Jaccard, ett hopplöst projekt! Eller?

Eric ser till att jag inte blir arbetslös. Fick ett fickur igen för renovering. Verket känner jag igen sedan förut.
Så här såg det ut när jag fick klockan.

Eric har satt lite Rodico i löpverket.

Med verket ute ur boetten kunde jag konstatera att balansaxeln var av. Eric hade satt lite Rodico som stopp i löpverket, när jag tagit bort hindret såg jag att löpverket kunde röra sig – hakstenarna såg konstigt uppböjda ut och var inte i ingrepp med gånghjulet. Nåväl tänkte jag, hakstenarna har säkert lossnat på grund av dålig shellack.
Jag beslöt mig för att svarva en ny balansaxel och att ställa in gången senare när balansen fungerade. Noterade att stenen i balanskloven var skadad.

När balansen var klar blev nästa moment att kolla vad som hänt med haken och hakstenarna. Det första jag lade märke till var att stenarna hade olika färg och form, de var uppböjda i en konstig vinkel. När haken var fri såg jag att även en tapp var avbruten. För att se hur gången fungerar måste jag ha en fungerande hake, alltså var det bara att svarva en ny hakbom!
Men det var något annat fel med haken (väl synligt om man är uppmärksam) som jag fortfarande inte sett – kan du se det jag inte såg?
På äldre ur är ofta hakbommen gängad och fastskruvad i haken, så också i detta fall. Har aldrig tidigare tillverkat en hakbom med gänga, så det skulle bli en ny utmaning. Valde att svarva i blåstål som är ett bra material med god hårdhet och som ger fina poleringar. Skulle mitt gamla gängsnitt hålla får att gänga i blåstål?
Bara att prova, det gick fint. Resten gick också bra, svarvade klart, anpassade tapparna i rullbänken, gängade fast i haken.

Nu skulle gången provas. Det var då jag upptäckte det jag inte tidigare lagt märke till.
Hakstenarna hade samma vinklar! Alltså två utgångsstenar!
Det var nu det började kännas riktigt hopplöst, vad var detta för klocka jag hade åtagit mig att fixa! Tog en låååång fika.
Tittade i ett par skrotade verk från gamla projekt och hittade en hake med välvda stenar precis som det ska vara. Stenen passade i spåret, bara att prova gången igen.

Ny ingångssten på plats, med rätt vinkel. Men något för lång, gången går inte igenom.

Då kom nästa problem. Hakstenen var för lång! Gången gick inte igenom.
Hakstenen måste kortas in. På riktigt fina ur förr i tiden anpassades alltid hakstenen till hakens spår, den skulle bottna. (Se min artikel om Halda.)
Den ”nya” hakstenen var skadad på den inre icke verksamma delen, jag valde att slipa bort det mesta av det skadade området.
Hur slipar man en haksten?
Studerade lite i min litteratur men fann inte så mycket. Jag hade slipat en haksten en gång tidigare när jag var på Patek Philippe, den gången var det också en gammal fin välvd haksten som hade slitage på den verksamma ytan. Fick göra det jag trodde var rätt och så som jag kom ihåg det. Ett stort problem när man slipar hårda material som glas och rubin är att det det går ur flisor på ”släppkanten”. För att förhindra detta slipar man först en facett på släppkanten innan du slipar den plana ytan.
Man brukar använda en kopparskiva som man applicerar diamantpasta på, med en stålrulle pressar man in diamantkornen i den mjuka kopparen. Sedan slipar man först med grov diamantpasta, sedan svarvar man ren kopparytan och tar en finare pasta och så vidare. Jag provade den finaste av mina diamantskivor som jag slipar sticklar på, och det fungerade fint. Med tanke på att det var bakänden på stenen som skulle slipas bort var ytnoggrannheten inte viktig. Men jag ville ju inte att kanten skulle flisa sig. Höll en trasa med fotogen mot skivan samtidigt som jag slipade. Det gick väldigt bra, inga flisor och ytan blev fin. Den duger dock inte som verksam yta, då hade jag fått använda diamantpasta på kopparskiva som jag beskrev ovan.

När jag satte in haken i klockan såg jag det inte var möjligt att ställa in gången, hur jag än gjorde var det omöjligt att få det helt rätt. Gången hade nästan ingen vila, dessutom var det inte lika på båda sidor. Provade ändå med balansen – klockan gick, dessutom med riktigt fin svängning. Provade den på bänken några dagar innan jag tänkte ge mig på att göra resten, bara att byta balansstenen som var sprucken och sedan rengöring. Eller? (Jag brukar säga till kunder att ordet ”bara” inte finns, nu fick jag smaka på min egen medicin…)
Mer om detta i del 2.

Bloch ett svårt fall – del 2.

För ett tag sedan nu blev jag kontaktad av en förtvivlad man, det var Eric som hörde av sig.
Olyckan hade varit framme och Blochfickuret som jag nyss reparerat hade fallit ur Erics bröstficka när han skulle knyta skorna…
En lärdom.
Alla vet ju att ett fickur ska ligga i västfickan, fast förankrad i en snygg kedja. 🙂

Det var något som skramlade i klockan sade han!

Balansaxeln hade gått av.
Eric kontaktade sitt försäkringsbolag, som lovade att ersätta kostnaderna för att återställa uret.

Bara att sätta igång att svarva en ny axel. En liknande axel fanns naturligtvis inte att få.

Om du klickar här får du se en timelapsefilm om när jag öppnar klockan, tar ur verket och gör en skiss av balansaxeln. Mest på skoj.

Bloch, ett svårt fall – del 1

Vad har vi här?

Så här såg urverket ut när jag först fick det.

Ett helt vanligt fickursverk?
Nja inte riktigt. Ni som följer min blogg kanske känner igen denna typ av verk.
Annars kolla här. En ledtråd är den lilla stämpeln längst ner till vänster om fjäderhusbryggan.

Eric hade återigen hittat ett slaktat urverk (grundverket är Schweiziskt) som han ville att jag skulle få ordning på – även detta en observatorietestad kronometer. Som synes fattas åtta skruvar – bryggskruvar, regelskruv och en verkhållarskruv. Två styrstift i fjäderhusbryggan var avbrutna, boett saknas, uppdragsaxel saknas.

Som vanligt har jag bett Eric att skriva lite om vad som gör just denna klocka så speciell:

Alfred Bloch, observatoriekronometer nummer 31519.
Alfred Bloch var en urfabrikant i franska staden Besancon, troligen född 1855 och död 1910. Han var sannolikt broder till Jacques och Leopold Bloch, som likt Alfred var urfabrikanter verksamma i Besancon och konkurrenter på observatoriet i Besancon, där de under några år tävlade med urverk i de årliga precisionstävlingarna.
Mycket lite är tyvärr känt om Alfred Bloch och de ur företaget tillverkade. Troligen specialiserades verksamheten på finishering av urverk baserade på franska och schweiziska råverk. De färdigställda urverken såldes till andra företag, antingen lösa eller satta i boett. Företagen, exempelvis juvelerarbutiker, sålde dessa vidare till kund, då under sina egna namn. Brödernas verksamheter hade troligen också liknande inriktningar.
   Företaget deltog i observatorietävlingar år 1904, 1908, 1909 och 1910.
1911 försvinner företaget Alfred Bloch ur resultatlistorna, troligen på grund av Alfreds död. Brodern Leopold tycks dock av resultatlistorna att döma i någon mening ta över verksamheten. I tävlingarna 1911 och 1912 ställer Leopold nämligen upp med kronometrar som tycks fortsätta en av Alfreds serienummerserier.

   Alfred Bloch nummer 31519 tävlade år 1908 (1907-1908). 1908 vinner företaget
5 priser för sina fickkronometrar, nämligen två guldmedaljer, två silvermedaljer och en bronsmedalj, och tycks experimentera med olika balanstyper. Företagets guldmedaljvinnare var utrustade med Guillaume-balans (serienummer 1398 och 1399) och silvermedaljvinnarna var utrustade med Palladium-spiral (serienummer 31519 och 31520). Urverket som vann bronsmedalj var en dubbelkronograf (rattrapante), serienummer 40650, med vanlig kompensationsbalans med stålspiral. Reglör för samtliga urverk i tävlingen var J. Miéville, en Frankrikes mest  framgångsrika reglörer genom tiderna. Miéville var den reglör som företaget i huvudsak kom att nyttja för sina observatoriekronometrar. De fem urverkens goda snittresultat resulterade i ett andra klassens seriepris för företaget med 193 poäng.

Klockans testresultat:

Åtta skruvar ska tillverkas. Jag börjar med att göra en enkel skiss över verket där jag märker ut vilka skruvar som saknas. Sedan provar jag med olika gängtappar vilken gänga respektive skruv ska ha. Som jag misstänkte var det två olika gängor på bryggskruvarna – de som sitter vid uppdraget. Regelskruv och verkhållarskruv har också egna gängor, så fyra olika gängsnitt behövdes.
Jag måttar med en skruvmejsel för att få fram skallens diameter, provar alla skruvhål för att få fram måtten, överför dessa till min skiss. Sedan svarvar jag till en stång med rätt diameter för skallen, måttar in skallens längd, svarvar och skär gängan. Gängans längd anpassar jag senare. Nu har jag ett antal skruvar utan skåra för skruvmejseln.
För att få bäst resultat när jag skär skåran använder jag svarven med supporten monterad. Letar reda på en lämplig slitsfräs, i detta fall 0,25 mm bred. Skruven håller jag i en stiftklove som jag fäster i supportens stålhållare. Sedan är det lätt att ställa in supporten så att skåran hamnar i mitten av skruven. Därefter härdning, för att undivka glödskal när jag härdar doppar jag delen i såpa innan jag värmer, brukar bli väldigt bra, man sparar mycket tid. Nu är det dags att polera skruvskallarna och anpassa gängans längd. Anlöper med hjälp av min varmluftspistol till rätt färg. Länk till Uddeholms anlöpningsfärger/färgtemperaturskala.

Dags att ta sig an de avbrutna styrstiften. Letade fram ett lämplig borr, något mindre än styrstiftet. Borrade för hand i ett borrskaft ur stiftet. Det visade sig att stiftet var gängat. Det är nog första gången jag byter styrstift i ett fickur, visste inte att de var gängade, men det kan ju ha att göra med att detta är ett speciellt verk. Svarva och gänga går lätt i svarven, drar även fast stiften med hjälp av svarven för att inte deformera stiftet.

Då är arbetet klart med verket, nu skall urverket passas in i boetten. Jag behöver även tillverka en uppdragsaxel för att se hur axel/verk/boett passar tillsammans.
Att tillverka en uppdragsaxel går ganska snabbt i svarven, jag filar fyrkanten med hjälp av en rulle och svarvens delningsskiva. Man byter försättaren mot en stålrulle. Några tips hur du filar och beräknar fyrkanten:

Med formeln – fyrkantens tjocklek = diametern * sin45º
eller använd konstanten 0,7071 * diametern

Istället för att svarva hela området för styrtappen kan man spara en bit på längden och svarva ned den så att den passar inuti muffhjulets fyrkant. Då kan du använda den som referens för fyrkantens tjocklek. Med hjälp av stödrullen och delningsskivan filar du snabbt till en perfekt fyrkant.

Jag mäter verkets diameter och jämför mot boetten. I detta fall skiljde det endast några tiondelar. Jag skär bort materialet med hjälp av en stickel. Nu passar verket i boetten. Kontrollerar med uppdragsaxelns hjälp hur det passar mot hålet i boetten. Om det inte stämmer får man justera boettkanten. I detta fall behövde jag inte justera något. Fungerar visarställningen blir nästa fråga? Inte riktigt bra. Stiftet för visarställningen hamnar precis vid sidan av armen. Jag anpassade längden på stiftet, snedfilade änden så att det inte kan vrida sig.Denna åtgärd visade sig räcka till för trycka på visarställarmen på rätt sätt så att visarställningen fungerar som den ska.

Anpassar längden på uppdragsaxeln och filar fyrkanten där kronan ska fästas. Alla stora arbeten klara. Nu kan jag ta isär hela urverket för första gången.

Nu upptäckte jag något som förvånade mig – slitage i en driv och på det drivande hjulet. Borde inte vara sådana fel i ett precisionsur som detta. Främsta orsaken till sådana slitage är att det är fel storlek / verksam diameter på hjul och/eller driv, mer sällan tändernas utformning / välsning. Jag satte upp hjulen i ingreppscirkeln för att prova mig fram till det bästa ingreppet, kontrollerade sedan mot hjulens centrumavstånd i verket och fann att det centrumavstånd jag hade stämde överens mot det som fanns i verket. Minst troligt är att tandformen är fel i en så här modernt urverk (relativt). Man hade goda kunskaper i tändernas geometri, och med hjälp av välsmaskinen gick det lätt att få fram rätt tandform. Det mest troliga är att hjulet är för litet. Förr i tiden när man jobbade mycket med råverk var detta vardagsmat, att sträcka hjul och använda välsmaskinen. Själv känner jag mig osäker på att göra några justeringar av detta så det får lämnas så här.

Sedan var det bara att rengöra och sedan sätta ihop urverket och montera i boetten.
Att jag skulle få återse klockan strax efter att jag lämnat den till kunden var något jag inte tänkt mig, mer om detta i nästa inlägg.

Ett uppdrag som gått snett

Ibland ser man att uppdragsaxeln genom slitage ätit sig in i verkbottnen och eller fjäderhusbryggan. Hålet är då oftast slitet mer på en sida om uppdragsaxeln. Slitaget påverkar ingreppet mellan transmissionshjul och kronhjul som går isär så att uppdraget knäpper och kuggar över. Felet förekommer oftast i klockor där man har en dålig styrning av kronan, förhållandevis liten krondiameter och utan boetthals. Man har dragit upp klockan med bara ett finger vilket efter många års uppdragningar orsakat en snedbelastning. Dåligt utformad eller skadad uppdragsaxel kan också skapa problem.
Tyvärr upptäcker man detta fel oftast när reparationen är klar och du ska dra upp verket när det redan sitter i boetten för första gången – så kontrollera noga när du gör kostnadsförslaget hur krona och axel fungerar.

Man kan lösa eller förbättra uppdraget på flera sätt – jag har skrivit förut om detta – titta här.
Innan man sätter igång bör man fundera på om det är slitet på en sida eller runtom, är axeln dålig? Hur stort är slitaget? Hur är luften på kronhjulet?
Några exempel på åtgärder.
– Använda en uppdragsaxel med större diameter vid regeln, svarva en ny eller se efter i DCN-sortimentet efter något passande.
– Gänga på ett rör på uppdragsaxeln som ger stöd.
– Göra om det slitna området antingen genom ett foder eller med passbit.
– Om det är slitet på bara en sida kan man slå ihop hålet med en kullrig stans.
– Du kan slipa kronhjulets undersida samt kronhjulskärnan för att få mindre luft och nya ytor på hjulet.

Denna gång tänkte jag beskriva hur jag gjorde en passbit för att få ett fungerande uppdrag. I verket hade man antagligen försökt att slå ihop hålet vid en tidigare reparation, tagit i lite för mycket så att området istället hade blivit försvagat och sedan hade en ”flisa” gått ur så uppdraget helt slutat att fungera.
Av tidigare erfarenheter vet jag att det inte går att tennlöda fast en sådan flisa – ytan är alldeles för liten och den skulle lossa igen efter kort tids användning. Slaglödning är heller inget bra alternativ eftersom man måste värma så att mässingen blir glödgad – hårdheten försvinner samt att verkets förgyllning sannolikt skulle skadas.
Man måste tillverka en ganska stor passbit, där du får mycket yta att löda/fästa i verket, i mitt fall tillverkade jag även stift av mässing som gick igenom både verk och passbit för att ytterligare förstärka konstruktionen. Tänk också på att du har två sidor på verkbottnen så att du inte försvagar eller förstör något på andra sidan. Kanske måste du göra nya hål för skruvar eller styrstift.
Det svåraste när du väl fått fast en passbit är att få tillbaka hålet på rätt ställe. Du måste tänka dig för och planera ditt jobb så att du har möjlighet att borra, fräsa eller fila upp hålet på rätt ställe och centrerat igen. Ett tips är att kontrollera hålet för styrtappen innan du sätter igång, är det runt eller slitet? Anpassa hålet och tillverka eller hitta en passande bit som du kan använda för centrering – i detta fall använde jag ett passande blåstål för hela centreringen.
Bäst resultat får du om du använder en fräsmaskin eller pelarborrmaskin. Använder du borr och fräsar i hårdmetall böjer sig inte dessa nämnvärt. Det gör det hela lättare om du måste fräsa bara på en sida av passbiten – hålet blir rakt.
Lycka till!

Fräsa ett hjul till svarven

Mitt senaste tillskott i maskinparken en Hobbymat. En mindre svarv med hyfsad precision med möjlighet till längdmatning och därmed också möjlighet att skära gängor.
Matningen fungerade dock dåligt, efter lite undersökning visade det sig att ett av hjulen i drivningen hade spruckit. Splinsen inuti hjulet hade dessutom försvunnit. Letade efter hjulet som reservdel, kunde inte hitta något. Återstod att tillverkarka ett nytt. Som tur är har jag tillgång till maskiner för att skära hjul. Det gamla hjulet var tillverkat i någon form av plast/nylon. Jag hade ett lämpligt ämne delrinplast i lager – det borde fungera. Svarvade till en bit samt även en i aluminium för säkerhets skull.

Hade ingen passande fräs – snabbast och enklast var att tillverka en stickelfräs. Tog en gammal förstörd stans från stansstället och svarvade till en passande form, slipade bort halva och finslipade ytorna med en arkansassten.

Därefter tillverkade jag en hållare till fräsmaskinen där jag kunde sätta upp fräsen, sedan var det bara att fräsa fram de 20 tänderna. I delrinplasten gick det lätt – på två fräsningar var hjulet klart. I aluminium gick det lite trögare, men också det gick fint efter några varv med mindre tag.

Nästa steg var att göra splines. 34 spår skulle skäras på insidan av hjulet. Hade ingen lämplig delningsskiva för 34 tänder. Gjorde på enklast möjliga sätt ett passande papper med 34 punkter som jag fäste på baksidan av en av mina delningsskivor. Sedan höll jag bara fast spindeln på en av punkterna på pappret. Använde ett nytt sparstål – svarvstål som jag slipade till lämplig form. Sparstålet fäste jag i svarvstålshållaren i supporten, sedan skar jag spår med support/svarvstål. Det fungerade väldigt bra!
Bara att sticka av hjulet och prova matningen.

Nu har jag en fungerande längdmatning. Återkommer till gängskärningen!

Rolex cal 1030, problem med tänderna. Del 1.

Claes hade lämnat in en gammal fin Rolex GMT för reparation. Klockan gick men det gick inte att ställa visarna, det var helt stumt. Serienumret N693774 avslöjade att klockan tillverkats någon gång mellan 1961-62.

Jag plockade ur verket ur boetten och tog bort tavla och visare för att kontrollera vad som orsakade att klockan inte gick att ställa. Kunde snart konstatera att en av visarväxelhjulets tänder var avbruten, visarväxelhjulstappen också avbruten samt styrtappen på uppdragsaxeln också den av. Det som gjort att alla dessa delar gått sönder var att visarfriktionen var alldeles för trög.
Hur löser man detta?
Frågade runt hos kollegor om någon hade ett nytt visarväxelhjul – inget resultat. Fortsatte att söka på nätet, det gick inte heller. Återstår att reparera hjulet och fälla in en tand, eller att tillverka ett helt nytt.

Förklarade detta för kunden som var beredd att satsa på att få klockan i gångbart skick igen.

Efter att ha granskat hjulet insåg jag att det var så slitet och skadat att det måste bytas ut. För skojs skull tittade jag i en av mina skrotlådor med en massa blandade delar – döm om min förvåning när jag hittade flera kandidater som skulle kunna passa!
Sorterade ut några som jag mätte upp och jämförde med det gamla hjulet, hittade ett hjul som var ca 0,2 mm för stort. Det skulle gå att med hjälp av välsmaskinen justera storleken. Välsarna är en slags fil som filar formen på tandtoppen, med rätt välsfräs kan man därför fila ner hjulets diameter något. När hjulet fått rätt storlek var det dags att svarva en ny visarväxelhjulstapp, anpassad till det ”nya” hjulet. Det var spännande att sätta ihop alla delarna för att se om hjulet fungerade. Det gick fint!
Visarväxelhjulet växlar ner centrumhjulets rörelse – ett var per timma – till timhjulets ett varv per tolv timmar, utväxlingen är således 1:12.

Därefter fortsatte jag att ta isär mer av verket. Jag upptäckte att många delar hade stora slitage som jag efterhand justerade. Det var nog längesedan någon urmakare hade tittat närmare på detta urverk…

Längst ner två korta videosnuttar hur välsningen går till.
Klicka på småbilderna för att se större!
Del två av denna renovering kommer inom kort.

ETA 1168 ovanligt, enkelt

Gjorde en reparation på en ovanlig kronograf. Klockan ser ut som ett vanligt armbandsur dock med den skillnaden att denna har tryckknappar. Öppnar man boetten ser man att urverket ser ut som ett vanligt verk.
Urverket heter ETA 1168, i grunden är det ett annat ETA-verk – 1100.
Funktionen är enkel, ett tryck på den övre tryckknappen stoppar centrumsekundvisaren – den undre tryckknappen nollställer centrumsekundvisaren.

Så till själva reparationen.
Klockan saknade en tryckknapp, jag hittade en som passade ganska bra – lite större än den gamla. Bytte ut bägge knapparna så att det blev lika.
Jag såg att spärren var böjd. Varför?
Det visade sig att spärrhjulet låg högt. Ingreppet mellan spärrhjulet och kronhjulet var dåligt och för att spärren skulle fungera hade den böjts upp. Dessutom var lagret för fjäderhuset slitet, det bidrog till det dåliga ingreppet mellan hjulen. Jag bytte ut lagret för fjäderhuset och provade fjäderhuset i det nya lagret, monterade spärrhjulet som hade en ansats på undersidan. Jag beslöt att svarva av ansatsen för att sänka hjulet så att ingreppet skulle bli bättre. Tog bort en 10-del i svarven, det visade sig vara tillräckligt och ingreppet blev fint och bra.

Under bildgalleriet finns två korta filmer.

Klicka på bilderna för att se större!


Halda – ett svenskt fickur, del 2

Som första bilden visar fanns en för mig tråkig överraskning – kronhjulets kärna var väldigt sliten. Blev ett par timmars extra jobb. Tur att det gick att lösa i alla fall. Sista grejen som jag inte räknade var att glaset var för lågt. Det är inte helt lätt att ändra höjden så att det blir jämnt och fint och utan märken. Men övning ger färdighet!
Klicka på bilderna för att se större!

Alla delar till kronhjulet.

Allt på plats.

Halda – ett svenskt fickur, del 1

Har haft nöjet att besöka Haldamuseet i Svängsta vid ett par tillfällen. Om du har möjlighet, missa inte ett besök i detta museum. Henning Hammarlund startade Halda fickurfabrik i Svängsta 1887, tillverkningen av fickur pågick fram till 1926. Fantastiskt att vi i Sverige haft tillverkning av fickur av mycket hög kvalité, synd att det inte bar sig. Man valde att tillverka annat såsom telur, taxametrar, skrivmaskiner för att avsluta med spinnrullar – en tillverkning som fortfarande finns kvar i Svängsta.
Henning Karlsson vår guide vid besöken arbetade själv vid fabriken, han är en av dem vi kan tacka för detta fina museum. I samband med att ABU bildades 1943 behövdes mer lokaler och det beslutades att den gamla urfabriken skulle tömmas på sina inventarier. Henning Karlsson och några vänner tömde lokalen men istället för att köra allt till tippen smörjdes alla maskiner in och fraktades till ett gammalt hus i skogen i närheten. Där gömdes allt till 1969 då huset börjat förfalla så mycket att hela denna skatt hotades. Henning kämpade för att allt skulle ställas iordning till ett museum – det blev verklighet 1977 då museet kunde öppnas i just den lokal där det hela började en gång.
Hela fabriken är intakt så i princip skulle man kunna starta tillverkningen igen! En spännande tanke…
Det finns mycket att berätta om Halda – för dig som vill veta mera rekommenderar jag boken – Halda-en svensk fickurfabrik av Sandström, Carlsson och Sjunnesson. Kanske går den att hitta på antivariat.

Nu över till själva fickuret!
Tog emot ett Halda savonettguldfickur för reparation. Måste erkänna att jag inte tittade tillräckligt noga på verkets kondition när jag gjorde kostnadsförslaget! Känns detta igen? Fickur med dolda fel…
Kanske kan detta inlägg hjälpa någon att hitta de fel som fanns i min reparation.
I denna första del visar jag felen samt hur jag åtgärdade några av dem, andra delen kommer att handla om ett allvarligt fel och dess avhjälpande.

Omega cal 501

Håkan hade lämnat in ett gammalt Omega herrur för renovering.
Serienumret 16345778 tyder på ett tillverkningsår runt 1958-59.
Klockan var i ett normalslitet skick, jag kunde dock ganska snart konstatera att lagren för fjäderhuset var mycket slitna. Det var så slitet att fjäderhuset tog i centrumhjulet, inte bra. Detta måste naturligtvis åtgärdas genom att göra nya lager. För att tillverka nya lagringar fick jag ta fram min planskiva till svarven. Där kan man spänna upp ett verk och svarva upp de slitna hålen. Fördelen med att spänna upp verket i svarven är att man kan få hålen absolut centrerade och lika, fjäderhuset kommer inte att hamna på snedden.
Började med att åtgärda slitage på axlar och tappar genom att polera dem i rullbänken, sedan bytte jag även lagret för centrumhjulet.
Sedan plockade jag ner verket totalt och skruvade tillbaka fjäderhusbryggan. Därefter spänner man upp verket i svarven. Centrerar med spetsen i planskivan.
Antingen letar man reda på en passande bussning, annars för man svarva bussningar i hård mässing.
Letar därefter reda på en passande tolk för att kunna mäta upp det uppsvarvade hålet. Svarvar hålet 2-3 hundradelar mindre än bussningen. Nu pressas bussningen in på sin plats. Sedan måste bussningarna svarvas av till rätt höjd, och oljeförsänkningar skall fixas till. En del trixande krävas för att allt ska bli bra.
Nu återstår bara att rengöra verket och sätta ihop!