Borel & Courvoisier 53629

Ytterligare en observatorietestad fickurskronometer – denna gång en Borel & Courvoisier. Åter ett slaktat löst verk utan boett, en ny boett skulle tillpassas och verket renoveras.

En kort historik.
Företaget Borel & Courvoisier startades 1859 av svågrarna Jules Borel och Paul Courvoisier. Man startade sin produktion med tre verk – ett herr, ett dam och ett 14 linjers cylinderur. Man beställde råverk från franska Japy Frères samt från de schweiziska Robert & Cie, Mauler & Ducommun och Frotte Cholet. Finisheringen utfördes av verkstäder i La Sagne. Gångpartiet tillverkades av Bayards. Spiralen kom från Le Locle, balansen från Placemont, drivarna tillverkades i Mont-Saxonnex i Frankrike. Boetten tillverkades i La Neuveille och dekorerades i Fleurier, Le Locle och Genéve. Visarna kom från Le Locle och tavlan från Genève.

Ett exempelutdrag från Jules Jurgensen där man ser alla olika leverantörer av delar och arbetsmoment.

Ihopsättningen och reglaget utfördes i Borel & Courvoisier’s ateljé i Neuchâtel. Denna mix av delar och olika tillverkare var typisk för den tiden (Så även i våra dagar). B & C använde också verk från bland annat Girard-Perregaux, Dubois & Leroy, Aubert Frères och Roskopf.

Man startade tillverkningen i en liten ateljé i Neuchâtel, men företaget växte snabbt och en ny modern fabrik byggdes. De inriktade sig på att tillverka observatoriestestade klockor med hög precision för den Amerikanska marknaden. B & C vann första pris vid observatoriet i Neuchâtel1866.
Klockorna spreds över världen och fanns bland annat representerade i New York, London, La Plata, Hamburg, och Odessa. B & C fortsatte att kamma hem förstapriser vid observatoriet i Neuchâtel, 1870, 1875, 1876 och 1880.
Paul Courvoisier blev sjuk och Jules Borels son Ernest tar vid i styrelsen 1894. Jules Borel avlider 1898, då ändras namnet till Ernest Borel & Cie successeur de Borel-Courvoisier. 1910 registrerade man märket Union Watch. 1936 efter 67 år lämnade Ernest över till sin son Jean-Louis Borel. 1955 tillverkade man urverk för A. Schild, Fontainemelon och ETA. Man tillverkade flera armbandsur bland annat kultklockan Cocktail med en slags kalejdoskoptavla.

Så här skriver Eric om klockan och om testningen vid observatoriet i Neuchâtel:

Testningen av kronometerar påbörjades år 1860 på observatoriet i Neuchâtel. Den 20:e juni år 1866 introducerades ett nytt regelverk som tog bort begränsningen vad gäller gångtyp. Tidigare hade ankarverk testats separat från urverk med kronometergång (med vippa och detantfjäder) och under kortare period och mindre strikta gränsvärden. I regelverket bestämdes också att tre testkategorier skulle införas, nämligen:
Kategorin för marinkronometrar
– Kategorin för fickkronometrar vilka testats i 30 dagar i två positioner och i värmeugn
– Kategorin för fickkronometrar vilka testats i 15 dagar i en position och vid rumstemperatur

För fickkronometrar i 30-dagarskategorin betyder det att följande 5 parametrar testades:
1. Den genomsnittliga dagliga gångavvikelsen
2. Den genomsnittliga dagliga gångvariationen
3. Skillnaden i gång mellan urverket liggandes och ståendes
4. Skillnaden i gång för varje grad Celcius i temperaturförändring
5. Skillnaden mellan den högsta och lägsta uppmätta gången

Testningen av fickkronometrar i 15-dagarskategorin innefattade ej parameter 3 och 4.

De första två kategorierna räknades som tävlingar där de bästa urverken tilldelades priser. I kategorin för marinkronometrar gavs den bästa ett pris och i 30-dagarskategorin för fickkronometrar gavs de fyra bästa priser.

Utöver ovannämnda kategorisering indelades också fickkronometrar i fyra (senare endast tre) klasser beroende på genomsnittlig gångvariation (oavsett kategori). Urverk som uppvisade en genomsnittling gångvariation på:
under 0,5s benämndes första klassens kronometrar
mellan 0,5s och 1s benämndes andra klassens kronometrar
mellan 1s och 2s benämndes tredje klassens kronometrar
över 2s benämndes fjärde klassens kronometrar

1866 års regelverk kom att nyttjas 1867 till 1872. Den 27:e december år 1872 kom regelverket att göras om igen (det nya togs i bruk år 1873). Nu introducerades en tredje klass för fickkronometrar, vilken innebar en testningsperiod på 44 dagar. Det är också denna längre testningskategori för fickkronometrar som starkast har kommit att förknippas med observatorietestning och observatorietävlingar, men då under benämningen första klassens kronometrar. Kategorisystemet som beskrevs ovan med kategorier som bestämde testningslängd och med indelning i olika klasser beroende på resultat kom med tiden att göras om till ett system där kategorierna istället benämndes klasser. Prissystemet kom dessutom att utökas från att endast premiera ett fåtal av de bästa urverken. I det senare klassystemet, som introducerades tidigt 1900-tal, definierade klasserna testningslängd och tillåtna gränsvärden, likt de tidigare kategorierna, och de deltagande bättre urverken kom att tilldelas exempelvis första-, andra- och tredjepriser beroende på resultat (guld, silver och brons på vissa observatorier – alla urverk tilldelades inte pris). I någon mening kan det väl sammanfattas med att de tidigare kategorierna blev klasser och de tidigare klasserna blev priser.

Borel & Courvoisier nummer 53629 är troligen byggt på ett råverk från Piguet Frères (L’Orient-de-l’Orbe) eller  Aubert Frères (Derrière-la-Côte). Urverkstypen benämns ofta Jürgensen-kaliber efter tillverkaren Jules Jürgensens omfattande användning av liknande urverk.

Nummer 53629 testades år 1872 enligt 1866 års regelverk. Urverket testades i 30-dagarskategorin för fickkronometrar och uppvisade under testningen en genomsnittlig gångvariation på 0,39s, vilket alltså innebar att den räknades till den första klassen.

Totalt testades 160 fickkronometrar år 1872, 108 i 30-dagarskategorin och 52 i 15-dagarskategorin. Av de 108 urverk som testades i 30-dagarskategorin kategorin kom Borel & Courvoisier 53629 på plats 36.

Urverken testade i 30 dagars-kategorin år 1872 för fickkronometrar klassificerades enligt följande:
Platserna 1 till 56 som första klassens kronometrar
Platserna 57 till 104 som andra klassens kronometrar
Platserna 105 till 108 som tredje klassens kronometrar

Av de totalt 160 fickkronometrar i båda kategorierna var 113 ankarverk, 31 hade kronometergång med vippa, 11 hade kronometergång med detantfjäder och 5 var tourbilloner. Bredden vad gäller gångtyper bland de 160 testade urverken ger en intressant insyn i eventuella prestandaskillnaden. I dokumentationen från 1872 års testning ges den genomsnittliga gångvariationen för alla gångtyper:
Kronometergång med vippa: 0,46s
Kronometergång med detantfjäder: 0,54s
Ankargång: 0,53s
Tourbilloner (alla gångtyper): 0,58s

Nu över till klockan och kortfattat om reparationen.
Jag hade fått ett urverk med tavla samt en visningsboett – jag skulle försöka få ihop detta till en fungerande klocka. Börjar med att noggrant mäta upp boett och verk för att se om verket skulle passa i boetten. Det såg ut som om det skulle fungera, fräste och filade bort en del material från boetten – verket passade.
Eftersom verket saknade uppdragsaxel blev det nästa steg – att anpassa en axel. Hittade en lämplig kandidat som jag svarvade till. Efter det svarvade jag ett rör som sattes in i boetten så att det skulle gå att ställa visarna. Efter det rengjordes verket och sattes igång. Man slås av det enorma arbete som lagts ner på alla detaljer och hur väl utformat allt är. Mer förklaringar vid bilderna. Varsågod och njut!

En liten videosnutt om hur stoppverket fungerar:

Annonser

Halda – ett svenskt fickur, del 2

Som första bilden visar fanns en för mig tråkig överraskning – kronhjulets kärna var väldigt sliten. Blev ett par timmars extra jobb. Tur att det gick att lösa i alla fall. Sista grejen som jag inte räknade var att glaset var för lågt. Det är inte helt lätt att ändra höjden så att det blir jämnt och fint och utan märken. Men övning ger färdighet!
Klicka på bilderna för att se större!

Alla delar till kronhjulet.

Allt på plats.

Halda – ett svenskt fickur, del 1

Har haft nöjet att besöka Haldamuseet i Svängsta vid ett par tillfällen. Om du har möjlighet, missa inte ett besök i detta museum. Henning Hammarlund startade Halda fickurfabrik i Svängsta 1887, tillverkningen av fickur pågick fram till 1926. Fantastiskt att vi i Sverige haft tillverkning av fickur av mycket hög kvalité, synd att det inte bar sig. Man valde att tillverka annat såsom telur, taxametrar, skrivmaskiner för att avsluta med spinnrullar – en tillverkning som fortfarande finns kvar i Svängsta.
Henning Karlsson vår guide vid besöken arbetade själv vid fabriken, han är en av dem vi kan tacka för detta fina museum. I samband med att ABU bildades 1943 behövdes mer lokaler och det beslutades att den gamla urfabriken skulle tömmas på sina inventarier. Henning Karlsson och några vänner tömde lokalen men istället för att köra allt till tippen smörjdes alla maskiner in och fraktades till ett gammalt hus i skogen i närheten. Där gömdes allt till 1969 då huset börjat förfalla så mycket att hela denna skatt hotades. Henning kämpade för att allt skulle ställas iordning till ett museum – det blev verklighet 1977 då museet kunde öppnas i just den lokal där det hela började en gång.
Hela fabriken är intakt så i princip skulle man kunna starta tillverkningen igen! En spännande tanke…
Det finns mycket att berätta om Halda – för dig som vill veta mera rekommenderar jag boken – Halda-en svensk fickurfabrik av Sandström, Carlsson och Sjunnesson. Kanske går den att hitta på antivariat.

Nu över till själva fickuret!
Tog emot ett Halda savonettguldfickur för reparation. Måste erkänna att jag inte tittade tillräckligt noga på verkets kondition när jag gjorde kostnadsförslaget! Känns detta igen? Fickur med dolda fel…
Kanske kan detta inlägg hjälpa någon att hitta de fel som fanns i min reparation.
I denna första del visar jag felen samt hur jag åtgärdade några av dem, andra delen kommer att handla om ett allvarligt fel och dess avhjälpande.

Ett fint fickur – Alpina

En kund hade lämnat in ett fint guldfickur. Verket visade sig vara av mycket hög kvalité, men det fanns ingen märkning på vare sig boett eller verk.
Tack vare min vän Eric fick jag reda på lite mer om vem som kan ha tillverkat klockan.
Ett antal urmakare gick samman som ”Union Horlogère Suisse” för köpa in urdelar samt att organisera tillverkningen av delar.
Alla medlemmar av ”Union Horlogère Suisse” var beroende av sammanslutningen vars mål var att sälja klockor av hög kvalité under namnet ”Alpina”. Den nya sammanslutningen fick snabbt acceptans. Tillsammans med kvalificerade tillverkare började sammanslutningen att utveckla egna verk. Resultatet av denna sammanslutning blev Alpina Union Horlogère eller helt enkelt Alpina.
Alla ståldelar var ovanligt vackert polerade, till exempel var den fyrkantiga delen av uppdragsaxeln där muffhjulet löper var helpolerad. Alla löpverkshjulen var tillverkade i hårdvalsat lågkaratigt guld. Delarna i gångpartiet var smäckert utförda, balansen var också fint tillverkad med fint polerad balansaxel. Breguetspiral och patentruckning – noterbart är att skruven för ruckningen hade spår, hål och fyrkant för att förenkla finjusteringen. Tandantalen på hjulen i visarväxeln var något högre än normalt, detta för att minska glappen mellan hjulen. Spärrhjulet var direkt fastskruvat i fjäderhuskärnan, också dessa delar vackert slipade och polerade. Stoppverk för att utnyttja fjäderns kraft optimalt.
Efter några smärre justeringar och poleringar av tappar med små slitage, rengjorde jag verket, epilamiserade ”behövande” delar och satte samman verket. Trots den höga åldern på verket gick det fantastiskt fint.

Ett fickur med stopp i verket

Fick ett fickur för reparation märkt D S C – Ducommun-Sandoz & Cie, La Chaux de Fonds, Schweiz. Ett ganska fint verk av god kvalité. Fjäderhuset var utrustat med stoppverk. I detta fall fanns alla delar kvar, tyvärr saknas delar ibland i dessa stoppverk. Man satte stoppverk för att fördela fjäderns kraft mer jämnt. Om fjäderhuset roterar sju varv utan stoppverk är det första varvet förhållandevis svagt och det sista varvet starkt. Så om stoppverket roterar fem varv tas den svagaste respektive starkaste biten av fjädern bort.

IWC C95 – en överlevare

Fick ett vackert IWC guldfickur för renovering. Verket visade sig vara i ovanligt fint skick, kanske inte reparerat tidigare. Inga märken på verkbotten eller bryggor, alla ståldelar fint polerade och utan märken och repor. Ovanligt!
Det var bara att slipa skruvmejslarna, ta fram nysilververktyg och kolfiberkorntång mm – vill inte göra några skador på ett verk i så här fint skick – och sätta igång med renoveringen.
Många fickursboetter har smälts ner för några futtiga kronors skull, hoppas att denna fina klocka inte går det ödet till mötes.
Bara att njuta!
Klicka på bilderna för att se större.

Zenith chronograph 19”’ – del 3

Sista delen – ihopsättning och slutkontroll.
Några smågrejer som behövde ytterligare justering samt fixa till visarna.

Video på den fina minutväxlingen:

Ska försöka förklara funktionen på kronografen – tidtagningen.
20150602-iPhone-0490
1. Tryckknappen i kronan har tre funktioner: start – stopp – nollställning. När du trycker in kronan tar en ”krok” tag i pelarhjulet 5. och flyttar fram hjulet ett steg.
2. Pelarhjulet 5.har två ”våningar” – i botten syns 15 stycken sågformade tänder (som kroken tar tag i och drar fram vid varje tryck på tryckknappen) andra våningen har fem tårtbitsformade tänder – eller kammar.
3. Armen 9. sköter om drivningen av kronografsekundhjulet 6.- kopplar i och ur ingreppet mellan 6- och 7.
Hjulet 8. sitter på urverkets sekundhjul. När en minut gått tar ett stift på sekundhjulet 6. tag i armen 2. och flyttar stjärnhjulet som i sin tur minuträknarhjulet 10. ett steg.
4. Armen 4. blockerar sekundhjulet 6. när kronografen är stoppad.
5. Nollställarmen 4. faller ner mot sekundhjulet 6. och minuträknarhjulet 10. Visarna nollställs.

Zenith chronograph 19”’ – del 2

Denna del handlar om själva renoveringen och hur jag försökte att lösa problem och fel samt de överraskningar som dök upp.
Vid en sådan här renovering får man räkna med att del dolda fel och överraskningar dyker upp. När det blir lite för många extrafel får man börja prioritera vad som behövs göras för att få klockan att fungera – man får fundera lite på tidsåtgång och så vidare.
Det som oroade mig mest var den dåligt gjorda tappinborrningen och den dåligt utförda omfodringen av kronografdrivhjulet. Efter vidare undersökning av hjulet framkom det att driven var spräckt – inget att göra åt den. I värsta fall hade jag behövt att byta ut hjulet eller tillverka en ny driv. Kronografdrivhjulet skulle gå att sätta upp i svarven och göra en ny centrerad fodring. Men jag tänkte också att två ocentreringar kan ta ut varandra om man passar in dem i rätt lägen. Chansade på det senare – det visade sig att det fungerade.
Klicka på småbilderna om du vill se större.

Zenith chronograph 19”’ – del 1

Per hade lämnat sin fickurskronograf till mig för renovering.
Hittade en hel del konstigheter men ansåg att jag kunde laga den.
Detta var innan jag hade tagit isär verket. Det fanns många överraskningar där.
<a href="http://”>Länk till film med det ocentrerade hjulet.
Börjar med felsökningen i del 1.
Dessa fel hittade jag innan
renoveringen, klicka på bilderna för att se större!

J. C. Breitmeyer – fickur med kvalité

En renovering av ett fint fickur.
Blev förvånad när jag öppnade boetten och fann ett ovanligt vackert urverk. Kände inte alls igen märkningen J. C. B. Med tanke på den höga kvalitén kändes det konstigt att jag inte hört eller sett något om denna tillverkare. Tack vare vännerna Lars och Eric fick jag reda på lite mer.
Det hela startade 1880 i La Chaux de Fonds då James Calame-Robert startade tillverkning av fickur. 1923 togs verksamheten över av J. C. Breitmeyer. I slutet av 1800-talet samarbetade Breitmeyer med Sandoz.

Ett nöje att få renovera en så här fin klocka!

Klicka på småbilderna för att se större.