Jaccard-det är aldrig försent att ge upp! Eller?

Efter allt arbete med att svarva axlar och fixa till en haksten så fungerade äntligen klockan. Jag provade verket löst några dagar och den såg ut att gå både fint och hyfsat rätt. Det var dags att byta det skadade stenhålet i balanskloven.

Med stenen på plats var det åter dags att prova så att allt var som det skulle. I med balansen igen och klockan startade, men den stannade nästan med en gång!
Nej, inte mer fel nu…
Nu hade liverstenen hamnat på fel sida om gaffeln. Vad var fel?
Knivluften.
När balansstenen var bytt fanns inte längre det stora spelet i balansen som förmodligen ”förlät” gångfelet.

Vad är knivluft? Om du inte vet kommer här en liten förklaring.
Vi tittar på den översta skissen först – fig. 1.
De viktigaste punkterna är nr 4 som är själva kniven, nr 2 är säkerhetsrullen och nr 7 som är anslagsstiften.
För att kontrollera knivluften – luft eller spel – vrider du balansen så att liverstenen nr 5 kommer ur hakgaffeln så som bilden visar. Du försöker att flytta haken i sidled, då ska du känna/se en luft mellan anslagsstiftet nr 7 och säkerhetsrullen nr 2.
I fig. 2 syns detta tydligt – det är bara det att i detta fall och i Jaccards fall är lite för mycket luft. Dessutom var det ju problem med att ställa in gången som jag nämnde i förra inlägget, vilan var fel. Vilan med sin dragning gör att haken dras emot anslagsstiftet om gången är rätt inställd. Om vilan är liten eller om gånghjulstanden kanske till och med faller på hävytan då trycker kniven emot säkerhetsrullen. Då kommer kniven att hamna i den lilla urfräsningen nr 3 vilket gör att liverstenen nr 5 hamnar på fel sida om gaffeln – det vill säga på hornets utsida. Balansen blir helt blockerad – stopp.
Jag försökte att lösa problemet genom att sträcka kniven – fig. 3.

En annan viktig luft när man jobbar med gången är – hornluften. Du kontrollerar den genom att låta balansen hamna i sitt neutralläge, sedan vrider du balansen åt något håll samtidigt som du för haken från sida till sida. Genom att vrida balansen provar du luften mot liverstenen, tills du provar knivluft. Dvs tills liverstenen inte längre rör vid hakens horn.

Nästa problem, när kniven blev sträckt till korrekt längd och knivluften också var bra då hände det som jag försökt att illustrera i fig. 4. Då låste sig kniven i försänkningen nr 3. Då fick jag korta ner kniven tills blockeringen släppte – klockan startade!
Det var fortfarande ganska stor knivluft men klockan verkade fungera. Jag provade den i olika lägen i flera dagar utan att klockan stannade – skönt, allt fungerade. Dags att lämna klockan.

När jag lämnade den hade den stannat…
Samma fel som förut, balansen hade hoppat över. Fasen också. Den hade ju fungerat bra hos mig men när den fick röra på sig lite stannade den.
Dags att ge upp?
Jag föreslog för Eric att jag sätter balansen rätt och han sedan får ha den gående i sin samling och att inte bära eller använda klockan. Nej. Jag vill använda klockan blev svaret. Jag åkte hem och bröt ihop. 🙂

Hur skulle jag lösa detta? Haken är förmodligen utbytt vid något tidigare tillfälle och är ett nummer för liten. Tillverka en ny hake? Hitta en passande i skroten? Sträcka själva haken?  Byta till en större liverrulle? Hur hittar man en sådan med rätt storleksförhållande? Tillverka en ny liverrulle? Ganska krångliga och besvärliga lösningar. Finns det något enklare sätt?
Berättade för Eric om mina funderingar, han hade ett identiskt verk utan boett! Han hade även en klocka med ett liknande verk, bara att flytta över haken från något av dessa verk! Enkelt! Märkte ni det? ordet ”bara” igen…

Nej det gick inte heller, ingen passade. Jag hade funderat på en enkel lösning som gick ut på att trä över en ring på säkerhetsrullen som därmed skulle få större diameter. I alla fall värt att pröva. Svarvade till några små rullar i olika mått och började testa.

Så här såg min idé ut. Det verkar som om den fungerar – har ni hört den förut?
Men denna gången gjorde den verkligen det!
Bar den på mig några dagar, testade den i olika lägen, hade den i fickan i en vecka utan stopp! Var det verkligen sant att den fungerade?
Glömde att ta några bilder hur det såg ut i klockan, men filmade i alla fall.
Det är en riktigt bra funktion att kunna filma i slow-motion, du kan lätt kolla snabba förlopp, till exempel hur spiralen arbetar eller gången fungerar.
Det är inte lätt att se, men man kan i alla fall ana hur min ring skymtar och knivens luft.

Har lite fler bilder på verket och delarna. Allt är inte elände. 🙂

Detalj från boetten.

Så här skriver Eric om klockan:

Lipmann freres nr 1724

1904-1905 var ett unikt tävlingsår för observatoriet i Besançon. Det hölls nämligen två kronometertävlingar det året. Utöver den årliga tävlingen, Concours annuel, som endast var öppen för tillverkare med verksamhet i Besançon, så hölls en nationell tävling, Concours national, där tillverkare från hela Frankrike kunde delta. För den nationella tävlingen togs ett speciellt regelverk fram och ekonomiskt stöd för tävlingen och dess priser samlades in från ett stort antal sponsorer. Totalt deltog 127 kronometrar från 28 franska tillverkare i den nationella tävlingen, varav 56 erhöll ett gångcertfikat och 55 av dessa också ett pris. Trots den nationella tävlingen hölls också den årliga tävlingen och det uttrycktes en oro att den årliga tävlingen inte skulle få tillräckligt många deltagare. Oron var dock obefogad då Besançons urtillverkare lämnade in 103 kronometrar för tävlingen. Vissa kronometrar tävlade dock i båda tävlingarna. Av dessa 103 erhöll 93 ett gångcertifikat och 55 fick ett tillräckligt bra resultat, Mention très satisfaisante, för att delta i tävlingsdelen och få pris.

Lip (Lipmann frères) var en av de mest framgångsrika deltagarna i kronometertävlingarna på observatoriet och en sponsor av observatoriets tävlingar. De deltog i båda tävlingarna 1904-1905 med sin urverksserie 17xx som justerats av Alfred Jaccard. Alfred Jaccard är en av de mest kända reglörerna genom tiderna och under sin tid som reglör för Omega slog han många precisionsrekord. Samtliga urverk i 17xx-serien var 19 linjer i diameter (43 mm) och utrustade med Breguet-spiral med dubbla kurvor i palladiumlegering. I den nationella tävlingen vann följande serienummer priser: 1741, 1750, 1733, 1778, 1777, 1731, 1780 och 1794. För sina tre bästa kronometrar vann Lip det fjärde av fem seriepriser för tillverkare. Reglören Alfred Jaccard vann det tredje av fyra seriepriser för reglörer för sina tre bästa kronometrar. Två av kronometrarna han vann seriepriset för hade han justerat åt Lip. I den årliga tävlingen vann följande Lip-kronometrar priser: 1733, 1741, 1731, 1757, 1728, 1750, 13786, 1761, 1743, 1776 och 1724. Vissa av Lips kronometrar tävlade alltså i båda tävlingarna. I den årliga tävlingen vann Lip det första av tre seriepriser för tillverkare.

Mitt exemplar, Lip 1724, var en av kronometrarna som tävlade i den årliga tävlingen. I tävlingen fick den totalt 102 poäng och var då en av 55 kronometrar med Mention très satisfaisante som fick delta i tävlingsdelen. Av dessa 55 kom den på plats 48. Med sitt poängresultat vann också kronometern ett pris, nämligen ett enkelt omnämnande, Mention simple, som var det lägsta av de fem prisnivåerna.

Kronometern är ett utmärkt exempel på den typ av ur som Alfred Jaccard arbetade med under sin tid i Besançon.

Bloch ett svårt fall – del 2.

För ett tag sedan nu blev jag kontaktad av en förtvivlad man, det var Eric som hörde av sig.
Olyckan hade varit framme och Blochfickuret som jag nyss reparerat hade fallit ur Erics bröstficka när han skulle knyta skorna…
En lärdom.
Alla vet ju att ett fickur ska ligga i västfickan, fast förankrad i en snygg kedja. 🙂

Det var något som skramlade i klockan sade han!

Balansaxeln hade gått av.
Eric kontaktade sitt försäkringsbolag, som lovade att ersätta kostnaderna för att återställa uret.

Bara att sätta igång att svarva en ny axel. En liknande axel fanns naturligtvis inte att få.

Om du klickar här får du se en timelapsefilm om när jag öppnar klockan, tar ur verket och gör en skiss av balansaxeln. Mest på skoj.

Bloch, ett svårt fall – del 1

Vad har vi här?

Så här såg urverket ut när jag först fick det.

Ett helt vanligt fickursverk?
Nja inte riktigt. Ni som följer min blogg kanske känner igen denna typ av verk.
Annars kolla här. En ledtråd är den lilla stämpeln längst ner till vänster om fjäderhusbryggan.

Eric hade återigen hittat ett slaktat urverk (grundverket är Schweiziskt) som han ville att jag skulle få ordning på – även detta en observatorietestad kronometer. Som synes fattas åtta skruvar – bryggskruvar, regelskruv och en verkhållarskruv. Två styrstift i fjäderhusbryggan var avbrutna, boett saknas, uppdragsaxel saknas.

Som vanligt har jag bett Eric att skriva lite om vad som gör just denna klocka så speciell:

Alfred Bloch, observatoriekronometer nummer 31519.
Alfred Bloch var en urfabrikant i franska staden Besancon, troligen född 1855 och död 1910. Han var sannolikt broder till Jacques och Leopold Bloch, som likt Alfred var urfabrikanter verksamma i Besancon och konkurrenter på observatoriet i Besancon, där de under några år tävlade med urverk i de årliga precisionstävlingarna.
Mycket lite är tyvärr känt om Alfred Bloch och de ur företaget tillverkade. Troligen specialiserades verksamheten på finishering av urverk baserade på franska och schweiziska råverk. De färdigställda urverken såldes till andra företag, antingen lösa eller satta i boett. Företagen, exempelvis juvelerarbutiker, sålde dessa vidare till kund, då under sina egna namn. Brödernas verksamheter hade troligen också liknande inriktningar.
   Företaget deltog i observatorietävlingar år 1904, 1908, 1909 och 1910.
1911 försvinner företaget Alfred Bloch ur resultatlistorna, troligen på grund av Alfreds död. Brodern Leopold tycks dock av resultatlistorna att döma i någon mening ta över verksamheten. I tävlingarna 1911 och 1912 ställer Leopold nämligen upp med kronometrar som tycks fortsätta en av Alfreds serienummerserier.

   Alfred Bloch nummer 31519 tävlade år 1908 (1907-1908). 1908 vinner företaget
5 priser för sina fickkronometrar, nämligen två guldmedaljer, två silvermedaljer och en bronsmedalj, och tycks experimentera med olika balanstyper. Företagets guldmedaljvinnare var utrustade med Guillaume-balans (serienummer 1398 och 1399) och silvermedaljvinnarna var utrustade med Palladium-spiral (serienummer 31519 och 31520). Urverket som vann bronsmedalj var en dubbelkronograf (rattrapante), serienummer 40650, med vanlig kompensationsbalans med stålspiral. Reglör för samtliga urverk i tävlingen var J. Miéville, en Frankrikes mest  framgångsrika reglörer genom tiderna. Miéville var den reglör som företaget i huvudsak kom att nyttja för sina observatoriekronometrar. De fem urverkens goda snittresultat resulterade i ett andra klassens seriepris för företaget med 193 poäng.

Klockans testresultat:

Åtta skruvar ska tillverkas. Jag börjar med att göra en enkel skiss över verket där jag märker ut vilka skruvar som saknas. Sedan provar jag med olika gängtappar vilken gänga respektive skruv ska ha. Som jag misstänkte var det två olika gängor på bryggskruvarna – de som sitter vid uppdraget. Regelskruv och verkhållarskruv har också egna gängor, så fyra olika gängsnitt behövdes.
Jag måttar med en skruvmejsel för att få fram skallens diameter, provar alla skruvhål för att få fram måtten, överför dessa till min skiss. Sedan svarvar jag till en stång med rätt diameter för skallen, måttar in skallens längd, svarvar och skär gängan. Gängans längd anpassar jag senare. Nu har jag ett antal skruvar utan skåra för skruvmejseln.
För att få bäst resultat när jag skär skåran använder jag svarven med supporten monterad. Letar reda på en lämplig slitsfräs, i detta fall 0,25 mm bred. Skruven håller jag i en stiftklove som jag fäster i supportens stålhållare. Sedan är det lätt att ställa in supporten så att skåran hamnar i mitten av skruven. Därefter härdning, för att undivka glödskal när jag härdar doppar jag delen i såpa innan jag värmer, brukar bli väldigt bra, man sparar mycket tid. Nu är det dags att polera skruvskallarna och anpassa gängans längd. Anlöper med hjälp av min varmluftspistol till rätt färg. Länk till Uddeholms anlöpningsfärger/färgtemperaturskala.

Dags att ta sig an de avbrutna styrstiften. Letade fram ett lämplig borr, något mindre än styrstiftet. Borrade för hand i ett borrskaft ur stiftet. Det visade sig att stiftet var gängat. Det är nog första gången jag byter styrstift i ett fickur, visste inte att de var gängade, men det kan ju ha att göra med att detta är ett speciellt verk. Svarva och gänga går lätt i svarven, drar även fast stiften med hjälp av svarven för att inte deformera stiftet.

Då är arbetet klart med verket, nu skall urverket passas in i boetten. Jag behöver även tillverka en uppdragsaxel för att se hur axel/verk/boett passar tillsammans.
Att tillverka en uppdragsaxel går ganska snabbt i svarven, jag filar fyrkanten med hjälp av en rulle och svarvens delningsskiva. Man byter försättaren mot en stålrulle. Några tips hur du filar och beräknar fyrkanten:

Med formeln – fyrkantens tjocklek = diametern * sin45º
eller använd konstanten 0,7071 * diametern

Istället för att svarva hela området för styrtappen kan man spara en bit på längden och svarva ned den så att den passar inuti muffhjulets fyrkant. Då kan du använda den som referens för fyrkantens tjocklek. Med hjälp av stödrullen och delningsskivan filar du snabbt till en perfekt fyrkant.

Jag mäter verkets diameter och jämför mot boetten. I detta fall skiljde det endast några tiondelar. Jag skär bort materialet med hjälp av en stickel. Nu passar verket i boetten. Kontrollerar med uppdragsaxelns hjälp hur det passar mot hålet i boetten. Om det inte stämmer får man justera boettkanten. I detta fall behövde jag inte justera något. Fungerar visarställningen blir nästa fråga? Inte riktigt bra. Stiftet för visarställningen hamnar precis vid sidan av armen. Jag anpassade längden på stiftet, snedfilade änden så att det inte kan vrida sig.Denna åtgärd visade sig räcka till för trycka på visarställarmen på rätt sätt så att visarställningen fungerar som den ska.

Anpassar längden på uppdragsaxeln och filar fyrkanten där kronan ska fästas. Alla stora arbeten klara. Nu kan jag ta isär hela urverket för första gången.

Nu upptäckte jag något som förvånade mig – slitage i en driv och på det drivande hjulet. Borde inte vara sådana fel i ett precisionsur som detta. Främsta orsaken till sådana slitage är att det är fel storlek / verksam diameter på hjul och/eller driv, mer sällan tändernas utformning / välsning. Jag satte upp hjulen i ingreppscirkeln för att prova mig fram till det bästa ingreppet, kontrollerade sedan mot hjulens centrumavstånd i verket och fann att det centrumavstånd jag hade stämde överens mot det som fanns i verket. Minst troligt är att tandformen är fel i en så här modernt urverk (relativt). Man hade goda kunskaper i tändernas geometri, och med hjälp av välsmaskinen gick det lätt att få fram rätt tandform. Det mest troliga är att hjulet är för litet. Förr i tiden när man jobbade mycket med råverk var detta vardagsmat, att sträcka hjul och använda välsmaskinen. Själv känner jag mig osäker på att göra några justeringar av detta så det får lämnas så här.

Sedan var det bara att rengöra och sedan sätta ihop urverket och montera i boetten.
Att jag skulle få återse klockan strax efter att jag lämnat den till kunden var något jag inte tänkt mig, mer om detta i nästa inlägg.

Borel & Courvoisier 53629

Ytterligare en observatorietestad fickurskronometer – denna gång en Borel & Courvoisier. Åter ett slaktat löst verk utan boett, en ny boett skulle tillpassas och verket renoveras.

En kort historik.
Företaget Borel & Courvoisier startades 1859 av svågrarna Jules Borel och Paul Courvoisier. Man startade sin produktion med tre verk – ett herr, ett dam och ett 14 linjers cylinderur. Man beställde råverk från franska Japy Frères samt från de schweiziska Robert & Cie, Mauler & Ducommun och Frotte Cholet. Finisheringen utfördes av verkstäder i La Sagne. Gångpartiet tillverkades av Bayards. Spiralen kom från Le Locle, balansen från Placemont, drivarna tillverkades i Mont-Saxonnex i Frankrike. Boetten tillverkades i La Neuveille och dekorerades i Fleurier, Le Locle och Genéve. Visarna kom från Le Locle och tavlan från Genève.

Ett exempelutdrag från Jules Jurgensen där man ser alla olika leverantörer av delar och arbetsmoment.

Ihopsättningen och reglaget utfördes i Borel & Courvoisier’s ateljé i Neuchâtel. Denna mix av delar och olika tillverkare var typisk för den tiden (Så även i våra dagar). B & C använde också verk från bland annat Girard-Perregaux, Dubois & Leroy, Aubert Frères och Roskopf.

Man startade tillverkningen i en liten ateljé i Neuchâtel, men företaget växte snabbt och en ny modern fabrik byggdes. De inriktade sig på att tillverka observatoriestestade klockor med hög precision för den Amerikanska marknaden. B & C vann första pris vid observatoriet i Neuchâtel1866.
Klockorna spreds över världen och fanns bland annat representerade i New York, London, La Plata, Hamburg, och Odessa. B & C fortsatte att kamma hem förstapriser vid observatoriet i Neuchâtel, 1870, 1875, 1876 och 1880.
Paul Courvoisier blev sjuk och Jules Borels son Ernest tar vid i styrelsen 1894. Jules Borel avlider 1898, då ändras namnet till Ernest Borel & Cie successeur de Borel-Courvoisier. 1910 registrerade man märket Union Watch. 1936 efter 67 år lämnade Ernest över till sin son Jean-Louis Borel. 1955 tillverkade man urverk för A. Schild, Fontainemelon och ETA. Man tillverkade flera armbandsur bland annat kultklockan Cocktail med en slags kalejdoskoptavla.

Så här skriver Eric om klockan och om testningen vid observatoriet i Neuchâtel:

Testningen av kronometerar påbörjades år 1860 på observatoriet i Neuchâtel. Den 20:e juni år 1866 introducerades ett nytt regelverk som tog bort begränsningen vad gäller gångtyp. Tidigare hade ankarverk testats separat från urverk med kronometergång (med vippa och detantfjäder) och under kortare period och mindre strikta gränsvärden. I regelverket bestämdes också att tre testkategorier skulle införas, nämligen:
Kategorin för marinkronometrar
– Kategorin för fickkronometrar vilka testats i 30 dagar i två positioner och i värmeugn
– Kategorin för fickkronometrar vilka testats i 15 dagar i en position och vid rumstemperatur

För fickkronometrar i 30-dagarskategorin betyder det att följande 5 parametrar testades:
1. Den genomsnittliga dagliga gångavvikelsen
2. Den genomsnittliga dagliga gångvariationen
3. Skillnaden i gång mellan urverket liggandes och ståendes
4. Skillnaden i gång för varje grad Celcius i temperaturförändring
5. Skillnaden mellan den högsta och lägsta uppmätta gången

Testningen av fickkronometrar i 15-dagarskategorin innefattade ej parameter 3 och 4.

De första två kategorierna räknades som tävlingar där de bästa urverken tilldelades priser. I kategorin för marinkronometrar gavs den bästa ett pris och i 30-dagarskategorin för fickkronometrar gavs de fyra bästa priser.

Utöver ovannämnda kategorisering indelades också fickkronometrar i fyra (senare endast tre) klasser beroende på genomsnittlig gångvariation (oavsett kategori). Urverk som uppvisade en genomsnittling gångvariation på:
under 0,5s benämndes första klassens kronometrar
mellan 0,5s och 1s benämndes andra klassens kronometrar
mellan 1s och 2s benämndes tredje klassens kronometrar
över 2s benämndes fjärde klassens kronometrar

1866 års regelverk kom att nyttjas 1867 till 1872. Den 27:e december år 1872 kom regelverket att göras om igen (det nya togs i bruk år 1873). Nu introducerades en tredje klass för fickkronometrar, vilken innebar en testningsperiod på 44 dagar. Det är också denna längre testningskategori för fickkronometrar som starkast har kommit att förknippas med observatorietestning och observatorietävlingar, men då under benämningen första klassens kronometrar. Kategorisystemet som beskrevs ovan med kategorier som bestämde testningslängd och med indelning i olika klasser beroende på resultat kom med tiden att göras om till ett system där kategorierna istället benämndes klasser. Prissystemet kom dessutom att utökas från att endast premiera ett fåtal av de bästa urverken. I det senare klassystemet, som introducerades tidigt 1900-tal, definierade klasserna testningslängd och tillåtna gränsvärden, likt de tidigare kategorierna, och de deltagande bättre urverken kom att tilldelas exempelvis första-, andra- och tredjepriser beroende på resultat (guld, silver och brons på vissa observatorier – alla urverk tilldelades inte pris). I någon mening kan det väl sammanfattas med att de tidigare kategorierna blev klasser och de tidigare klasserna blev priser.

Borel & Courvoisier nummer 53629 är troligen byggt på ett råverk från Piguet Frères (L’Orient-de-l’Orbe) eller  Aubert Frères (Derrière-la-Côte). Urverkstypen benämns ofta Jürgensen-kaliber efter tillverkaren Jules Jürgensens omfattande användning av liknande urverk.

Nummer 53629 testades år 1872 enligt 1866 års regelverk. Urverket testades i 30-dagarskategorin för fickkronometrar och uppvisade under testningen en genomsnittlig gångvariation på 0,39s, vilket alltså innebar att den räknades till den första klassen.

Totalt testades 160 fickkronometrar år 1872, 108 i 30-dagarskategorin och 52 i 15-dagarskategorin. Av de 108 urverk som testades i 30-dagarskategorin kategorin kom Borel & Courvoisier 53629 på plats 36.

Urverken testade i 30 dagars-kategorin år 1872 för fickkronometrar klassificerades enligt följande:
Platserna 1 till 56 som första klassens kronometrar
Platserna 57 till 104 som andra klassens kronometrar
Platserna 105 till 108 som tredje klassens kronometrar

Av de totalt 160 fickkronometrar i båda kategorierna var 113 ankarverk, 31 hade kronometergång med vippa, 11 hade kronometergång med detantfjäder och 5 var tourbilloner. Bredden vad gäller gångtyper bland de 160 testade urverken ger en intressant insyn i eventuella prestandaskillnaden. I dokumentationen från 1872 års testning ges den genomsnittliga gångvariationen för alla gångtyper:
Kronometergång med vippa: 0,46s
Kronometergång med detantfjäder: 0,54s
Ankargång: 0,53s
Tourbilloner (alla gångtyper): 0,58s

Nu över till klockan och kortfattat om reparationen.
Jag hade fått ett urverk med tavla samt en visningsboett – jag skulle försöka få ihop detta till en fungerande klocka. Börjar med att noggrant mäta upp boett och verk för att se om verket skulle passa i boetten. Det såg ut som om det skulle fungera, fräste och filade bort en del material från boetten – verket passade.
Eftersom verket saknade uppdragsaxel blev det nästa steg – att anpassa en axel. Hittade en lämplig kandidat som jag svarvade till. Efter det svarvade jag ett rör som sattes in i boetten så att det skulle gå att ställa visarna. Efter det rengjordes verket och sattes igång. Man slås av det enorma arbete som lagts ner på alla detaljer och hur väl utformat allt är. Mer förklaringar vid bilderna. Varsågod och njut!

En liten videosnutt om hur stoppverket fungerar:

Halda – ett svenskt fickur, del 2

Som första bilden visar fanns en för mig tråkig överraskning – kronhjulets kärna var väldigt sliten. Blev ett par timmars extra jobb. Tur att det gick att lösa i alla fall. Sista grejen som jag inte räknade var att glaset var för lågt. Det är inte helt lätt att ändra höjden så att det blir jämnt och fint och utan märken. Men övning ger färdighet!
Klicka på bilderna för att se större!

Alla delar till kronhjulet.

Allt på plats.

Halda – ett svenskt fickur, del 1

Har haft nöjet att besöka Haldamuseet i Svängsta vid ett par tillfällen. Om du har möjlighet, missa inte ett besök i detta museum. Henning Hammarlund startade Halda fickurfabrik i Svängsta 1887, tillverkningen av fickur pågick fram till 1926. Fantastiskt att vi i Sverige haft tillverkning av fickur av mycket hög kvalité, synd att det inte bar sig. Man valde att tillverka annat såsom telur, taxametrar, skrivmaskiner för att avsluta med spinnrullar – en tillverkning som fortfarande finns kvar i Svängsta.
Henning Karlsson vår guide vid besöken arbetade själv vid fabriken, han är en av dem vi kan tacka för detta fina museum. I samband med att ABU bildades 1943 behövdes mer lokaler och det beslutades att den gamla urfabriken skulle tömmas på sina inventarier. Henning Karlsson och några vänner tömde lokalen men istället för att köra allt till tippen smörjdes alla maskiner in och fraktades till ett gammalt hus i skogen i närheten. Där gömdes allt till 1969 då huset börjat förfalla så mycket att hela denna skatt hotades. Henning kämpade för att allt skulle ställas iordning till ett museum – det blev verklighet 1977 då museet kunde öppnas i just den lokal där det hela började en gång.
Hela fabriken är intakt så i princip skulle man kunna starta tillverkningen igen! En spännande tanke…
Det finns mycket att berätta om Halda – för dig som vill veta mera rekommenderar jag boken – Halda-en svensk fickurfabrik av Sandström, Carlsson och Sjunnesson. Kanske går den att hitta på antivariat.

Nu över till själva fickuret!
Tog emot ett Halda savonettguldfickur för reparation. Måste erkänna att jag inte tittade tillräckligt noga på verkets kondition när jag gjorde kostnadsförslaget! Känns detta igen? Fickur med dolda fel…
Kanske kan detta inlägg hjälpa någon att hitta de fel som fanns i min reparation.
I denna första del visar jag felen samt hur jag åtgärdade några av dem, andra delen kommer att handla om ett allvarligt fel och dess avhjälpande.

Ett fint fickur – Alpina

En kund hade lämnat in ett fint guldfickur. Verket visade sig vara av mycket hög kvalité, men det fanns ingen märkning på vare sig boett eller verk.
Tack vare min vän Eric fick jag reda på lite mer om vem som kan ha tillverkat klockan.
Ett antal urmakare gick samman som ”Union Horlogère Suisse” för köpa in urdelar samt att organisera tillverkningen av delar.
Alla medlemmar av ”Union Horlogère Suisse” var beroende av sammanslutningen vars mål var att sälja klockor av hög kvalité under namnet ”Alpina”. Den nya sammanslutningen fick snabbt acceptans. Tillsammans med kvalificerade tillverkare började sammanslutningen att utveckla egna verk. Resultatet av denna sammanslutning blev Alpina Union Horlogère eller helt enkelt Alpina.
Alla ståldelar var ovanligt vackert polerade, till exempel var den fyrkantiga delen av uppdragsaxeln där muffhjulet löper var helpolerad. Alla löpverkshjulen var tillverkade i hårdvalsat lågkaratigt guld. Delarna i gångpartiet var smäckert utförda, balansen var också fint tillverkad med fint polerad balansaxel. Breguetspiral och patentruckning – noterbart är att skruven för ruckningen hade spår, hål och fyrkant för att förenkla finjusteringen. Tandantalen på hjulen i visarväxeln var något högre än normalt, detta för att minska glappen mellan hjulen. Spärrhjulet var direkt fastskruvat i fjäderhuskärnan, också dessa delar vackert slipade och polerade. Stoppverk för att utnyttja fjäderns kraft optimalt.
Efter några smärre justeringar och poleringar av tappar med små slitage, rengjorde jag verket, epilamiserade ”behövande” delar och satte samman verket. Trots den höga åldern på verket gick det fantastiskt fint.

Ett fickur med stopp i verket

Fick ett fickur för reparation märkt D S C – Ducommun-Sandoz & Cie, La Chaux de Fonds, Schweiz. Ett ganska fint verk av god kvalité. Fjäderhuset var utrustat med stoppverk. I detta fall fanns alla delar kvar, tyvärr saknas delar ibland i dessa stoppverk. Man satte stoppverk för att fördela fjäderns kraft mer jämnt. Om fjäderhuset roterar sju varv utan stoppverk är det första varvet förhållandevis svagt och det sista varvet starkt. Så om stoppverket roterar fem varv tas den svagaste respektive starkaste biten av fjädern bort.

IWC C95 – en överlevare

Fick ett vackert IWC guldfickur för renovering. Verket visade sig vara i ovanligt fint skick, kanske inte reparerat tidigare. Inga märken på verkbotten eller bryggor, alla ståldelar fint polerade och utan märken och repor. Ovanligt!
Det var bara att slipa skruvmejslarna, ta fram nysilververktyg och kolfiberkorntång mm – vill inte göra några skador på ett verk i så här fint skick – och sätta igång med renoveringen.
Många fickursboetter har smälts ner för några futtiga kronors skull, hoppas att denna fina klocka inte går det ödet till mötes.
Bara att njuta!
Klicka på bilderna för att se större.

Zenith chronograph 19”’ – del 3

Sista delen – ihopsättning och slutkontroll.
Några smågrejer som behövde ytterligare justering samt fixa till visarna.

Video på den fina minutväxlingen:

Ska försöka förklara funktionen på kronografen – tidtagningen.
20150602-iPhone-0490
1. Tryckknappen i kronan har tre funktioner: start – stopp – nollställning. När du trycker in kronan tar en ”krok” tag i pelarhjulet 5. och flyttar fram hjulet ett steg.
2. Pelarhjulet 5.har två ”våningar” – i botten syns 15 stycken sågformade tänder (som kroken tar tag i och drar fram vid varje tryck på tryckknappen) andra våningen har fem tårtbitsformade tänder – eller kammar.
3. Armen 9. sköter om drivningen av kronografsekundhjulet 6.- kopplar i och ur ingreppet mellan 6- och 7.
Hjulet 8. sitter på urverkets sekundhjul. När en minut gått tar ett stift på sekundhjulet 6. tag i armen 2. och flyttar stjärnhjulet som i sin tur minuträknarhjulet 10. ett steg.
4. Armen 4. blockerar sekundhjulet 6. när kronografen är stoppad.
5. Nollställarmen 4. faller ner mot sekundhjulet 6. och minuträknarhjulet 10. Visarna nollställs.