55 kom den på plats 48. Med sitt poängresultat vann också kronometern ett pris, nämligen ett enkelt omnämnande, Mention simple, som var det lägsta av de fem prisnivåerna.

Kronometern är ett utmärkt exempel på den typ av ur som Alfred Jaccard arbetade med under sin tid i Besançon.

Jaccard, ett hopplöst projekt! Eller?

Eric ser till att jag inte blir arbetslös. Fick ett fickur igen för renovering. Verket känner jag igen sedan förut.
Så här såg det ut när jag fick klockan.

Eric har satt lite Rodico i löpverket.

Med verket ute ur boetten kunde jag konstatera att balansaxeln var av. Eric hade satt lite Rodico som stopp i löpverket, när jag tagit bort hindret såg jag att löpverket kunde röra sig – hakstenarna såg konstigt uppböjda ut och var inte i ingrepp med gånghjulet. Nåväl tänkte jag, hakstenarna har säkert lossnat på grund av dålig shellack.
Jag beslöt mig för att svarva en ny balansaxel och att ställa in gången senare när balansen fungerade. Noterade att stenen i balanskloven var skadad.

När balansen var klar blev nästa moment att kolla vad som hänt med haken och hakstenarna. Det första jag lade märke till var att stenarna hade olika färg och form, de var uppböjda i en konstig vinkel. När haken var fri såg jag att även en tapp var avbruten. För att se hur gången fungerar måste jag ha en fungerande hake, alltså var det bara att svarva en ny hakbom!
Men det var något annat fel med haken (väl synligt om man är uppmärksam) som jag fortfarande inte sett – kan du se det jag inte såg?
På äldre ur är ofta hakbommen gängad och fastskruvad i haken, så också i detta fall. Har aldrig tidigare tillverkat en hakbom med gänga, så det skulle bli en ny utmaning. Valde att svarva i blåstål som är ett bra material med god hårdhet och som ger fina poleringar. Skulle mitt gamla gängsnitt hålla får att gänga i blåstål?
Bara att prova, det gick fint. Resten gick också bra, svarvade klart, anpassade tapparna i rullbänken, gängade fast i haken.

Nu skulle gången provas. Det var då jag upptäckte det jag inte tidigare lagt märke till.
Hakstenarna hade samma vinklar! Alltså två utgångsstenar!
Det var nu det började kännas riktigt hopplöst, vad var detta för klocka jag hade åtagit mig att fixa! Tog en låååång fika.
Tittade i ett par skrotade verk från gamla projekt och hittade en hake med välvda stenar precis som det ska vara. Stenen passade i spåret, bara att prova gången igen.

Ny ingångssten på plats, med rätt vinkel. Men något för lång, gången går inte igenom.

Då kom nästa problem. Hakstenen var för lång! Gången gick inte igenom.
Hakstenen måste kortas in. På riktigt fina ur förr i tiden anpassades alltid hakstenen till hakens spår, den skulle bottna. (Se min artikel om Halda.)
Den ”nya” hakstenen var skadad på den inre icke verksamma delen, jag valde att slipa bort det mesta av det skadade området.
Hur slipar man en haksten?
Studerade lite i min litteratur men fann inte så mycket. Jag hade slipat en haksten en gång tidigare när jag var på Patek Philippe, den gången var det också en gammal fin välvd haksten som hade slitage på den verksamma ytan. Fick göra det jag trodde var rätt och så som jag kom ihåg det. Ett stort problem när man slipar hårda material som glas och rubin är att det det går ur flisor på ”släppkanten”. För att förhindra detta slipar man först en facett på släppkanten innan du slipar den plana ytan.
Man brukar använda en kopparskiva som man applicerar diamantpasta på, med en stålrulle pressar man in diamantkornen i den mjuka kopparen. Sedan slipar man först med grov diamantpasta, sedan svarvar man ren kopparytan och tar en finare pasta och så vidare. Jag provade den finaste av mina diamantskivor som jag slipar sticklar på, och det fungerade fint. Med tanke på att det var bakänden på stenen som skulle slipas bort var ytnoggrannheten inte viktig. Men jag ville ju inte att kanten skulle flisa sig. Höll en trasa med fotogen mot skivan samtidigt som jag slipade. Det gick väldigt bra, inga flisor och ytan blev fin. Den duger dock inte som verksam yta, då hade jag fått använda diamantpasta på kopparskiva som jag beskrev ovan.

När jag satte in haken i klockan såg jag det inte var möjligt att ställa in gången, hur jag än gjorde var det omöjligt att få det helt rätt. Gången hade nästan ingen vila, dessutom var det inte lika på båda sidor. Provade ändå med balansen – klockan gick, dessutom med riktigt fin svängning. Provade den på bänken några dagar innan jag tänkte ge mig på att göra resten, bara att byta balansstenen som var sprucken och sedan rengöring. Eller? (Jag brukar säga till kunder att ordet ”bara” inte finns, nu fick jag smaka på min egen medicin…)
Mer om detta i del 2.

Stage – lärling hos Patek Philippe

Denna artikel publicerades i TID-SKRIFT årg. 12 – 2020 som ges ut av De Gamla Urens Vänner i Sverige.
http://www.degauvis.se/index3.html    http://www.dguv-gbg.se/

Stage – lärling hos Patek Philippe.                Anders Andersson

Några år efter att jag slutat urmakarskolan fick jag tillfälle att åka till Patek Philippe i Genève för vidareutbildning – eller ”stagiere”. Bakgrunden var att under utbildningen i Borensberg skulle man göra ett specialarbete, mitt ämne blev Patek Philippe. Jag skrev till dem ett antal gånger med olika frågor jag hade. När vi i skolan senare gjorde en resa till Schweiz – med bland annat besök hos Patek Philippe – tackade jag för de uttömmande svaren jag fått via brev. Varför inte passa på att fråga om det fanns möjlighet att senare komma ner för mer utbildning eller arbete?
Så det gjorde jag!
1985 fick jag brev från Patek Philippe – jag var välkommen ner för en utbildning.Kursen var upplagd så att jag fick gå igenom både reparation och produktion. Service, guld-, gravyr- och emaljarbeten, boettering av nya klockor samt kontor och butik låg alla på prestigeadressen Rue du Rhône 41.

Rue du Rhône 41.

Butiken på Rue Du Rhône 41.

Mjukstartade första dagen med att byta ett antal balansaxlar. Efter ett par veckors jobb i serviceverkstaden fick jag flytta till själva fabriken som på den tiden
(1964-1998) låg vid ”Jonction”, Rue des Pêcheries 2.

Från skolresan 1983. Fabriken vid Jonction, Rue des Pêcheries 2.

Från skolresan 1983.


Nu fick jag göra mer spännande saker och fick reparera klockor som jag bara drömt om!
Hur var det med språket? Det är franska som gäller, ett språk jag inte behärskade. Som tur var fanns en(!) person i fabriken som kunde engelska. Om det körde ihop sig ordentligt fick han tillkallas som tolk. Annars fick man använda papper och penna och rita. Fick börja med att justera hela gångpartiet på det mycket tunna verket 177 – endast 1,75 mm. Grunden till detta verk tillverkades av Frederique Piguet men modifierades av Patek Philippe.

Skiss av mästerurmakaren Pierre Dominietto som försökte lära mig gångjustering i den högre skolan.

Skiss av mästerurmakaren Pierre Dominietto som försökte lära mig gångjustering i den högre skolan.


Det är mycket att tänka på när gången skall ställas in på detta verk.
I produktionen är alla delar ”råa”. Det är första gången dina delar monteras i urverket. När vi fick urverken var hela löpverket och uppdraget monterat. Jag skulle sätta in haken och hakbryggan, justera alla lufter och ställa in gången på världens tunnaste verk!
Först justeras höjdluften för haken in så att den rör sig korrekt. Sedan kontrolleras hakstenen så att gånghjulstanden hamnar mitt på stenen. Detta justeras genom att skjuta hakens axel upp eller ner. Därefter kontrolleras så att hakgaffel och säkerhetskniv hamnar på rätt ställe gentemot balansen. För att justera detta böjer man haken uppåt eller nedåt. Sedan är det hornluftens tur, ställs in på Pateks kaliber genom att fila bort material i anslagsytorna. Svettigt jobb för en nybörjare! (sedan rhodineras verket) Till sist justeras vila och fall genom att flytta hakstenarna.

Liverstenen sitter direkt i balansen.

Liverstenen sitter direkt i balansen.
En anekdot från den tiden: min bänkgranne som jobbade med detta dagligen – att justera och ställa in gångar – gjorde naturligtvis många, många fler än vad jag lyckades med. För att få stabilitet när han jobbade högg han fast överkäkens framtänder i bänken, det hade bildats ett riktigt bett i bänkkanten!
Det tog honom bara någon minut för att kontrollera och göra de nödvändiga justeringarna. Efter en veckas träning kom jag upp i 15-20 verk om dagen…

Hake i två nivåer.

Hake i två nivåer.


Att vi alla kan göra misstag – även den bäste – fick jag erfara eller rättare sagt höra en dag när jag satt och trixade med gånginställning. Ett förfärligt ljud hördes, tänk dig att du drar en metallbit över ljudtungorna i en speldosa mycket snabbt, sedan det franska kraftuttrycket MERDE! Det blev helt tyst i rummet, jag vände mig om och jag såg M Dominietto slänga ner sitt arbete i bänklådan, han tog av sig rocken och försvann – i några dagar. Han höll nämligen på och jobbade med ett fickur med inbyggd speldosa. Istället för cylinder hade den en roterande plan skiva med en massa stift monterade som rörde vid ljudtungorna. Han hade gjort det fatala misstaget att inte släppa ner fjädern innan han tog isär verket!
Men klockan blev klar till slut och kan nu beskådas på Patek Philippe Museum.Nästa steg blev nu ur med komplikationer. Fick börja med att ta isär och sätta ihop den perpetuella kalendern på en klocka tre gånger. Sedan en kronograf – samma procedur. Därefter ett verk med båda delarna, kronograf och evig kalender.
Sedan fickur med kvarts- och minutrepetition.

Komplicerade ur, från skolresan 1983.


Till sist kom min läromästare Max Berney med ett fantastiskt fickur och visade mig. – det hade allt! Så kallad Grande Complication, det vill säga förutom allt ovanstående, kronograf evig kalender, minutrepetition även självslag. Man ställer in med en knapp på sidan då slår klockan varje heltimma av sig själv.

Interiör från verkstaden för komplicerade ur.

Från avdelningen komplicerade ur.

Jag trodde att han bara ville visa detta komplicerade mästerverk, men det visade sig att jag skulle reparera den.
Urverket var smart uppbyggt med moduler i olika våningar. Varje skruv med tillhörande del, tex en fjäder, lades ner i en plastask med en massa fack. En skruv med sin del i varje fack. Till slut hade jag fem plastlådor med 96 fack i varje full med delar. Alla delar inspekterades noga, mest för att upptäcka rost. Ofta får dessa mycket värdefulla klockor bara ligga i ett kassaskåp, till slut börjar de rosta. Så det blev mycket slipande och polerande under några dagar.
M Berney tillverkade snabbt några nya fjädringar till mig när några allt för rostiga fjädringar behövde ersättas. För att kontrollera att fjädringen blev korrekt satte han fjädern i en klove som han sedan höll mot bänken, knäppte med nageln mot fjädern för att höra om fjädern hade rätt ton. Innan han satte igång knäppte han ihop händerna och vred dem utåt tills det knakade samtidigt som ha sa: – Abra kadabra.

Sista tiden, en månad, tillbringade jag på reglageavdelningen under ledning av Maurice Dufour. Han var en mycket behaglig och lugn man. Rätt man på rätt plats kan man säga. Han lärde mig allt om hur en spiral skall riktas och hur ett bra reglage skall utföras.

En Gyromaxbalans som någon ödelagt vid en tidigare ”reparation”. Fastlimmade vikter, en vikt saknas.

En ödelagd Gyromaxbalans från en reparation på ett PP-ur.


Ibland stängdes butiken helt, då var det en viktig kung eller kund som ville strosa runt och shoppa i lugn och ro. Chefen bjöd ibland på fika om affärerna gått särskilt bra.

Pendulette les Dauphines

Pendulette les Dauphines.


Under tiden jag var hos PP färdigställdes ett specialbeställt bordsur till en kund. Det var tillverkat av 3125 gr guld,
1086 gr silver en 2,5 karats diamant var visarmutter.
Man kunde och kan troligen fortfarande gå in till Patek Philippe och be att de tillverkar just den klocka eller annat guldsmedsarbete man själv vill ha.

En glada tillverkad i guld vid Patek Philippes ateljé.

Rovfågel tillverkad i guldsmedsateljén hos PP.

Interiör från butiken på Rue du Rhône 41.

Interiör från butiken på Rue du Rhône.

Interiör från reparationsverkstaden. Svarvare och urmakare sida vid sida.

Svarvare och urmakare på rad. Serviceavdelningen på Rue du Rhône.


Jag ska heller inte glömma att nämna telefonmannen som kom en gång i veckan och hälsade artigt på alla i rummet innan han tog upp en trasa och rengjorde luren och putsade bakelittelefonen på alla avdelningar.Tiden gick fort och det blev så småningom dags att resa hem med många nya erfarenheter i bagaget. Efter några år ringde det en person från Patek Philippe och frågade om jag ville komma ner och bygga eviga kalendrar, men det är en annan historia.
Du hittar min blogg om urmakeri på:
anderstestarblog.wordpress.com 

Uppdrag med problem – IWC cal 431

Inte så ovanligt, ett uppdrag som knastrar. Vad är fel?
I detta fallet så är kärnan för att av växelhjulen i uppdraget helt genomsliten, så sliten att det är skruvens gängor som lagrar. På en av bilderna ser man tydligt att gängorna slitits fram i kärnan.
Hur löser man detta?
Kom fram till att det bästa är att svarva upp ett hål i verkbottnen och pressa in en ny kärna. Sätter upp bryggan i planskivan och svarvar upp hålet till samma diameter som kärnan ska ha. Svarvar en ny kärna, borrar och gängar. Skruvar in en passande skruv, då kan jag lättare hantera kärnan när jag sticker av den, dessutom är skruven magnetisk om jag skulle tappa den lilla kärnan. Använder skruven som skydd för gängan och hålet när jag pressar in den i verkbottnen.
När den nya kärnan är på plats fungerar uppdraget fint igen.

Bloch ett svårt fall – del 2.

För ett tag sedan nu blev jag kontaktad av en förtvivlad man, det var Eric som hörde av sig.
Olyckan hade varit framme och Blochfickuret som jag nyss reparerat hade fallit ur Erics bröstficka när han skulle knyta skorna…
En lärdom.
Alla vet ju att ett fickur ska ligga i västfickan, fast förankrad i en snygg kedja. 🙂

Det var något som skramlade i klockan sade han!

Balansaxeln hade gått av.
Eric kontaktade sitt försäkringsbolag, som lovade att ersätta kostnaderna för att återställa uret.

Bara att sätta igång att svarva en ny axel. En liknande axel fanns naturligtvis inte att få.

Om du klickar här får du se en timelapsefilm om när jag öppnar klockan, tar ur verket och gör en skiss av balansaxeln. Mest på skoj.

Bloch, ett svårt fall – del 1

Vad har vi här?

Så här såg urverket ut när jag först fick det.

Ett helt vanligt fickursverk?
Nja inte riktigt. Ni som följer min blogg kanske känner igen denna typ av verk.
Annars kolla här. En ledtråd är den lilla stämpeln längst ner till vänster om fjäderhusbryggan.

Eric hade återigen hittat ett slaktat urverk (grundverket är Schweiziskt) som han ville att jag skulle få ordning på – även detta en observatorietestad kronometer. Som synes fattas åtta skruvar – bryggskruvar, regelskruv och en verkhållarskruv. Två styrstift i fjäderhusbryggan var avbrutna, boett saknas, uppdragsaxel saknas.

Som vanligt har jag bett Eric att skriva lite om vad som gör just denna klocka så speciell:

Alfred Bloch, observatoriekronometer nummer 31519.
Alfred Bloch var en urfabrikant i franska staden Besancon, troligen född 1855 och död 1910. Han var sannolikt broder till Jacques och Leopold Bloch, som likt Alfred var urfabrikanter verksamma i Besancon och konkurrenter på observatoriet i Besancon, där de under några år tävlade med urverk i de årliga precisionstävlingarna.
Mycket lite är tyvärr känt om Alfred Bloch och de ur företaget tillverkade. Troligen specialiserades verksamheten på finishering av urverk baserade på franska och schweiziska råverk. De färdigställda urverken såldes till andra företag, antingen lösa eller satta i boett. Företagen, exempelvis juvelerarbutiker, sålde dessa vidare till kund, då under sina egna namn. Brödernas verksamheter hade troligen också liknande inriktningar.
   Företaget deltog i observatorietävlingar år 1904, 1908, 1909 och 1910.
1911 försvinner företaget Alfred Bloch ur resultatlistorna, troligen på grund av Alfreds död. Brodern Leopold tycks dock av resultatlistorna att döma i någon mening ta över verksamheten. I tävlingarna 1911 och 1912 ställer Leopold nämligen upp med kronometrar som tycks fortsätta en av Alfreds serienummerserier.

   Alfred Bloch nummer 31519 tävlade år 1908 (1907-1908). 1908 vinner företaget
5 priser för sina fickkronometrar, nämligen två guldmedaljer, två silvermedaljer och en bronsmedalj, och tycks experimentera med olika balanstyper. Företagets guldmedaljvinnare var utrustade med Guillaume-balans (serienummer 1398 och 1399) och silvermedaljvinnarna var utrustade med Palladium-spiral (serienummer 31519 och 31520). Urverket som vann bronsmedalj var en dubbelkronograf (rattrapante), serienummer 40650, med vanlig kompensationsbalans med stålspiral. Reglör för samtliga urverk i tävlingen var J. Miéville, en Frankrikes mest  framgångsrika reglörer genom tiderna. Miéville var den reglör som företaget i huvudsak kom att nyttja för sina observatoriekronometrar. De fem urverkens goda snittresultat resulterade i ett andra klassens seriepris för företaget med 193 poäng.

Klockans testresultat:

Åtta skruvar ska tillverkas. Jag börjar med att göra en enkel skiss över verket där jag märker ut vilka skruvar som saknas. Sedan provar jag med olika gängtappar vilken gänga respektive skruv ska ha. Som jag misstänkte var det två olika gängor på bryggskruvarna – de som sitter vid uppdraget. Regelskruv och verkhållarskruv har också egna gängor, så fyra olika gängsnitt behövdes.
Jag måttar med en skruvmejsel för att få fram skallens diameter, provar alla skruvhål för att få fram måtten, överför dessa till min skiss. Sedan svarvar jag till en stång med rätt diameter för skallen, måttar in skallens längd, svarvar och skär gängan. Gängans längd anpassar jag senare. Nu har jag ett antal skruvar utan skåra för skruvmejseln.
För att få bäst resultat när jag skär skåran använder jag svarven med supporten monterad. Letar reda på en lämplig slitsfräs, i detta fall 0,25 mm bred. Skruven håller jag i en stiftklove som jag fäster i supportens stålhållare. Sedan är det lätt att ställa in supporten så att skåran hamnar i mitten av skruven. Därefter härdning, för att undivka glödskal när jag härdar doppar jag delen i såpa innan jag värmer, brukar bli väldigt bra, man sparar mycket tid. Nu är det dags att polera skruvskallarna och anpassa gängans längd. Anlöper med hjälp av min varmluftspistol till rätt färg. Länk till Uddeholms anlöpningsfärger/färgtemperaturskala.

Dags att ta sig an de avbrutna styrstiften. Letade fram ett lämplig borr, något mindre än styrstiftet. Borrade för hand i ett borrskaft ur stiftet. Det visade sig att stiftet var gängat. Det är nog första gången jag byter styrstift i ett fickur, visste inte att de var gängade, men det kan ju ha att göra med att detta är ett speciellt verk. Svarva och gänga går lätt i svarven, drar även fast stiften med hjälp av svarven för att inte deformera stiftet.

Då är arbetet klart med verket, nu skall urverket passas in i boetten. Jag behöver även tillverka en uppdragsaxel för att se hur axel/verk/boett passar tillsammans.
Att tillverka en uppdragsaxel går ganska snabbt i svarven, jag filar fyrkanten med hjälp av en rulle och svarvens delningsskiva. Man byter försättaren mot en stålrulle. Några tips hur du filar och beräknar fyrkanten:

Med formeln – fyrkantens tjocklek = diametern * sin45º
eller använd konstanten 0,7071 * diametern

Istället för att svarva hela området för styrtappen kan man spara en bit på längden och svarva ned den så att den passar inuti muffhjulets fyrkant. Då kan du använda den som referens för fyrkantens tjocklek. Med hjälp av stödrullen och delningsskivan filar du snabbt till en perfekt fyrkant.

Jag mäter verkets diameter och jämför mot boetten. I detta fall skiljde det endast några tiondelar. Jag skär bort materialet med hjälp av en stickel. Nu passar verket i boetten. Kontrollerar med uppdragsaxelns hjälp hur det passar mot hålet i boetten. Om det inte stämmer får man justera boettkanten. I detta fall behövde jag inte justera något. Fungerar visarställningen blir nästa fråga? Inte riktigt bra. Stiftet för visarställningen hamnar precis vid sidan av armen. Jag anpassade längden på stiftet, snedfilade änden så att det inte kan vrida sig.Denna åtgärd visade sig räcka till för trycka på visarställarmen på rätt sätt så att visarställningen fungerar som den ska.

Anpassar längden på uppdragsaxeln och filar fyrkanten där kronan ska fästas. Alla stora arbeten klara. Nu kan jag ta isär hela urverket för första gången.

Nu upptäckte jag något som förvånade mig – slitage i en driv och på det drivande hjulet. Borde inte vara sådana fel i ett precisionsur som detta. Främsta orsaken till sådana slitage är att det är fel storlek / verksam diameter på hjul och/eller driv, mer sällan tändernas utformning / välsning. Jag satte upp hjulen i ingreppscirkeln för att prova mig fram till det bästa ingreppet, kontrollerade sedan mot hjulens centrumavstånd i verket och fann att det centrumavstånd jag hade stämde överens mot det som fanns i verket. Minst troligt är att tandformen är fel i en så här modernt urverk (relativt). Man hade goda kunskaper i tändernas geometri, och med hjälp av välsmaskinen gick det lätt att få fram rätt tandform. Det mest troliga är att hjulet är för litet. Förr i tiden när man jobbade mycket med råverk var detta vardagsmat, att sträcka hjul och använda välsmaskinen. Själv känner jag mig osäker på att göra några justeringar av detta så det får lämnas så här.

Sedan var det bara att rengöra och sedan sätta ihop urverket och montera i boetten.
Att jag skulle få återse klockan strax efter att jag lämnat den till kunden var något jag inte tänkt mig, mer om detta i nästa inlägg.

Tillverka en hållare för svarvpatroner

En fortsättning på föregående inlägg om utväxling.

Nu ska jag tillverka en hållare för att kunna använda mina 8 mm svarvpatroner i en lös hållare som jag kan hålla i handen eller sätta upp i t ex en trefot.

För att kunna dra åt svarvpatronen i hållaren behövs en mutter med invändig gänga. I mitt förra inlägg beskrev jag hur jag räknade ut vilka hjul som behövdes för att kunna skära en gänga med stigningen 0,625 mm. Jag bestämde mig för att tillverka en gängtapp för att skära den invändiga gängan. Jag skulle kunna skära gängan direkt i muttern med svarven, men eftersom det är lite besvärligt att ställa om till gängskärning valde jag att göra en gängtapp. Då är det enkelt att ta fram en gängtapp om jag skulle behöva göra fler verktyg med denna stigning.

Jag gör en enkel skiss där jag ritar in en skärvinkel på ca 7-10 grader, då får jag fram ett mått på hur mycket jag ska förskjuta fräsen i förhållande till centrumlinjen. Jag fräser sedan tre skär på gängtappen. Slipar sedan ytorna med ett diamantbryne.
Nu är det dags för härdning, sedan anlöper jag hemma i ugnen till 230 grader – gul anlöpningsfärg.

Svarvar i stål en hållare för själva svarvpatronen.
Nu är det dags att prova gängtappen och tillverka muttern.
Allt fungerade – nu har jag en hållare!

Tillverkat en trefot där min hållare passar. Nu kan jag slipa och polera saker som kan spännas fast i en svarvpatron.

Lite om utväxling

Har planerat ett tag att tillverka en hållare för 8 mm svarvpatroner. Till det behöver man en dragstång eller mutter för att kunna dra åt. Att hitta en passande gängtapp verkade omöjligt, så när jag skaffade en svarv med möjlighet till gängskärning kanske min plan kunde gå i lås. På maskinen finns en tabell med olika matningar och stigningar. Tyvärr fanns inte den udda stigningen med – 0,625 mm som Lorch har på sina svarvpatroner.

 

Översikt av olika 8 mm svarvpatroner

Tabell för olika matningar

Till svarven hör en uppsättning kugghjul med olika tandantal – undrar om någon kombination som inte fanns med i tabellen kunde fungera?

Hur räknar man ut utväxling?
Det var ett tag sedan jag sysslade med sådant.
Växellådan för matningen/gängskärningen består 4 kugghjul – två drivna och två drivande.

För att räkna ut utväxling med flera hjul och drivar använder man formeln

i = z * z / z’ * z’ produkten av drivande hjul divideras med produkten av drivna hjul (drivar).

Till svarven hör ett antal kugghjul med dessa tandantal:
30 – 35 – 40 – 50 – 55 – 60 – 65 – 70 – 75 – 100
Jag började helt enkelt med att testa några kombinationer.
Först provade jag kombinationen:
60 * 100 = 6000 / x = utväxlingen 0,625
x = 0,625 * 6000 = 3750
För att få reda på vilka hjul som kan passa kan man dela upp 3750 i minsta faktorer – primfaktorer.
Heltal som inte är primtal kan delas upp i två eller flera primtal vars produkt är talet själv. De kallas då primfaktorer. Orddelen prim kommer av ett latinskt ord som betyder först, främst.
Ex: 10 = 2·5. Talen 2 och 5 är primfaktorer.
Ex: 24 = 2·2·2·3. Talen 2 och 3 är primfaktorer.

3750 / 5 =
750 / 2 =
375 / 5 =
75 / 5 =
15 / 3 =
5 / 5 =
1
Mina primfaktorer är: 5 – 2 – 5 – 5 – 3 – 5
Då kan man multiplicera 5 * 2 = 10 * 5 = 50
vilka kombinationer finns kvar? jo
5 * 3 = 15 * 5 = 75
mitt i prick – första försöket!
75*50=3750 / 60*100=6000
3750/6000=0,625
Drivande hjul 75 & 50, drivna hjul 60 & 100

Några av kugghjulen till gängskärningen.

Mina kugghjul skulle räcka till!
Bara att sätta in i svarven och prova om jag hade räknat rätt!

Mitt första taffliga försök till gänga. Blev tillräckligt bra för att kontrollera att stigningen stämde. Nu ska jag köpa ett gängskär!

Källor:
http://ollevejde.se/matteord/index.htm
https://www.watchrepairtalk.com/topic/8865-watchmakers-lathe-collets/
Sven Sandström: Lärobok i urmakeri

Ett uppdrag som gått snett

Ibland ser man att uppdragsaxeln genom slitage ätit sig in i verkbottnen och eller fjäderhusbryggan. Hålet är då oftast slitet mer på en sida om uppdragsaxeln. Slitaget påverkar ingreppet mellan transmissionshjul och kronhjul som går isär så att uppdraget knäpper och kuggar över. Felet förekommer oftast i klockor där man har en dålig styrning av kronan, förhållandevis liten krondiameter och utan boetthals. Man har dragit upp klockan med bara ett finger vilket efter många års uppdragningar orsakat en snedbelastning. Dåligt utformad eller skadad uppdragsaxel kan också skapa problem.
Tyvärr upptäcker man detta fel oftast när reparationen är klar och du ska dra upp verket när det redan sitter i boetten för första gången – så kontrollera noga när du gör kostnadsförslaget hur krona och axel fungerar.

Man kan lösa eller förbättra uppdraget på flera sätt – jag har skrivit förut om detta – titta här.
Innan man sätter igång bör man fundera på om det är slitet på en sida eller runtom, är axeln dålig? Hur stort är slitaget? Hur är luften på kronhjulet?
Några exempel på åtgärder.
– Använda en uppdragsaxel med större diameter vid regeln, svarva en ny eller se efter i DCN-sortimentet efter något passande.
– Gänga på ett rör på uppdragsaxeln som ger stöd.
– Göra om det slitna området antingen genom ett foder eller med passbit.
– Om det är slitet på bara en sida kan man slå ihop hålet med en kullrig stans.
– Du kan slipa kronhjulets undersida samt kronhjulskärnan för att få mindre luft och nya ytor på hjulet.

Denna gång tänkte jag beskriva hur jag gjorde en passbit för att få ett fungerande uppdrag. I verket hade man antagligen försökt att slå ihop hålet vid en tidigare reparation, tagit i lite för mycket så att området istället hade blivit försvagat och sedan hade en ”flisa” gått ur så uppdraget helt slutat att fungera.
Av tidigare erfarenheter vet jag att det inte går att tennlöda fast en sådan flisa – ytan är alldeles för liten och den skulle lossa igen efter kort tids användning. Slaglödning är heller inget bra alternativ eftersom man måste värma så att mässingen blir glödgad – hårdheten försvinner samt att verkets förgyllning sannolikt skulle skadas.
Man måste tillverka en ganska stor passbit, där du får mycket yta att löda/fästa i verket, i mitt fall tillverkade jag även stift av mässing som gick igenom både verk och passbit för att ytterligare förstärka konstruktionen. Tänk också på att du har två sidor på verkbottnen så att du inte försvagar eller förstör något på andra sidan. Kanske måste du göra nya hål för skruvar eller styrstift.
Det svåraste när du väl fått fast en passbit är att få tillbaka hålet på rätt ställe. Du måste tänka dig för och planera ditt jobb så att du har möjlighet att borra, fräsa eller fila upp hålet på rätt ställe och centrerat igen. Ett tips är att kontrollera hålet för styrtappen innan du sätter igång, är det runt eller slitet? Anpassa hålet och tillverka eller hitta en passande bit som du kan använda för centrering – i detta fall använde jag ett passande blåstål för hela centreringen.
Bäst resultat får du om du använder en fräsmaskin eller pelarborrmaskin. Använder du borr och fräsar i hårdmetall böjer sig inte dessa nämnvärt. Det gör det hela lättare om du måste fräsa bara på en sida av passbiten – hålet blir rakt.
Lycka till!

Jag har blivit visare

På nästan alla moderna kronografer sitter särskilt centrumsekundräknarvisaren rejält fast. Varför man sätter dessa visare så hårt begriper jag inte. Jag har aldrig varit med om att kronografvisare lossar på grund av de sitter löst, man sätter ju fast dem hårt men inte så hårt som på fabriken. Däremot har jag varit med om att försöka ta bort visarna med den vanliga visaravtagaren med följd att visarputsen sitter kvar på axeln och visaren lossnar. Det kan fungera om visarna har varit borttagna förut men sällan annars.

Min lösning på detta problem.
Jag använder en korntång som heter 14a. Den har en skjutlåsning som gör att du kan hålla små saker med den, det finns några hål som du till exempel kan hålla en visare i. (Om en visare sitter för löst, välj ett lämpligt hål, lägg tången på högkant mot ett stålplan, knacka försiktigt med en hammare för att krympa hålet.) Längst ute i spetsen finns en fin käft formad som en avbitartång. Det är den delen jag använder för att ta bort visarna med.

Det gäller att få ett bra grepp om visarputsen så att inte tången kan glida upp och ta med sig visaren. Du kan med hjälp av käftarna skära in ett djupare spår i putsen genom att föra tången ut och in. Se till att tångens undersida är polerad så att du inte gör märken i minutvisaren. Du kan kontrollera med en lupp så att du verkligen fått märken som kan fungera. Jag brukar sätta verket i en verkhållare, sedan lägger jag ett skydd över tavlan. Nu gäller det att palla upp ett stöd för tången så att den blir parallell med tavlan eller något högre. Jag använder oftast de aluminiumringar som sitter runt nya fjädrar, de kommer i olika tjocklekar, du klippa och forma dem efter behov. Ibland har tavlan en nitad skalring som är hög runt tavlan, då använder jag halvor av dessa ringar.
För småvisarna räcket det oftast med tavelskyddet som uppallning – det går att lägga ett extra ibland. Sedan använder jag hävstångsprincipen och lyfter av visarna. Jag har faktiskt aldrig förstört en visare sedan jag började göra på detta sätt för kanske 30 år sedan!
Så det fungerar alldeles utmärkt, man får träna lite i början bara.

Lycka till!